Då offentliggjorde Statistiska centralbyrån sin partisympatiundersökning för
maj. Den visade, mindre än fyra månader före valet, på en klar ledning för
den rödgröna oppositionen med 50,2 procent mot 44,2 procent för de fyra
regeringspartierna.
Resultatet beskrevs som en kalldusch för regeringen, som enligt flera
mätningar under de senaste veckorna hade hämtat in det rödgröna försprånget.
I kommentarerna framhölls särskilt att SCB:s undersökningar är de största i
sitt slag – urvalet består av drygt 9 000 personer – och att majmätningarna
har prickat in rätt segrare varje valår sedan 1973.
Några dagar senare presenterades junibarometern från Sifo, ett av Sveriges
mest respekterade opinionsinstitut. Där stiger istället röken från den
rödgröna sidan.
Regeringen leder med 48,4 procent mot oppositionens 45,6 procent. Men inte nog
med det: Moderaterna har gått om Socialdemokraterna och är största parti.
Det har inte hänt hos Sifo sedan 1997. Och Sifos junimätningar brukar peka
rätt under valår: det block som är störst i juni har vunnit valet vid elva
av tretton tillfällen.
Ett skäl till att SCB:s siffror avviker kan vara att merparten av
undersökningen genomfördes i början av maj, då den rödgröna skuggbudgeten
ännu inte hade hunnit sjunka in i väljarnas medvetande. Dessutom är detta
med träffsäkerheten i maj, precis som DN:s Henrik Brors har påpekat,
”historisk kuriosa”: det avgörande för ett instituts meriter är de sista
mätningarna före valet – och där har SCB betydligt sämre ”track
record” än privata Sifo och Synovate.
Efter SCB:s och Sifos olika besked undrar nog en och annan om det går att lita
på opinionsmätningarna, som bara blir fler och fler via ett myller av
företag i opinionsbranschen. Sedan valet i september 2006 har det i
genomsnitt publicerats en undersökning i veckan. Det är inte så konstigt att
folk börjar tröttna på att ständigt besvara olika enkäter. (Ekot
1/6)
Opinionsmätningar från etablerade svenska institut håller dock god kvalitet
vid en internationell jämförelse och prognoserna brukar hamna nära de
faktiska valresultaten, skriver statsvetaren Henrik Oscarsson i en artikel
för Nationalencyklopedin, där han pekar på mätningarnas speciella betydelse
i ett flerpartisystem:
”Väljarna behöver ibland ta hänsyn till den strategiska kontexten för
röstningsbeslutet, exempelvis genom att stödrösta på partier som riskerar
att hamna under fyra procent ... ju fler mätningar desto bättre
beslutsunderlag för väljarna.”
Den kanske viktigaste förklaringen till den senaste tidens tvära kast och
svårtolkade mätresultat är att Sveriges politiska landskap har förändrats.
De empiriska tumregler som i decennier har väglett statsvetare och
journalister fungerar inte längre.
Det var just sådana tumregler som fick professor Sören Holmberg, en av
Sveriges främsta opinionsexperter, att hösten 2007 fälla det numera famösa
yttrandet om att ”regeringen Reinfeldt är rökt”.
Vid den tidpunkten hade oppositionen ett övertag i storleksordningen 15–20
procentenheter. Utifrån historiska data framstod ledningen som ointaglig.
Och med tanke på att den borgerliga segermarginalen 2006 bara var ett par
procentenheter och att sittande regeringar brukar gå tillbaka i valen, så
gjorde Holmberg en fullt rimlig bedömning baserad på vad han visste då.
Lika lite som någon annan kunde professor Holmberg veta att det värsta
konjunkturraset sedan 1930-talet skulle inträffa ett år senare och att
regeringens krishantering skulle imponera på väljarna. Han kunde inte heller
veta att Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin skulle spela bort en
del av sin trovärdighet genom att vika sig för det interna trycket och öppna
regeringsdörren för Lars Ohly och Vänsterpartiet.
Tre omständigheter utmärker Sveriges nya och mindre förutsägbara politiska
landskap:
* För det första är blocken mer formaliserade och cementerade än någonsin
tidigare. Mot en borgerlig allians med M, FP, C och KD står en rödgrön
motsvarighet med S, V och MP.
