Pakten, som officiellt kallas fördrag trots att den har formen av ett
mellanstatligt avtal, är rättsligt bindande endast för de 17 länder som
använder euron. Övriga, däribland Sverige, tillförsäkras dock visst
inflytande. Pakten skall undertecknas vid ett nytt toppmöte i mars och
innebär att budgetunderskotten inte får överstiga 0,5 procent av BNP och att
statsskulden får vara högst 60 procent. Länder som bryter mot reglerna kan
med större automatik än tidigare straffas med böter.
Tyskland, EU:s största ekonomi och viktigaste finansiär, ville ursprungligen
ha ännu stramare bestämmelser, men gick med på att något mjuka upp
regelverket. Vid allvarliga kriser kan till exempel underskotten tillåtas
överstiga 0,5 procent.
Men om inte statsfinansiell sanering kombineras med tillväxtfrämjande
åtgärder, i synnerhet i Sydeuropa, kommer krisen inte att kunna hävas.
Enbart besparingar är ett recept för permanent recession.
Den europeiska skuldkrisen slår ändå så hårt – arbetslösheten i eurozonen
nådde i december rekordnivån 10,4 procent – att en verklig återhämtning
dröjer mycket länge. Grekland, krisens epicentrum, förblir ett akut problem
och i Portugal steg räntan på tioåriga statsobligationer i början av veckan
till en ohållbar nivå på drygt 17 procent.
Risken för att en fördjupad europeisk kris framkallar ett nytt globalt
konjunkturras, liknande 2008–2009, är inte över.
Att bara diskutera i dessa tekniska termer – skuldkvoter, underskott,
statsfinansiella ramar – drar uppmärksamhet från en annan dimension av
krisförloppet: den sociala. Det är en dimension som i sin tur väcker
besvärliga frågor om det rådande systemets folkliga legitimitet:
Hur påverkas samhällskontraktet mellan staten och medborgarna och mellan
eliterna och allmänheten när allt fler människor förlorar hoppet om en
bättre framtid?
Det är inte bara euron som måste räddas. Även kapitalismen är i behov av
frälsning.
Med Spaniens 22,9 procent som toppnotering stämmer de europeiska
krisekonomiernas arbetslöshetstal till allvarlig eftertanke. En jämförelse
med Tyskland och Sverige, 5,5 respektive 7,1 procent, antyder dessutom vilka
europeiska spänningar som ligger inbyggda i krisen.
Mest illavarslande är emellertid siffrorna för ungdomsarbetslösheten,
redovisade i Financial Times (1/2).
Spanien: 48,7 procent.
Grekland: 47,2 procent.
Slovakien: 35,6 procent.
Italien: 31,0 procent.
Portugal: 30,8 procent.
Irland: 29,0 procent.
Frankrike: 23,8 procent.
Här kan inte Sverige, trots tillväxt och stabila offentliga finanser, slå sig
för bröstet med en ungdomsarbetslöshet kring eurozonens snitt på 21,3
procent.
En generation välutbildade européer håller på att gå förlorad vad gäller
försörjningsmöjligheter. Och det säger sig självt att dessa ungdomars
förtroende för samhällets institutioner och funktioner, politiska lika väl
som ekonomiska, får sig en rejäl knäck.
Det växande missnöjet begränsar sig inte till EU. En störtflod av protester,
ofta ledda av ungdomar med tillgång till sociala medier, har det senaste
året sköljt fram över stora delar av världen:
Den arabiska våren, Occupy-rörelsen i USA, protester mot valfusk i Ryssland
och mot korruption i Indien. Att inte ens ett totalitärt Kina klarar sig
undan bekräftades av det lokala upproret i Wukan.
Motiven och orsakerna varierar, men i de flesta fall kan man spåra en folklig
vrede över socioekonomiska missförhållanden. Från ett Grekland där skolbarn
är undernärda hörs nu varningar för en ”social explosion”.
Vid årets konferens i schweiziska Davos, ett Almedalen för internationella
beslutsfattare, stod frågeställningar av det här slaget högt på
dagordningen. I en rapport som sammanställts av World Economic Forum,
organisationen bakom Davosmötet, konstateras att opinionsdata tyder på att
människor globalt uppfattar det som att deras levnadsstandard sjunker och
att de i allt högre grad saknar förtroende för sina regeringars förmåga att
vända trenden.
