När riksmötet öppnas i september har det gått två år sedan valet 2006
samtidigt som det återstår lika lång tid till riksdagsvalet 2010.
Lagom till pausen har både statsminister Fredrik Reinfeldt (m) och
oppositionsledaren Mona Sahlin (s) fått en del att tänka på. Var för sig –
och gemensamt.
Alliansen har varit ett borgerligt framgångsrecept, som verksamt bidrog till
maktskiftet. Men på sistone har det börjat knaka i bygget.
Centerledaren Maud Olofsson har efterlyst sänkta arbetsgivaravgifter, i första
hand för de minsta företagen (Ekot 10/6). Finansminister Anders Borg (m) är
dock skeptisk. Det finns, menar han, mer effektiva metoder att få fler i
arbete.
Olofssons partivän Andreas Carlgren, miljöministern, har ställt sig bakom
Klimatberedningens förslag om en järnvägssatsning för att fram till 2020 öka
kapaciteten för gods- och persontransporter med 50 procent (SvD 10/6).
Banverket beräknar kostnaden till 136 miljarder kronor och Fredrik Reinfeldt
sade redan i vintras att förslaget är ”orealistiskt”.
Förra fredagen lade Försvarsberedningen fram sin rapport om försvarets
inriktning. Där reserverade sig folkpartiets Allan Widman till förmån för en
svensk Natoanslutning.
Att folkpartiet vill att Sverige går med i Nato är förvisso ingen nyhet, men
reservationen kom ändå som en kalldusch för övriga regeringspartier,
eftersom partisekreterare Erik Ullenhag nyligen förklarade (SvD 20/5) att
folkpartiet skulle frysa Natofrågan av ”respekt för andra partier i
alliansen”.
Folkpartiet agerade på ett liknande sätt i Klimatberedningen. Då gällde det
kravet på en utbyggnad av kärnkraften.
”Så här kan vi inte ha det, vi måste dra åt samma håll och det kräver någon
form av rättning i leden”, fräste centerns partisekreterare Anders Flanking
(Ekot15/6).
Kristdemokraterna motsätter sig, som enda riksdagsparti, en könsneutral
äktenskapslag och inför rikstinget i Norrköping 26–28 juni höjs röster för
ytterligare profilering av partiet (DN 16/6).
Samtliga fyra regeringspartier har förlorat sympatisörer sedan valet. I
Statistiska centralbyråns senaste mätning har alliansen krympt med drygt 8
procentenheter medan det rödgröna blocket har ökat med nästan 10
procentenheter. I Sifos junimätning (SvD 15/6) ligger särskilt
kristdemokraterna och centern illa till: 4,4 respektive 5,5 procent.
Även moderaterna har tappat, men är fortfarande större än de tre andra
allianspartierna tillsammans. Då är det knappast förvånande att övriga
regeringspartier, hårt pressade, börjar intressera sig för inbrytningar i de
moderata leden.
Maud Olofsson vill att centern utmanar moderaterna om positionen som det mest
företagarvänliga partiet.
Folkpartiet har framför allt profilerat sig som kravställare i skol- och
integrationsfrågor, men genom att framstå som mer resolut även i energi- och
säkerhetspolitiken räknar partiet med att locka högerväljare som är
missnöjda med de ”nya” moderaternas mjukare framtoning.
Kristdemokraterna hoppas säkert
att kulturkonservativa moderatväljare skall känna sig obekväma i ett parti som
bejakar äktenskap mellan homosexuella.
Utan ökat opinionsstöd för alliansens tre mindre partier lär Fredrik Reinfeldt
få allt större svårigheter med olika profileringsutspel. Tendensen kan
förstärkas av nästa års val till EU-parlamentet. Enligt Sifo skulle
kristdemokraterna bara få 2,3 procent om det varit EU-val idag (SvD 18/6).
Därmed riskerar ett av Reinfeldts tänkta trumfkort att försvagas inför valet:
en regering som demonstrerar att de borgerliga numera håller ihop.
Men förmodligen kan han, trots sprickor i fasaden, ändå göra gällande att
alliansen är mer samlad än oppositionen.
Allt talar för att Mona Sahlin har bestämt sig för att bilda koalition med
vänsterpartiet och miljöpartiet om de rödgröna vinner. Den hittills
tydligaste indikationen har kommit från socialdemokraternas partisekreterare
Marita Ulvskog (SvD 23/5): ”Vi har inte fattat några formella beslut. Men
jag skulle tro att vi hamnar där.”
