S pelen har börjat. Återigen ges en brutal och samvetslös diktatur möjlighet
att visa upp sig från sin mest tillrättalagda sida.
De närmaste två veckorna kommer besökare på plats – och den globala
TV-publiken – att imponeras inte bara av idrottsliga prestationer, utan
säkert också av arrangemangens disciplin, precision och effektivitet, ty
sådant underlättas liksom i ett totalitärt system.
De olympiska sommarspelen i Peking är det mest kontroversiella
idrottsevenemanget sedan Berlin 1936 – och det saknas inte beröringspunkter
mellan dessa båda OS.
Flera andra olympiader har präglats av politiska förvecklingar, men då har det
i första hand gällt internationella motsättningar och problem.
När tjugoåtta afrikanska stater bojkottade spelen i kanadensiska Montreal 1976
var det en protest mot apartheidregimen i Sydafrika: de krävde, förgäves,
att Nya Zeeland skulle utestängas från tävlingarna eftersom landets rugbylag
hade mött Sydafrikas. Att USA ställde sig i spetsen för en bojkott av
Moskva-OS 1980 berodde inte på det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen.
Den omedelbara anledningen var den sovjetiska invasionen i Afghanistan ett
år tidigare. Sovjet och östblocket svarade, helt i enlighet med det kalla
krigets logik, genom att bojkotta OS i Los Angeles 1984.
Den här gången, precis som 1936, är det värdlandets interna förhållanden som
står i fokus.
I Tysklands fall handlade det om nazistregimens antisemitiska terror. Ett år
före OS antogs Nürnberglagarna, som berövade Tysklands judar alla
medborgerliga rättigheter. I Kina rör det sig om godtyckliga avrättningar,
slavarbete, censur och systematiskt förtryck i Tibet.
Men den kanske mest tänkvärda kopplingen mellan Berlin 1936 och Peking 2008 är
föreställningen om att de olympiska spelen främjar frihet och demokrati.
När den internationella olympiska kommittén, IOK, våren 1931 beslutade att
förlägga OS 1936 till Berlin fanns det en politisk baktanke: ett så
magnifikt och prestigefyllt evenemang skulle stärka den vacklande
Weimarrepubliken. Två år senare genomförde Adolf Hitler sitt Machtübernahme.
Snarlika förhoppningar formulerades 2001, då IOK fattade sitt Pekingbeslut.
Bland optimisterna återfanns IOK-presidenten Jacques Rogge, som sade sig
vara ”övertygad om att de olympiska spelen skall förbättra läget för de
mänskliga rättigheterna” i Kina. Från kinesiskt håll var man noga med att
underblåsa dessa förhoppningar genom utfästelser om större öppenhet.
I allt väsentligt har det blivit tvärt om. Det framgår av en Amnestyrapport.
På viktiga punkter har situationen i Kina snarast försämrats sedan 2001,
konstaterar Amnesty.
Kina avrättar fler människor än något annat land. Exakt hur många är osäkert;
uppgiften betraktas som en statshemlighet. Men de flesta bedömare räknar med
att tusentals dödsdomar varje år verkställs efter summariska processer.
Nästan 70 brott av icke-våldsam karaktär, t ex vissa bedrägerier, är belagda
med dödsstraff.
Ingen utomstående vet heller hur många som på godtyckliga grunder sitter
inspärrade i slavlägersystemet, laogai, för ”omskolning genom arbete”.
Uppskattningarna varierar mellan några hundra tusen till flera miljoner.
Enligt FN:s kommission för mänskliga rättigheter är ”tortyr och andra
grymma, inhumana och förnedrande hot eller straff” vanligt förekommande i
kinesiska fängelser och läger.
Tibet, där den kinesiska regimen på 1950-talet inledde en hårdhänt kampanj
för att utplåna den traditionella kulturen, är en stängd provins. Därmed
råder det också oklarhet om vad som egentligen hände när centralmakten så
sent som i mars i år slog ned tibetanska protester. Oberoende organisationer
och experter tillåts inte utvärdera situationen i Tibet.
I dagens snabbväxande Kina förenas kommunistisk kontroll med rå och
okontrollerad kapitalism. Följden blir rovdrift på arbetskraft. I sin
utmärkta bok Det stora sveket exemplifierar journalisten Sverker Lindström
med arbetstiderna vid Pumas skofabrik i Dongguan:
07.30–11.30.
Lunch.
12.30–16.30.
Kvällsmat.
18.00 –23.00.
Enda sammanhängande ledigheten är tre, fyra dagar vid det kinesiska nyåret.
All övertid är obligatorisk.
