Hösten 2007 var en eländig tid för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) och
hans regering. Först, i september, avgick den moderate försvarsministern
Mikael Odenberg med dunder och brak efter en konflikt med den likaledes
moderate finansministern Anders Borg. Sedan, i november, tvingades
Reinfeldts närmaste medarbetare, statssekreterare Ulrica Schenström, avgå
sedan hon varit ”glad i hatten” under sin krisjour.
Nu startar den politiska höstsäsongen 2008. Den kan bli ännu eländigare för
den borgerliga alliansregeringen. Det beror på två utmaningar: FRA-lagen och
ekonomin. Väsensskilda frågor, kan det tyckas. Men de har en beröringspunkt.
Den hårt kritiserade FRA-lagen, som under tumultartade former drevs igenom den
18 juni, skall i höst bli föremål för kompletteringar i syfte att värna den
personliga integriteten. Flera borgerliga riksdagsledamöter har markerat att
de är beredda att ansluta sig till oppositionen och riva upp lagen, som ger
Försvarets radioanstalt, FRA, rätt att spana på kabelburen information som
korsar gränsen.
Lagen har allvarliga brister och behöver skrivas om. Dessutom borde den bli
föremål för en uppgörelse över blockgränsen. Men socialdemokraterna har
hittills vägrat medverka till en bred lösning. Det handlar mer om taktik än
om principer.
Häromdagen gjorde förre justitieministern Thomas Bodström gällande att den
socialdemokratiska regeringen stoppade ett tjänstemannaförslag om FRA av
hänsyn till integriteten (DN Debatt 20/8). Lars Danielsson, statssekreterare
under Fredrik Reinfeldts företrädare Göran Persson, ger en mer uppriktig
beskrivning i sin bok I skuggan av makten:
”Vi påbörjade ett arbete med att försöka samla ihop våra resurser, både när
det gällde terroristbekämpning och på underrättelseområdet. Men det var inte
läge att lägga fram några radikala förslag på våren 2006 när det fanns ett
färdigt underlag. Riksdagsvalet låg för nära. Frågan om lagreglering av
avlyssning av kabel fick den borgerliga regeringen det tvivelaktiga nöjet
att hantera.”
Huvudansvaret faller likafullt på alliansregeringen, som under sommarens
FRA-debatt demonstrerade en häpnadsväckande okänslighet. Och nu sitter den i
saxen.
Ett minst lika allvarligt problem för regeringen Reinfeldt är konjunkturen.
Alliansen vann valet 2006 på sysselsättningsfrågan och på löftet att pressa
tillbaka utanförskapet, det antal personer som försörjs via olika
trygghetssystem. En ny borgerlig valseger 2010 förutsätter klara och tydliga
resultat på dessa områden. Det förutsätter i sin tur en gynnsam ekonomisk
utveckling fram till valet. Så blir det knappast.
Redan i april, i samband med vårpropositionen, skrev Anders Borg ned sin
tillväxtprognos – till 2,1 procent i år och 1,8 procent 2009. I fredags, när
regeringen samlades för budgetöverläggningar och kräftskiva på Harpsund, var
det dags för ytterligare en nedskrivning. Borg räknar nu med att
bnp-ökningen i år och nästa år stannar vid 1,5 respektive 1,3 procent.
Under sommaren har det visat sig att konjunkturen bromsar in snabbare än
väntat.
Enligt en preliminär sammanställning av nationalräkenskaperna från Statistiska
centralbyrån, SCB, stod svensk ekonomi nästan stilla under andra kvartalet i
år. Tillväxten uppgick till 0,7 procent jämfört med motsvarande period 2007.
Jämfört med första kvartalet i år ökade bnp inte alls.
I julibarometern från Konjunkturinstitutet, KI, har stämningsläget i svensk
ekonomi ”gått från svagare än normalt till mycket svagare än normalt”.
Färska siffror från SCB visar att det inte har skett någon statistiskt
säkerställd förändring i antalet sysselsatta, 4 798 000 personer, eller i
andelen arbetslösa, 5,8 procent, jämfört med juli förra året. Men alla
bedömare – även finansministern – räknar med ökad arbetslöshet de närmaste
åren: antalet lediga jobb minskar och varslen ökar. För ungdomar, 15–24 år,
är utgångsläget särskilt dystert. Ungdomsarbetslösheten uppgick i juli till
16,5 procent, en ökning med 30 000 personer på ett år.
Samtidigt som konjunkturen viker har inflationen tagit fart. Den var i juli
4,4 procent, den högsta nivån på femton år och klart över Riksbankens
inflationsmål: 2 procent om året med ett toleransintervall på plus eller
minus 1 procentenhet. Den 3 juli höjde Riksbanken styrräntan från 4,25 till
4,50 procent. Fler höjningar är att vänta.
