Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Att rädda kapitalismen

Att rädda kapitalismen

Per T Ohlsson. För lite, men bättre än ingenting i kampen för euron. Så kan man sammanfatta den finanspakt som ledarna för 25 av de 27 EU-länderna – Storbritannien och Tjeckien avstod – ställde sig bakom vid måndagens toppmöte i Bryssel.

Pakten, som officiellt kallas fördrag trots att den har formen av ett mellanstatligt avtal, är rättsligt bindande endast för de 17 länder som använder euron. Övriga, däribland Sverige, tillförsäkras dock visst inflytande. Pakten skall undertecknas vid ett nytt toppmöte i mars och innebär att budgetunderskotten inte får överstiga 0,5 procent av BNP och att statsskulden får vara högst 60 procent. Länder som bryter mot reglerna kan med större automatik än tidigare straffas med böter.

Tyskland, EU:s största ekonomi och viktigaste finansiär, ville ursprungligen ha ännu stramare bestämmelser, men gick med på att något mjuka upp regelverket. Vid allvarliga kriser kan till exempel underskotten tillåtas överstiga 0,5 procent.

Men om inte statsfinansiell sanering kombineras med tillväxtfrämjande åtgärder, i synnerhet i Sydeuropa, kommer krisen inte att kunna hävas. Enbart besparingar är ett recept för permanent recession.

Den europeiska skuldkrisen slår ändå så hårt – arbetslösheten i eurozonen nådde i december rekordnivån 10,4 procent – att en verklig återhämtning dröjer mycket länge. Grekland, krisens epicentrum, förblir ett akut problem och i Portugal steg räntan på tioåriga statsobligationer i början av veckan till en ohållbar nivå på drygt 17 procent.

Risken för att en fördjupad europeisk kris framkallar ett nytt globalt konjunkturras, liknande 2008–2009, är inte över.

Att bara diskutera i dessa tekniska termer – skuldkvoter, underskott, statsfinansiella ramar – drar uppmärksamhet från en annan dimension av krisförloppet: den sociala. Det är en dimension som i sin tur väcker besvärliga frågor om det rådande systemets folkliga legitimitet:

Hur påverkas samhällskontraktet mellan staten och medborgarna och mellan eliterna och allmänheten när allt fler människor förlorar hoppet om en bättre framtid?

Det är inte bara euron som måste räddas. Även kapitalismen är i behov av frälsning.

Med Spaniens 22,9 procent som toppnotering stämmer de europeiska kris­ekonomiernas arbetslöshetstal till allvarlig eftertanke. En jämförelse med Tyskland och Sverige, 5,5 respektive 7,1 procent, antyder dessutom vilka europeiska spänningar som ligger inbyggda i krisen.

Mest illavarslande är emellertid siffrorna för ungdomsarbetslösheten, redovisade i Financial Times (1/2).

Spanien: 48,7 procent.

Grekland: 47,2 procent.

Slovakien: 35,6 procent.

Italien: 31,0 procent.

Portugal: 30,8 procent.

Irland: 29,0 procent.

Frankrike: 23,8 procent.

Här kan inte Sverige, trots tillväxt och stabila offentliga finanser, slå sig för bröstet med en ungdomsarbetslöshet kring eurozonens snitt på 21,3 procent.

En generation välutbildade européer håller på att gå förlorad vad gäller försörjningsmöjligheter. Och det säger sig självt att dessa ungdomars förtroende för samhällets institutioner och funktioner, politiska lika väl som ekonomiska, får sig en rejäl knäck.

Det växande missnöjet begränsar sig inte till EU. En störtflod av protester, ofta ledda av ungdomar med tillgång till sociala medier, har det senaste året sköljt fram över stora delar av världen:

Den arabiska våren, Occupy-rörelsen i USA, protester mot valfusk i Ryssland och mot korruption i Indien. Att inte ens ett totalitärt Kina klarar sig undan bekräftades av det lokala upproret i Wukan.

Motiven och orsakerna varierar, men i de flesta fall kan man spåra en folklig vrede över socioekonomiska missförhållanden. Från ett Grekland där skolbarn är undernärda hörs nu varningar för en ”social explosion”.

Vid årets konferens i schweiziska Davos, ett Almedalen för internationella beslutsfattare, stod frågeställningar av det här slaget högt på dagordningen. I en rapport som sammanställts av World Economic Forum, organisationen bakom Davosmötet, konstateras att opinionsdata tyder på att människor globalt uppfattar det som att deras levnadsstandard sjunker och att de i allt högre grad saknar förtroende för sina regeringars förmåga att vända trenden.