* För det andra medför uppdelningen i två tydliga block med två tydliga
ledare, statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S), en mer
intensiv personfokusering. Detta tycks hittills ha gynnat Reinfeldt och
missgynnat Sahlin.
* För det tredje blir svenska väljare allt rörligare. Nästan fyra av tio bytte
parti mellan valen 2002 och 2006. På 1980-talet var det bara två av tio
väljare som bytte parti och 1960 var andelen partibytare så låg som 11
procent. Dessutom bestämmer sig väljarna allt senare under valrörelsen.
Opinionsinstituten kan inte klandras för att dessa förändringar har gjort det
politiska stämningsläget och partiernas styrkerelationer svårare att fånga
och prognosticera. Snarare är det medierna som borde ta sig en självkritisk
funderare på hur mätningar används och presenteras.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik och kommunikation och författare
till flera böcker om samspelet mellan politik och medier, har listat
”mediernas sju dödssynder” i hanteringen av opinionsmätningar (DN
Debatt 25/3):
* Att inte förstå det representativa urvalets betydelse. Vissa medier
redovisar till exempel resultat av webbenkäter som vore de jämförbara med
seriösa mätningar. Det spelar emellertid ingen roll om 10 000 personer har
svarat på en webbfråga – är urvalet inte representativt säger resultatet
ingenting om opinionen.
* Att inte tydligt redovisa felmarginaler och statistiskt säkerställda
förändringar. Alla förändringar inom felmarginalen är ointressanta.
* Att slarva med information om hur och när mätningar har genomförts och hur
många personer de har omfattat.
* Att på lösa grunder spekulera om förändringar som skett mellan olika
mätningar.
* Att inte kritiskt granska hur frågor och svarsalternativ är formulerade. Det
gäller i synnerhet mätningar beställda av intresseorganisationer som ibland
får kraftigt genomslag i nyhetsförmedlingen. Som man frågar får man – som
bekant – svar.
* Att inte ta hänsyn till i vilken utsträckning människor har haft möjlighet
att sätta sig in de frågeställningar som mätningarna gäller.
* Att inte ta opinionsundersökningar på tillräckligt stort allvar. Med det
avser Strömbäck att medier ibland försvarar publiceringen av undermåliga
mätningar med att resultaten inte är så viktiga. Men forskning visar att
bilden av opinionen påverkar opinionen.
För tolv år sedan gav Sören Holmberg och hans professorskollega Olof Petersson
ut den ganska uppmärksammade boken Opinionsmätningarna och demokratin.
De anslöt sig inte till idén att Sverige, som bland annat Frankrike, borde
ha ett förbud mot opinionsundersökningar strax före allmänna val, men deras
kritiska resonemang har minst lika mycket giltighet idag som 1998:
”Efter att ha följt opinionsmätningarnas användning i svensk politik och
debatt under två årtionden tvingas vi dra en tämligen nedslående slutsats av
viljan till självreglering. Opinionsmätningarnas dominans i nyhetsförmedling
och dagsdebatt motsvaras inte av en självkritisk debatt och aktiva försök
till förbättringar.”
Opinionsbranschen expanderar. Mätningarna kommer att bli fler, inte färre, och
de når allmänheten via en växande mängd nya kanaler. Utan en strikt
kvalitetssäkring av hur undersökningarna genomförs och hur resultaten
presenteras riskerar informationen till väljarna att bli allvarligt
snedvriden. Och det är ju just som underlag för väljarnas beslut och
prioriteringar som opinionsmätningarna gör störst demokratisk nytta.
Ett förbud enligt fransk modell hade blivit ett slag i luften; det skulle lätt
kunna kringgås. Dessutom skulle ett sådant förbud strida mot den öppna
atmosfär som präglar Sveriges politiska liv. Men medierna kan på egen hand
bidra till kvalitetssäkringen genom att omgående upphöra med två former av
ofog:
* Sluta publicera webbenkäter så att de kan uppfattas som opinionsmätningar.
* Sluta redovisa undersökningar som beställts av renodlade särintressen på ett
sådant sätt att resultaten framstår som generellt relevanta.
MER ATT LÄSA: Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006
(Norstedts Juridik) av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Makt,
medier och samhälle. En introduktion till politisk kommunikation
(SNS) av Jesper Strömbäck. Opinionsmätningarna och demokratin
(SNS) av Olof Petersson och Sören Holmberg. www.ne.se.www.scb.se.
www.sifo.se.