Enligt WEF:s undersökning är växande inkomst- och förmögenhetsskillnader den
enskilt viktigaste drivkraften bakom missnöjet. Den fattigaste halvan av
världens befolkning äger endast 1 procent av den totala förmögenheten medan
den rikaste procenten äger nästan hälften. Även inom de flesta utvecklade
länder växer skillnaderna. Sverige är inget undantag, låt vara att
utvecklingen sker från mer jämlika förhållanden än på de flesta andra håll.
Stora skillnader i välstånd mellan hushåll kan vara destruktiva – särskilt när
de beror på familjebakgrund, grupptillhörighet och andra faktorer som
människor har svårt att själva påverka. Dagens ekonomiskt försvagade och
politiskt förbittrade USA erbjuder ett exempel.
De senaste decennierna har gapet mellan fattiga och rika vuxit så mycket att
den sociala rörligheten, essensen i den amerikanska drömmen, har tryckts ned
till nivåer långt under de västeuropeiska. Fyra av tio amerikaner som föds i
familjer i det lägsta inkomstskiktet blir kvar där som vuxna. Motsvarande
siffra i Danmark är 25 procent.
Men det existerar också skillnader som hänger samman med utbildning, ambition
och vilja till ansvarstagande, det vill säga omständigheter som människor
styr över. Sådana skillnader bidrar till samhällsutvecklingen, eftersom de
belönar framåtanda och kreativitet. Alltför långtgående utjämning riskerar
därför att sätta denna dynamik ur spel. Det är betecknande hur Sverige kring
1980, när inkomstfördelningen var som jämnast, satt fast i gamla
industriella strukturer, hämmande regleringar och skattesatser som
bestraffade avancemang.
Begreppen marknadsekonomi och kapitalism används ofta parallellt, även om de
har lite olika innebörd: marknadsekonomi handlar om resursallokering och
prisbildning, kapitalism syftar främst på ägandet. Men båda förutsätter att
produktionen regleras av marknadskrafter.
Frågan är nu hur marknadsekonomin, eller kapitalismen om man så vill, skall
kunna säkra sin legitimitet. Kanske måste den återigen uppfinna sig själv.
Ekonomen Klas Eklund har träffsäkert formulerat det som att vi är på väg mot
”Kapitalism 4.0”, kapitalismens fjärde utvecklingsfas.
Den första fasen var den klassiska laissez-faire-variant som byggde på Adam
Smith. Den varade från 1800-talet till 1929, då den havererade i och med
börskraschen på Wall Street och depressionen.
Den andra fasen var den keynesianska från 1930-talet fram till 1980-talet. Den
utgick från John Maynard Keynes teorier om efterfrågestimulanser och aktiv
konjunkturpolitik och tog slut när modellen inte hade svar på
stagflationsproblemen.
Nästa fas, den tredje, släpptes loss av Margaret Thatcher och Ronald Reagan
och höll i sig till finanskollapsen 2008. Den vilade bland annat på Milton
Friedmans idéer och präglades av långtgående avregleringar och allmän
skepsis mot staten.
Vad som kommer att känneteckna ”Kapitalism 4.0” kan ingen veta exakt. Ännu.
Det enda som står klart är väl att den eller de som levererar svaret kan
räkna med ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Men det är, mot bakgrund
av dagens situation, rimligt att anta att ”Kapitalism 4.0” måste innehålla
en mer ömsesidig balans mellan marknad och politik, mellan egenintresse och
allmänintresse, utan att fördenskull underminera marknadsekonomins
oöverträffade förmåga att skapa välstånd i en sådan omfattning att det kan
komma alla till del.
Ytterst handlar det om demokratins framtid. Ty all historisk erfarenhet talar
för att marknadsekonomi är ett nödvändigt, om än ej ensamt tillräckligt,
villkor för frihet.
Som en känd politiker – säkert saknad av många i dessa röriga tider – en gång
uttryckte saken:
”Marknadsekonomin ... kan inte bara förenas med jämlikhet och demokrati, utan
är i själva verket en förutsättning för detta. Det finns inga exempel på
länder som valt planekonomins väg som har lyckats att förverkliga jämlikhet
och verklig demokrati.”
Reagan?
Thatcher?
Blair?
Nej. Göran Persson vid den socialdemokratiska partikongressen 2001.