Mats Dillén, KI:s generaldirektör, sade nyligen att ”man kan tala om
stagflationstendenser i ekonomin just nu” (Fokus 15/8). Det är något av ett
mardrömsscenario. Begreppet stagflation myntades under det ekonomiskt
besvärliga 1970-talet, då västvärldens ekonomier tyngdes av låg tillväxt,
hög arbetslöshet – och hög inflation.
När det gäller utanförskapet kan regeringen bland annat glädja sig åt nya
siffror som visar att sjukskrivningarna fortsätter att minska. Det så
kallade ohälsotalet, Försäkringskassans mått på frånvarodagar, är nu nere på
36,9 dagar, precis under målet på 37 dagar.
Helhetsbilden är emellertid mindre imponerande. Av en rapport från Swedbank
framgår att det inte märks ”någon tydlig nedgång” i marginaliseringen, här
definierad som den andel personer i arbetsför ålder som får minst 80 procent
av sin disponibla inkomst från sociala ersättningar.
Regeringen möter de sämre tiderna med stimulerande åtgärder, däribland
investeringar i infrastruktur och fortsatta skattesänkningar.
Finansministern har inför budgetförhandlingarna talat om ett reformutrymme
på 30 miljarder kronor. Men effekterna blir marginella.
Konjunkturnedgången är internationell och det påverkar en öppen och
omvärldsberoende ekonomi som den svenska i långt högre grad än politiska
beslut på hemmaplan.
Kreditkrisens USA vacklar på randen till recession. För första gången sedan
införandet av den gemensamma valutan rapporterade eurozonen negativ tillväxt
under årets andra kvartal. Tysklands ekonomi, den största av de femton,
krympte med 0,5 procent. Inflationsimpulserna, underblåsta av höga
råvarupriser, är globala.
Hur hänger detta ihop med FRA-lagen?
I båda fallen agerar regeringen Reinfeldt med en halsstarrighet som stöter
bort viktiga väljargrupper.
Genom att piska igenom FRA-beslutet, trots högljudda protester långt in i de
egna leden, framkallade regeringen bedrövelse bland framför allt yngre
liberaler, formade av den digitala revolutionen och djupt engagerade i
frihets- och integritetsfrågor. De genererade mycket av den entusiasm som
bar fram alliansen till valsegern för två år sedan. Inför valet 2010 lär
många av dem istället välja soffan, eller möjligen miljöpartiet.
I den ekonomiska politiken i allmänhet – och i sysselsättningspolitiken i
synnerhet – har regeringen prioriterat teknokratiska och partiella
justeringar i existerande regelverk. Landets företagare, en annan borgerlig
kärngrupp, efterlyser större och mer generella grepp, främst en
liberalisering av arbetsrätten och kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter.
Sådana propåer tillbakavisas dock av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.
En undersökning från organisationen Företagarna, presenterad under
politikerveckan på Gotland, visar att endast 40 procent av företagarna har
förtroende för regeringens politik; hösten 2006, när regeringen just
tillträtt, var siffran 68 procent. Svenskt Näringslivs ordförande Signhild
Arnegård Hansen har uppmanat statsministern ”att lägga sin mästrande attityd
åt sidan och öka dialogen med både stora och små företag” (SvD 27/7).
Anders Borg föreslog i juli att bolagsskatten skulle sänkas i utbyte mot
begränsningar av de ränteavdrag som gör det möjligt för företag att minska
skattebördan. Med anledning av det undrade Urban Bäckström, VD för Svenskt
Näringsliv, om regeringen verkligen vill ”se fler storföretags huvudkontor
och finansfunktioner flytta från Sverige” (DN Debatt 15/8).
Det är tongångar som näringslivets företrädare normalt reserverar för
socialdemokratiska regeringar. Häromdagen slog Borg till reträtt.
Vid moderaternas senaste partistämma – i Gävle förra året – ifrågasatte
Fredrik Reinfeldt om det existerar något sådant som kärnväljare. Han agerar
onekligen därefter. Om två år vet vi om han hade rätt. Eller om han stenlade
vägen till ett svidande valnederlag.
För alliansen stundar i alla händelser ännu en lång och blåsig höst.
MER ATT LÄSA: I skuggan av makten (Albert Bonniers Förlag) av Lars Danielsson.
Fördelningspolitik – för alla utom de fattigaste (Swedbank) av Cecilia
Hermansson och Ylva Yngvesson. www.scb.se. www.konj.se. www.foretagarna.se.