Björnen är tillbaka

Idag importerar EU 33 procent av sin olja och 36 procent av sin gas från Ryssland. Om inget görs för att minska beroendet beräknas den ryska gasandelen växa till 60 procent 2030.

Så sent som i januari, under den värsta vinterkylan, drabbades flera EU-länder av leveransstörningar när Ryssland stängde gaskranarna till Ukraina. Åren 2006–2008 inträffade ett tiotal sådana incidenter. I åtminstone fyra fall var det politiska motiv som låg bakom.

Denna utpressningstaktik är bara ett exempel på ett mer aggressivt ryskt beteende med säkerhetspolitiska implikationer för EU. Men unionen har hittills stått handfallen. Besluten vid veckans toppmöte – bland annat om en gasledning från Norge – har marginell betydelse.

Den globala lågkonjunkturen slår hårt även mot Ryssland, där det kraftiga prisfallet på olja underminerar hela ekonomin. Moskvabörsen har rasat, valutareserven krymper och arbetslösheten ökar.

I väst har det funnits förhoppningar om att den ansträngda ekonomiska situationen skulle göra Ryssland mer samarbetsvilligt. En annan faktor är att en ny president har tillträtt i Washington. Barack Obamas administration efterlyser en ”omstart” i de rysk-amerikanska relationerna och Nato har öppnat för dialog med Moskva efter den kylslagna period som följde på Georgienkriget 2008.

I tisdags kom svaret. President Dmitrij Medvedev framträdde inför ryska generaler och deklarerade att Ryssland skall genomföra ”en storskalig återupprustning” med början 2011. ”Försöken att expandera Natos militära infrastruktur nära vårt lands gränser fortsätter”, sade Medvedev.

Förhoppningarna om en förändrad rysk attityd har byggt på missuppfattningen att Rysslands burdusa framfart har varit en reaktion på en serie upplevda provokationer: de folkliga resningarna i Georgien 2003 och Ukraina 2004 och de amerikanska planerna på ett antimissilförsvar i Polen och Tjeckien. Men "återsovjetiseringen” av rysk politik inleddes redan 1999–2000, då den tidigare KGB-officeren Vladimir Putin efterträdde Boris Jeltsin som president.

Putin satte genast igång med att montera ned bräckliga demokratiska strukturer som börjat växa fram under de kaotiska åren närmast efter Sovjetunionens kollaps. Parallellt med detta påbörjade han en upprustning av den försvagade postsovjetiska krigsmakten.

I en gedigen rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, beskrivs processen:

Sedan år 2000 har Rysslands militärbudget ökat med 25 procent om året. Den totala försvarsbudgeten, som inkluderar säkerhetsorgan och paramilitära förband, har ökat ännu mer. Realt ligger ökningstakten på 15 procent. Enligt den nu gällande treårsbudgeten skall de militära kostnadernas utgiftsandel öka från 16 till 22 procent fram till 2011. I verkligheten är satsningarna betydligt större, eftersom mindre än hälften av de militära och paramilitära utgifterna redovisas offentligt.

Medvedevs utspel bekräftar kontinuiteten i den ryska utvecklingen. Ingenting har förändrats sedan han i maj förra året tog över som president och Putin retirerade till posten som premiärminister. Det är fortfarande Putin och klicken runt honom som bestämmer.

Ryska ledare må ha hög svansföring i internationella sammanhang, men på många sätt är Ryssland ett land i förfall. Enorma sociala och ekonomiska behov måste nu stå tillbaka för militära.

Korruption och råvaruberoende hämmar framväxten av ett diversifierat och effektivt näringsliv: råvaror, främst olja och gas, svarar för 40 procent av Rysslands BNP. Var femte invånare lever under fattigdomsgränsen. Befolkningen krymper: 2002–2006 minskade den med 900 000 personer om året. Det beror främst på låg nativitet, men också på ett epidemiskt alkoholmissbruk. Medelåldern för ryska män ligger närmast på u-landsnivå: 57 år.

