Är Sveriges historia dess statsministrars? Nej. Om denna föreställning föresvävat männen bakom det stora statsministerprojektet – Mats Bergstrand och Per T Ohlsson – vet jag inte.
Inte heller utgör de 22 porträtten av de män som under de senaste 100 åren beklätt statsministerposten någon sammanhängande historieskrivning om Sverige under 1900-talet. Stilig är emellertid den box som rymmer de drygt hundrasidiga böckerna och mycket lockande läsning finns där.
Idén är en import – liknande projekt har genomförts i USA (presidenter) och Storbritannien (premiärministrar). Alla objekt får lika mycket utrymme och skribenterna är historiker, statsvetare, journalister med den gemensamma nämnaren att de kan skriva bra.
Det säger sig självt att resultatet blir ojämnt: Tage Erlander med 23 år i ämbetet och Felix Hamrin med 7 veckor skall avhandlas i samma format. Ojämnt blir det också därför att somliga objekt ännu inte har avslutat sin karriär och därför att somliga skribenter vinklar sina texter snävt. Å andra sidan blir just dessa texter intressanta – det gäller till exempel Klas Eklunds porträtt av Olof Palme, där tonvikten ligger på de sista åren med dess nya ekonomiska omständigheter. Och det gäller Rolf Gustavsson som skriver om Ingvar Carlsson med EU-fokus.
Störst överraskning bjuder porträtten av de mest bortglömda: herrar De Geer och von Sydow, två landshövdingar som 1920–21 höll statsministerstolen varm medan de politiska rävarna till höger och vänster bidade sin tid.
Att statsministern inte alltid är den klarast lysande stjärnan har vi väl haft på känn, när de nu samlas så här i grupp blir det uppenbart.
I början av århundradet pågår maktkampen mellan kung och parlament. De regeringsbildare som kungen plockar fram har ämbetsmannabakgrund och ser politiken som ett nödvändigt ont, ondare ju mer de fattigare klasserna trycker på och höjer sina röster. En Hammarskjöld, en Trygger, en Swartz arbetar i en annan division än de kolleger som kungen tvingas ta – en Staaff, en Edén, en Branting. De första biografinumren blir därmed en instruktiv kurs i svensk, till konstitutionell författningshistoria, förklädd klasskamp.
På 1920-talet har kungen insett att hans överlevnad på tronen förutsätter att han accepterar de politiker som kan regera med stöd i riksdagen. Det betyder inte heller att statsministerposten får särskilt intressanta innehavare. Den tidens partiledare, en C G Ekman, en Arvid Lindman, en Axel Pehrsson-Bramstorp, en Rikard Sandler är förvisso värda sina biografier, men de förblir namn, roliga att känna till för politiknördar som jag själv.
Mången politiker som verkligen haft inflytande blev aldrig statsminister. Inte Nils Karleby, inte Bertil Ohlin, inte Ernst Wigforss, inte Gösta Bohman. För att nå posten krävs tillfälligheter likaväl som egna talanger.
Vår längste statsminister, Tage Erlander, var givetvis inte obegåvad eller talanglös, men det var helt och hållet tillfälligheten som gjorde honom till statsminister. Företrädaren Per Albin Hansson dog överraskande. Per Albin Hansson är annars det bästa exemplet på motsatsen – få har väl arbetat så målmedvetet och skickligt för att nå och behålla först sitt partis ledning, sedan regeringschefsposten.
Per Albin – jag kallar honom så, för det gjorde alla när jag var liten – är också den ende som gjort skillnad i det svenska 1900-talet och jävar påståendet att statsministrarna inte är Sveriges historia.
Hans personliga egenskaper och arbetssätt – plus en portion tur – hindrade Sverige från att dras in i andra världskriget. Men det är lätt att föreställa sig hur en person med större internationellt engagemang och starkare känslor för idéernas kamp hade låtit Sverige aktivt ställa sig på Finlands sida 1939–40 eller helt enkelt inte tålt att förödmjuka sig och landet gentemot Hitlertyskland.
Hade Sverige dragits med i kriget hade det inte bara betytt förluster i liv, mänskligt lidande och ett arv av sorg och fasa hos oss som hos andra européer. Det hade inte heller blivit rekordår, svensk modell eller mytisk alliansfrihet. Per Albin i statsministerstolen är en förutsättning för det Sverige vi känner. Det är klart att Erlander och Palme, Fälldin och Göran Persson varit betydelsefulla, men i ett längre perspektiv talar mycket för att välfärdssamhället skulle ha byggts ut och energi- och miljöfrågor blivit politiskt centrala också med andra personer i ledande ställning.
Statsministerprojektet hjälper oss att se statsministrar som ett kollektiv. Det är dess största samlade förtjänst. Sedan bjuder boxen bonusnöjen. Studera till exempel herrarnas klädstil: här finns den trendkänslige snobben Ernst Trygger, den i sak utmanande men alltid korrekte Hjalmar Branting, den arbetsklädde Thorbjörn Fälldin. Och lägg märke till skorna – välputsade kängor i seklets början och sedan allt dammigare och slarvigare fotbeklädnader.
Ju rikare ett samhälle blir, desto enklare blir klädstilen.
Bokens ena redaktör, Per T Ohlsson, var tidigare medarbetare på Sydsvenskans ledarredaktion. Därför har vi bett Barbro Hedvall, f d ledarskribent på DN, recensera.