Sällan har Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, haft en sådan tillströmning i Malmö som i måndags. Kanhända var det den lätt provocerande rubriken som lockade:
”Gangsterstaden Malmö?”
Bakgrunden till mötet var det senaste årets gängrelaterade mord i en stad som blivit förknippad med våldsam brottslighet. Moderatorn Lars Mogensen inledde påpassligt med att spela upp hur det har låtit i TV och radio, inklusive ett inslag där Malmö liknades vid ”en avlägsen by i Colombia”.
I panelen satt Ilmar Reepalu (S), ordförande i Malmös kommunstyrelse, rikspolischefen Bengt Svenson, Skånes länspolismästare Eva Årestad Radner och Sydsvenskans kriminalreporter Joakim Palmkvist, medförfattare till Maffiakrig, en initierad bok om Malmös undre värld. Dessutom bör det, för ordningens skull, nämnas att jag själv var involverad på ett hörn, eftersom jag ingår i lokalstyrelsen för SNS.
Mest uppmärksamhet väckte Bengt Svensons löfte om fortsatt polisförstärkning i Malmö och 130 nya poliser de kommande åren. Men också annat av intresse framkom under diskussionen, till exempel att Malmö inte är riktigt så farligt som det påstås.
Eva Årestad Radner medgav att Malmö har drabbats av ”spektakulära” händelser, men betonade att staden inte sticker ut i statistiken över brott per 100 000 invånare. När jag ett par dagar senare kontrollerade uppgifterna mer exakt bekräftades bilden. Åren 2000–2011 ökade brottsligheten, mätt på detta vis, med 10 procent i riket, med 12 procent i Stockholm, med 19 procent i Skåne och med 3 procent i Malmö kommun.
Ilmar Reepalu kompletterade med siffror om mordfrekvensen. Under en femårsperiod har Malmö haft 1,9 mord per 100 000 invånare medan Stockholm har haft 2,3.
Reepalu har drivit på för en skärpning av vapenlagen. Att något behöver göras på den punkten underströks av Joakim Palmkvists uppgift om att maxstraffet för grovt vapenbrott, fyra års fängelse, aldrig har dömts ut i Sverige. Reepalu tycks nu ha fått gehör hos justitieminister Beatrice Ask (M), som vid ett Malmöbesök i veckan meddelade att regeringen vill ha ”en översyn” av lagstiftningen.
Paneldeltagarna var överens om en mängd faktorer som har bidragit till att gängkriminalitet fått fäste i Malmö: närheten till kontinenten har gjort staden till inkörsport för illegala vapen, social och etnisk segregation berövar många ungdomar framtidstro och kommunen har inte gjort tillräckligt för att säkerställa resultat och kvalitet i skolan.
Men mitt i rummet fanns också en väldig elefant som ingen egentligen talade om, förutom Reepalu, som berättade en anekdot med minst ett korn av sanning:
En man vaknar på natten i sin villa av ljud från bottenvåningen. Inbrottstjuvar! Han ringer polisen och får beskedet att det inte finns några bilar att skicka. Perplex ligger han kvar i sängen. Efter några minuter ringer han tillbaka:
”Ni behöver inte bry er längre. Problemet är löst. Jag har nyss skjutit dem.”
Tio minuter senare är fyra polisbilar på plats.
Frågan som inte diskuterades i måndags lyder sålunda:
Är polisen tillräckligt kompetent och engagerad?
Det är inte bara den alltid lika uppriktige Leif G W Persson som anser att svensk polis inte håller måttet. Detta framgår också av Riksrevisionens granskningar av rättsväsendet. I slutet av förra året konstaterade Riksrevisionen att rättsväsendets myndigheter, trots stora anslagsökningar, inte har lyckats höja effektiviteten och förbättra resultaten. Brottsutredningarna tar för lång tid och alldeles för få brott klaras upp. Dröjsmålen gör att ungdomar på glid riskerar att fastna i kriminalitet.
Nästan dagligen nås man av smått osannolika rapporter om polisiär aktivitet, eller snarare inaktivitet. De senaste dagarna har det handlat om poliserna i Västmanland som surnade till när länspolismästaren satte stopp för deras långfrukostar på arbetstid och om poliser som själva blåser i alkomätarna för att nå upp till Rikspolisstyrelsens mål om antalet utandningsprov.
