Ett säkert tecken på vansinne sägs vara att en dåre ständigt utför samma handling men varje gång förväntar sig olika resultat, alltså att samma orsak ska få en ny verkan. Om detta verkligen är ett symtom på galenskap, ja då styrs dagens Europa av ett antal dårar.
Med allt tätare mellanrum under de senaste åren har eurozonens ledare samlats i möten som till slut lett fram till luftiga proklamationer om att nu är krisen löst.
Vi, det vill säga ett allt motvilligare Tyskland, ställer upp med pengar och Greklands ledare lovar att genomföra reformer. Därefter åker presidenter, premiärministrar och EU-byråkrater hem till sig igen.
Och sedan börjar allt om igen. Samma procedur: möte, lån, löfte som varje gång leder till samma misslyckade resultat. Antingen vet Europas ledare att allt detta bara är ett spel för galleriet, desperata åtgärder som under några veckor kan dölja problemet men aldrig lösa det. Eller så är de galna och tror att samma åtgärd som så många gånger tidigare visat sig verkningslös plötsligt ska få Grekland på fötter och återupprätta eurons skamfilade rykte.
Vi svenskar betraktar på avstånd och med en viss självgodhet euroländernas kroniska svårigheter. Men avståndet är i verkligheten förskräckande kort.
Om Grekland lämnar eurozonen under ordnade former kan vi kanske klara oss någorlunda helskinnade. Men ingen vet hur dessa ordnade former ser ut. Om formerna däremot blir oordnade och Grekland kapsejsar och drar till exempel spanska banker med sig i djupet kommer svallvågorna också att skölja över oss och det med förfärande styrka. Man behöver inte vara ekonom för att begripa det.
Men ekonomerna är förstås inte mycket att lita på i dessa frågor. De står egentligen lika handfallna som alla andra men det hindrar dem inte från att dag ut och dag in formulera tvärsäkra förutsägelser om att Grekland kommer att stanna i euron eller att landet kommer att lämna valutan. Om ett kriterium för en vetenskaplig hypotes är att den skall kunna säga något sannolikt eller till och med sant om framtiden är ekonomi inte mycket till vetenskap.
Men oavsett hur det går med Grekland så har krisen, som åtminstone till en betydande del är orsakad av en felaktigt konstruerad euro och av demokratiskt illegitima makthavare i Bryssel, redan ställt till stor skada. Extrema politiska partier firar triumfer lite varstans Europa. I Frankrike fick ytterlighetspartier mer än en fjärdedel av rösterna i presidentvalets första omgång. Allt fler upplever – med rätt eller orätt må här vara osagt – att det politiska etablissemanget varken lyssnar till folket eller har lösningen på de stora politiska problemen.Då tar man sin tillflykt till politiker som kommer med enkla svar på svåra frågor, som lägger skulden på muslimer eller kapitalister.
En demokratiskt oansvarig EU-nomenklatura och en växande höger- och vänsterpopulism är redan en oaptitlig brygd och kan snart bli en riktigt giftig sådan.