I en fungerande demokrati hade det varit politiskt omöjligt att under sådana förhållanden – och mitt i en ekonomisk kris – prioritera den militära sektorn. Men Ryssland är inte en fungerande demokrati. Ledningen i Kreml är helt inställd på att hantera missnöjesyttringar genom repression. I december statuerades ett exempel när kravallpolis, speciellt influgen från Moskva, slog ned en demonstration i Vladivostok.

Inget får stå i vägen för Putins centrala mål: att Ryssland skall återta den maktställning som gick förlorad när det sovjetiska imperiet säckade ihop. ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geo­politiska katastrof”, förklarade han häromåret, ett uttalande som ekade dovt och hotfullt från Katyn i väster till Kolyma i öster.

Forskarna vid FOI kastar ett förklarande ljus inte bara över Rysslands kapacitet och intentioner, utan också över de lite patetiska försöken till förstärkningar i den svenska försvarsproposition som presenterades i torsdags: 50 000 soldater skall finnas tillgängliga inom en vecka, fast ingen vet när förändringen kan vara genomförd, och ett kompani stridsvagnar placeras i förråd på Gotland.

Av officiella ryska dokument framgår att Ryssland först och främst vill ”bli erkänt som en av flera stormakter i världen och återvinna gamla maktpositioner snarare än integreras och anpassa sig”. Säkerhetspolitiskt definieras tre hot: konflikter i närområdet som kan ”spilla över” till Ryssland, en militär konflikt med USA och väst och – mindre akut – ett expansionslystet Kina.

För Sveriges vidkommande är det ryska agerandet i det europeiska närområdet av störst intresse. FOI-rapporten tecknar knappast en lugnande bild.

Ryssland understödjer separatister i andra länder och använder militära baser och så kallat fredsskapande styrkor ”för att antingen stödja allierade regimer mot västlig påverkan eller försvaga västvänliga regimer”. Den ryska doktrinen om att ryssar utomlands skall skyddas ”är ett farligt påtryckningsmedel, som även hotar de baltiska staterna”.

Georgien startade kriget i augusti, men föll samtidigt i en omsorgsfullt gillrad fälla. Den massiva och snabba ryska insatsen hade varit omöjlig utan långtgående förberedelser. Inom ett dygn hade hundratals ryska stridsvagnar rullat in i utbrytarrepubliken Sydossetien.

Efter fem dagars strider lyckades Frankrikes president Nicolas Sarkozy, EU:s dåvarande ordförande, förhandla fram ett avtal om vapenvila. Det förutsatte att alla styrkor skulle dras tillbaka till de positioner de intagit före krigsutbrottet. Men ryssarna är kvar i Sydossetien och Abchazien. Båda republikerna, folkrättsligt delar av Georgien, har dessutom erkänts som självständiga av Ryssland, som därmed har skapat ett farligt prejudikat: gränser i Europa kan ändras med våld.

Ändå strävar EU efter att förbättra relationerna med Ryssland – utan att ställa några motkrav när det gäller Georgiens territoriella integritet. Det är en politisk, diplomatisk och strategisk kapitulation.

Principer värmer inga hus och driver inga kraftverk. Det gör däremot gas och olja. Och det vet Vladimir Putin att Europa vet.

Med hjälp av energiutpressning, vapenskrammel och hotfulla signaler – inte ens den svenska Melodifestivalen kommer undan – är Putins Ryssland på väg att skaffa sig ett inflytande som sträcker sig långt utanför det kalla krigets demarkationslinjer. Denna process, med tydliga drag av ett nytt kallt krig, beskrivs med isande precision av Edward Lucas, som i över tjugo år har bevakat Östeuropa för brittiska The Economist:

”Efter att knappt ha noterat att det har startat håller väst på att förlora Det nya kalla kriget. Putin och hans allierade i Kreml har gripit makten i Ryssland, kastat en mörk skugga över kontinentens östra halva och etablerat formidabla brohuvuden i de viktigaste västländerna. Och viljan att bjuda motstånd ter sig alarmerande svag.”

Björnen är tillbaka. Den har för avsikt att återta sitt gamla revir – och gärna lite till. Vad det än kostar.