Naturligtvis anser Eva Årestad Radner att hennes egen organisation är effektiv. Hon framhöll att fyra personer med kopplingar till mordvågen sitter frihetsberövade. Men dessa genombrott skedde först sedan Malmöpolisen fått förstärkning utifrån. Och det är ett faktum att polismyndigheten i Skåne, där Malmö ingår, har landets näst lägsta uppklarningsprocent: 15 procent. Bara Stockholm är sämre.
Numera är det blott i undantagsfall som så kallade vardagsbrott – stölder, inbrott, skadegörelse – klaras upp. Många har erfarenheter av ett bemötande hos polisen som signalerar likgiltighet. Som kollegan som ville anmäla ett slagsmål utanför en krog och fick följande svar på bred malmöitiska:
”A du, det tar vi ente opp för det va nog bara en vanli misshandel som gick litta över styr.”
Men det är i dessa vardagliga möten med polisen som det medborgerliga förtroendet grundläggs – och förtroende är livsviktigt i ett rättssamhälle som förutsätter att allmänheten och polisen samarbetar. Den som gång på gång blivit avfärdad när han eller hon har sökt hjälp hos polisen är kanske inte så hågad att vittna i en rättegång om allvarlig brottslighet.
Tankarna går till en pappa i Malmö som begav sig till polishuset på Porslinsgatan för att anmäla att någon hade kommit över hans sons personuppgifter och beställt varor via nätet.
Pappan kom dit tidigt på morgonen och var nästan ensam besökare. Självklart fick han ändå vänta ett bra tag i enlighet med den järnlag som gäller vid alla offentliga institutioner samt i Filmstadens biljettkassa: kan något gå fort, så får det absolut inte göra det.
Innan en kvinnlig polis till sist förbarmade sig satt han och iakttog trafiken i entrén. Poliser hasade förbi i makligt tempo, flera med en pärm under armen och en uppsyn som knappast inbjöd till frågor. Särskilt ett tungt vägande exemplar gjorde intryck: stickad kofta över en glipande polisskjorta och matchande foppatofflor.
När anmälan väl var klar kände sig pappan övertygad om att bedrägeriförsöket skulle utredas och kanske rent av klaras upp. Ett företag varifrån varorna hade beställts hade nämligen fått fram inte bara en exakt tidsangivelse, utan också datorns IP-adress. Då Malmöpolisen är kunskapscentrum för internetbedrägerier låg ärendet i de bästa av händer, förmodade pappan.
Några veckor senare kom ett brev med besked om att förundersökningen hade lagts ned:
”Det finns för närvarande inte några tips eller andra uppslag som gör att polisen på ett bra sätt kan arbeta med ärendet.”
Pappan, som inte är någon mästare på digital teknik, kontaktade den kommissarie som hade undertecknat beslutet:
”Att vi har fått ett IP-nummer betyder ingenting. Det hjälper oss inte alls.”
Nu råkar pappan ha en gammal bekant som är en ofta anlitad och citerad expert på IT-säkerhet. Han ringde bekanten som sade:
”Om du har lämnat både klockslag och IP-nummer så har du gjort det mesta av utredningen åt dem. Men jag är inte förvånad.”
Ett halvår senare var samma pappa tvungen att göra ännu en polisanmälan, ty hans cykel och en väska hade blivit stulna utanför en butik. I gamla polishuset vid Davidshallstorg uppstod en lång palaver:
”Har du ramnumret?”
”Nej, tyvärr inte. Det är min grannes cykel från början, men han cyklar aldrig så jag får använda den hur mycket jag vill.”
Sedan begick pappan sitt misstag:
”Vi brukar skoja och säga att vi har delad vårdnad om cykeln.”
”Delad vårdnad? Man kan inte ha delad vårdnad om en cykel.”
”Vi skojar bara. Skriv att det är min cykel.”
”Men det är ju inte din cykel.”
”Nja, till hälften är den min.”
”Jag kan inte skriva delad vårdnad.”
”Förstår det. Därför kan du skriva att cykeln är min.”
”Men den är inte bara din.”
”Ok, skriv att jag och grannen äger den gemensamt.”
”Jag har sagt att jag inte kan skriva delad vårdnad.”
”Det behöver du inte. Allra enklast är om du skriver att jag äger cykeln.”
”Men din granne äger den ju också.”
Så höll det på i en kvart medan pappan kände det som att han var delaktig i Abbott och Costellos berömda sketch ”Who’s on First?”
Till sist, efter intensiva vädjanden, blev anmälan färdig.
Väskan hittades vid Pildammarna av hjälpsamma parkarbetare. Men cykeln är borta. Liksom lite av pappans medborgerliga förtroende för en av samhällets viktigaste yrkesgrupper.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se