Sedan dess har vänsterpartiet hållit kongress. Partiet vägrar, till skillnad
från socialdemokraterna, att acceptera skattesänkningar och håller fast vid
ett dogmatiskt EU-motstånd. De statssocialistiska reflexerna bekräftades när
kongressen beslutade att partiet skall utarbeta ett program för att
återställa offentliga tillgångar som blivit privatiserade. Ett
profileringssuget vänsterparti säger också nej till en valplattform med
socialdemokraterna och miljöpartiet.
Men Sahlins stora problem är vänsterpartiets grumliga demokratisyn. Lars Ohly,
som av enbart kosmetiska skäl har slutat kalla sig kommunist, demonstrerade
detta i riksdagssäsongens sista partiledardebatt den 11 juni.
En vildögd Ohly for ut mot sina meningsmotståndare med ett språkbruk som
väckte förfärande associationer. Regeringen bedriver, sade han bland annat,
”en politik som satsar på parasiterna i samhället”.
Ohly blev ännu mer uppjagad när folkpartiets Jan Björklund kritiserade ett
radiouttalande av v-ledaren. I en intervju för ett par månader sedan fick
Ohly frågan om alliansregeringen är odemokratisk. Han svarade (Ekot 12/4):
”Ja, de står för en politik som definitivt minskar demokratins omfattning.”
I samma sändning fick Ohly också frågan om Venezuelas auktoritäre
vänsterpresident Hugo Chávez är demokrat. Då blev svaret:
”Ja, absolut, det finns ingen tvekan om det.”
I riksdagen försökte Ohly slingra sig undan genom att dels påstå att han
aldrig sagt vad han sagt, dels utveckla sina åsikter om demokrati och
marknadsekonomi:
”Vi får lite mindre att säga till om för varje avreglering, privatisering och
utförsäljning ... När marknaden tar över blir alltid lösningarna mindre
demokratiska.”
Det måste betyda följande: ju mer statligt ägande, desto bättre demokrati.
Ohlys demokratiuppfattning saknar allt stöd i empirin. Marknadsekonomi är en
nödvändig – om än inte ensamt tillräcklig – förutsättning för demokrati. Det
var också ett bärande argument när Göran Persson 2001 övertygade den
socialdemokratiska kongressen om att stryka partiprogrammets
socialiseringsparagraf:
”Marknadsekonomin ... kan inte bara förenas med jämlikhet och demokrati, utan
är i själva verket en förutsättning för detta. Det finns inga exempel på
länder som valt planekonomins väg som har lyckats att förverkliga jämlikhet
och verklig demokrati.”
Socialdemokraternas reviderade partiprogram gäller fortfarande och det finns
ingen anledning att tro att Mona Sahlin har en annan inställning än sin
företrädare.
Här öppnar sig en avgrund mellan en reformistisk socialdemokrati och ett
vänsterparti som vägrar bryta med sitt leninistiska arv.
Kan två partier med så diametralt olika demokratisyn samverka i en regering?
Och kan socialdemokraterna, stolta över sin demokratiska tradition, dela
makten med politiker som reducerar människor till parasiter?
Frågorna rymmer en närmast moralisk dimension för socialdemokratin, men också
en taktisk möjlighet för borgerligheten: Lars Ohly blir alliansens bästa
argument i valrörelsen 2010.
Så till Reinfeldts och Sahlins gemensamma dilemma.
För första gången har Sverigedemokraterna klättrat över riksdagens
fyraprocentsspärr i en Sifomätning: 4,2 procent (SvD 15/6). Det föregicks av
två andra mätningar – från Sentio och Demoskop – som också gav
Sverigedemokraterna mer än 4 procent.
Om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen får
troligen inget av blocken majoritet. Det ter sig ganska osannolikt att
dagens väldiga rödgröna övertag består; marginalerna brukar vara mindre på
valdagen. Alliansens knappa seger 2006 hamnade i blixtbelysning under
veckans dramatiska riksdagsbehandling av den konstitutionellt och
principiellt tvivelaktiga FRA-lagen: en handfull borgerliga ledamöter kunde
tvinga fram vissa – fast otillräckliga – justeringar.
De nuvarande riksdagspartierna har deklarerat att de under inga omständigheter
kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna. Följaktligen behövs det något
slags beredskap för blocköverskridande lösningar efter valet 2010. Men
istället rivs broarna och vallgraven grävs djupare och djupare.
Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gör klokt i att ta vara på sommarvilan – och
ta sig en rejäl funderare inför andra halvlek.
MER ATT LÄSA: Partisympatiundersökningen (PSU) maj 2008
(www.scb.se). Riksdagens snabbprotokoll (2007/08:126). Sverigedemokraterna –
vilka är dom och vad vill dom? (Det Nya Sverige, SOM-rapport nr 41) av Sören
Holmberg.