En blond svenska är på väg hem. Förhoppningsvis.
Hysch-hyschet kring Annika Östberg är förståeligt. Efter hennes 27 år bakom
galler i USA kan inte en översvallande svensk glädje tillåtas provocera
amerikanerna att tänka om. Uppgörelsen om att Östberg skall överföras till
Sverige får bara inte äventyras.
Att så många i Sverige vill se Östberg komma ”hem” – och helst bli frisläppt –
kan tyckas förvånande. Hon är trots allt dömd till mellan 25 år och livstid
som medansvarig för två mord 1981. Ett av offren var polis. Som förmildrande
ses att hon redan avtjänat ett långt straff och att det var hennes pojkvän
som höll i vapnet – en svensk domstol hade fällt en annan dom.
Och en svensk fängelsemiljö hade överhuvudtaget varit mer human. Det är
intrycket av flera års medierapportering om Annika Östberg.
Frågan är om fallet kan bidra till en ny syn på kriminalvården, till en större
förståelse för hur interner lever och för hur de bäst återanpassas till ett
liv utanför murarna.
Ekot rapporterar att Annika Östberg ”suttit inspärrad över halva sitt liv
bakom samma dubbla taggtrådsstängsel, i en hård och deprimerande miljö,
inlåst varje kväll i en trång liten cell”.
Hon har drömt om havet, skogen, friheten.
Precis som många interner i svenska fängelser drömmer om havet, skogen,
friheten.
Då och då hörs protester mot att svensk kriminalvård har brutaliserats. Efter
flera uppmärksammade rymningar på 2000-talet har repressionen och förbuden
på anstalterna ökat. Tumskruvarna har dragits åt. Vården i ordet
”kriminalvård” ses mest som ett hån.
I en ny bok skildras helvetet på vissa anstalter. Här beskrivs hur fångars
frihetslängtan inte går att straffa bort, ”inte ens med högre murar,
elektriska stängsel, superfängelser och en allt repressivare tillvaro”. Här
påstås en fånge på Kumla ha misshandlats – ja, torterats – av personalen.
Boken Utbrytare – Så lyckades Sveriges mest kända fångar fly (Hjalmarson &
Högberg) är inte skriven av Annika Östberg. Författaren heter Tony Olsson.
En kort tillbakablick:
Tony Olsson avtjänar livstids fängelse för polismorden i Malexander 1999.
Rätten fann att Olsson och två andra gemensamt och i samförstånd uppsåtligen
berövat polismännen livet. Han var tidigare aktiv nazist, spelade med i den
beramade pjäsen 7:3. Han rymde från Hall 2004, men fångades snabbt in.
Skillnaderna är många och stora mellan fallet Olsson och fallet Östberg.
Givetvis. Men paralleller finns. En sak är dock uppenbar:
Många skulle lyssna på Annika Östberg. Få skulle lyssna på Tony Olsson. När en
sådan som han kommer på tal skiftar perspektivet snabbt:
Det får bli slut på daltandet.
Ett fängelse får inte vara som Scandic Hotel i Borlänge.
Lås in dem och kasta bort nyckeln.
Sätt dem på Visingsö och elektrifiera Vättern.
Hur var det nu? Amerikaner inhumana, svenskar humana?