Detta strider mot kinesiska arbetstidslagar, men de är lika betydelselösa som
Kinas konstitution, där det slås fast att ”staten respekterar och värnar de
mänskliga rättigheterna”.
Även internationellt spelar Kina en allt mer destruktiv roll.
Kina håller Burmas militärjunta under armarna. Efter tragedin i våras – cirka
140 000 burmeser omkom i cyklonen Nargis – hade Kina en möjlighet att sätta
press på juntan, men den fortsätter, helt ogenerat, att styra med utstuderad
grymhet. Nyligen meddelades att cyklondrabbade är återbetalningsskyldiga för
det bistånd de tagit emot.
Kina understödjer den islamistiska regimen i Sudan, vars president, Omar
al-Bashir, misstänks för folkmord i Darfurprovinsen. Tidigare i somras
avslöjade brittiska BBC att Kina bryter mot FN:s vapenembargo mot Sudan.
Tillsammans med Ryssland har Kina stoppat ett beslut i FN:s säkerhetsråd om
sanktioner mot Robert Mugabes despotiska regim i Zimbabwe, där våld och
misär griper omkring sig.
Nu, när det blivit uppenbart att Kina inte alls har blivit mer öppet och
demokratiskt på grund av OS, försöker ansvariga distansera sig från de
ursprungliga bedömningarna.
”Det var inte så mycket frågor om demokrati. Vi arrangerar ju ett
idrottsevenemang”, säger den svenska IOK-ledamoten Gunilla Lindberg när hon
ser tillbaka på beslutet att ge Peking OS (SvD 6/8).
Det är en variant på det gamla temat att idrott och politik inte skall blandas
samman. Men olympiska spel har aldrig varit opolitiska.
Incidenter och manifestationer har avlöst varandra. Som när det blev slagsmål
mellan ungrare och ryssar i vattenpolobassängen vid OS i Melbourne
invasionsåret 1956. Eller när de svarta USA-löparna Tommie Smith och John
Carlos höjde sina knutna nävar på prispallen i Mexico City 1968.
Redan vid OS i Stockholm 1912 hettade det till. Truppen från Finland, då ett
ryskt storfurstendöme, fick inte tåga in på Stadion under sin blåvita fana.
Finländarna beordrades att marschera in under Rysslands flagga – efter den
ryska truppen. Vid det ryska intåget gjorde finländarna på stället marsch.
Först när det skilde femtio meter till de sista ryssarna stegade finländarna
iväg.
Men sammanblandningen mellan OS och politik går djupare än så, visar Allen
Guttmann i sitt standardverk The Olympics. Faktum är att de moderna
olympiska spelen startade som ett politiskt projekt. Deras fader, den
franske baronen Pierre de Coubertin, vägleddes av ideal som närmast kan
definieras som liberala: spelen skulle främja fred, försoning och
individuell frihet.
Det är en vacker vision. Men likt alla vackra visioner kan den framstå som
tämligen naiv och aningslös i mötet med den bistra verkligheten.
Två år före sin död 1937 välsignade Pierre de Coubertin OS i Berlin i ett
radiotal, där han deklarerade att spelen måste inspireras av ”den
internationalism och demokrati som utmärker det moderna tidevarvet”. Som
tack nominerades han till Nobels fredspris – av nazisterna.
Peking borde inte ha fått OS. Men nu blev det så, spelen har startat – och den
kinesiska regimen kommer att göra allt för att exploatera dem.
Har den olympiska rörelsens makthavare lärt sig något av de diskussioner och
protester som har kantat vägen till Peking? Det är högst osäkert.
För bara någon månad sedan deklarerade Hein Verbruggen, IOK:s chefsinspektör
för Peking-OS, att Kina har satt ”en gyllene standard” för framtidens
olympiska spel.
Bevare oss för en standard satt av censur och förtryck.
Kanske är det dags att återvända till en idé som luftats då och då:
Uppför en permanent OS-arena under internationell överhöghet vid Olympia i
Grekland. Här, på Peloponnesos, tog allt sin början på 700-talet före
Kristus. Det skulle inte befria OS från politik, men det skulle åtminstone
hindra diktaturer från att legitimera sig inför världen med hjälp av den
största av alla fester.
MER ATT LÄSA: The Olympic Countdown – broken promises (Amnesty International).
Det stora sveket. Den olympiska rörelsen i diktaturens tjänst (Atlas) av
Sverker Lindström. The Olympics. A History of the Modern Games (University
of Illinois Press) av Allen Guttmann. Ingen lek utan eld. En olympisk
krönika från Aten till Aten (Bonniers) av Åke Stolt