Enligt WEF:s undersökning är växande inkomst- och förmögenhetsskillnader den enskilt viktigaste drivkraften bakom missnöjet. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger endast 1 procent av den totala förmögenheten medan den rikaste procenten äger nästan hälften. Även inom de flesta utvecklade länder växer skillnaderna. Sverige är inget undantag, låt vara att utvecklingen sker från mer jämlika förhållanden än på de flesta andra håll.

Stora skillnader i välstånd mellan hushåll kan vara destruktiva – särskilt när de beror på familjebakgrund, grupptillhörighet och andra faktorer som människor har svårt att själva påverka. Dagens ekonomiskt försvagade och politiskt förbittrade USA erbjuder ett exempel.

De senaste decennierna har gapet mellan fattiga och rika vuxit så mycket att den sociala rörligheten, essensen i den amerikanska drömmen, har tryckts ned till nivåer långt under de västeuropeiska. Fyra av tio amerikaner som föds i familjer i det lägsta inkomstskiktet blir kvar där som vuxna. Motsvarande siffra i Danmark är 25 procent.

Men det existerar också skillnader som hänger samman med utbildning, ambition och vilja till ansvarstagande, det vill säga omständigheter som människor styr över. Sådana skillnader bidrar till samhällsutvecklingen, eftersom de belönar framåtanda och kreativitet. Alltför långtgående utjämning riskerar därför att sätta denna dynamik ur spel. Det är betecknande hur Sverige kring 1980, när inkomstfördelningen var som jämnast, satt fast i gamla industriella strukturer, hämmande regleringar och skattesatser som bestraffade avancemang.

Begreppen marknadsekonomi och kapitalism används ofta parallellt, även om de har lite olika innebörd: marknadsekonomi handlar om resursallokering och prisbildning, kapitalism syftar främst på ägandet. Men båda förutsätter att produktionen regleras av marknadskrafter.

Frågan är nu hur marknadsekonomin, eller kapitalismen om man så vill, skall kunna säkra sin legitimitet. Kanske måste den återigen uppfinna sig själv.

Ekonomen Klas Eklund har träffsäkert formulerat det som att vi är på väg mot ”Kapitalism 4.0”, kapitalismens fjärde utvecklingsfas.

Den första fasen var den klassiska laissez-faire-variant som byggde på Adam Smith. Den varade från 1800-talet till 1929, då den havererade i och med börskraschen på Wall Street och depressionen.

Den andra fasen var den keynesianska från 1930-talet fram till 1980-talet. Den utgick från John Maynard Keynes teorier om efterfrågestimulanser och aktiv konjunkturpolitik och tog slut när modellen inte hade svar på stagflationsproblemen.

Nästa fas, den tredje, släpptes loss av Margaret Thatcher och Ronald Reagan och höll i sig till finanskollapsen 2008. Den vilade bland annat på Milton Friedmans idéer och präglades av långtgående avregleringar och allmän skepsis mot staten.

Vad som kommer att känneteckna ”Kapitalism 4.0” kan ingen veta exakt. Ännu. Det enda som står klart är väl att den eller de som levererar svaret kan räkna med ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Men det är, mot bakgrund av dagens situation, rimligt att anta att ”Kapitalism 4.0” måste innehålla en mer ömsesidig balans mellan marknad och politik, mellan egenintresse och allmänintresse, utan att fördenskull underminera marknadsekonomins oöverträffade förmåga att skapa välstånd i en sådan omfattning att det kan komma alla till del.

Ytterst handlar det om demokratins framtid. Ty all historisk erfarenhet talar för att marknadsekonomi är ett nödvändigt, om än ej ensamt tillräckligt, villkor för frihet.

Som en känd politiker – säkert saknad av många i dessa röriga tider – en gång uttryckte saken:

”Marknadsekonomin ... kan inte bara förenas med jämlikhet och demokrati, utan är i själva verket en förutsättning för detta. Det finns inga exempel på länder som valt planekonomins väg som har lyckats att förverkliga jämlikhet och verklig demokrati.”

Reagan?

Thatcher?

Blair?

Nej. Göran Persson vid den socialdemokratiska partikongressen 2001.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Per T Ohlsson
  • Opinion
MER ATT LÄSA:

EU och kampen för att rädda euron. Världspolitikens dagsfrågor 2012/1 (UI) av Ylva Nilsson. Global Risks 2012. Seventh Edition. An Initiative of the Risk Response Network (www.wef.org). Inkomstfördelningen i Sverige. SNS välfärdsrapport 2011 (SNS Förlag) av Anders Björklund och Markus Jäntti.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu