Även i akademisk litteratur upplever biografin en renässans. ”I en tid då
teorierna vacklar återuppstår det individuella handlandet som den säkra
grunden”, menar historieprofessorn Alf W Johansson.
Likafullt har det saknats en stor, genomgripande och vetenskapligt upplagd
biografi över en central gestalt i Sveriges moderna historia: Olof Palme,
socialdemokratisk statsminister 1969–1976 och 1982–1986.
Nu är bristen åtgärdad. Av Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola.
Igår presenterade Östberg första delen av sin Palmebiografi: I takt med
tiden. Olof Palme 1927–1969. Det skedde vid Historikerdagarna i Lund, där
professor Kim Salomon ledde ett seminarium med Palmes efterträdare Ingvar
Carlsson och undertecknad som kommentatorer.
I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en
imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en
man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka
känslor.
Olof Palme förknippas framför allt med 1960-talets radikala våg och med sin
dominans i svensk politik under 1970-talet och 1980-talets första hälft. Men
det politiskt avgörande decenniet för Palme var 1950-talet. Då väcktes hans
intresse för tredje världen under en lång resa i Asien. Samma år, 1953,
knöts han till Tage Erlanders minimala statsministerkansli, vilket öppnade
dörren till en lysande karriär.
Kjell Östberg gör en grundlig genomgång av Palmes tidiga år i politiken. En
hel del kan framstå som motsägelsefullt med tanke på Palmes senare gärning.
Det har länge varit känt att Palme kring 1950, då han börjat gravitera mot
socialdemokratin, deltog i de USA-ledda ansträngningarna att skapa en
västlig studentorganisation som motvikt till International Union of
Students, IUS, där östblocket tagit kontroll. Palme förnekade aldrig detta,
men ville tona ned den amerikanska kopplingen.
Nu visar Kjell Östberg att Palme, som 1947–1948 studerat i USA, var en av de
ledande aktörerna i en verksamhet som finansierades av CIA. Det förelåg,
skriver Östberg, ”en djupgående ideologisk samstämmighet” mellan Palme och
amerikanerna.
När det kalla kriget var som frostigast valde Palme alltså sida. Han
avfärdade den så kallade tredje ståndpunkten mellan öst och väst som uttryck
för ”omdömeslöshet och intellektuell slapphet”. En märklig bakgrund för
någon som senare skulle anklagas för antiamerikanism och undfallenhet mot
kommunismen.
På 1950-talet var Olof Palme – hans familj ägde försäkringsbolaget Thule –
också en varm anhängare av fri företagsamhet och goda relationer med
näringslivet. Han låg bakom Erlanders berömda Harpsundskonferenser. Minst en
gång om året bjöd statsministern in ledande företrädare för storföretagen
och fackföreningsrörelsen för att dryfta samhällsfrågor. Dessa möten utgör
en slående kontrast till den Palme som senare rasade mot ”hatets och
illviljans kolportörer” på arbetsgivarsidan.
I folkomröstningen 1955 om övergång från vänster- till högertrafik röstade
Palme blankt. Anledningen var att han betraktade folkomröstningar som
”principiellt vedervärdiga” och ansåg att de hotade det parlamentariska
systemet. Ett kvartssekel senare, efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg, drev
han fram en folkomröstning som fick destruktiva konsekvenser för svensk
energipolitik.
I slutet av 1950-talet, under den intensiva debatten om svenska atomvapen,
var det Palme som hjälpte Erlander att ena partiet bakom en linje som höll
öppet för fortsatt forskning på området. När han blivit partiledare och
statsminister profilerade sig Palme som kärnvapenmotståndare och
nedrustningsivrare.
Olof Palmes kanske mest utpräglade egenskap var ”hans förmåga att läsa
tiden”, skriver Östberg. Just detta gör Palmes positioner på 1950-talet helt
följdriktiga.
Stämningarna i det svenska samhället – och inom socialdemokratin – var vid
denna tid solitt antikommunistiska, företagsvänliga och
samförståndsinriktade.
Att svenska studentledare som Palme mobiliserades av USA i det kalla kriget
var lika självklart som att svenska arbetarledare engagerades i den fria
fackföreningsinternational som även den sponsrades av amerikanerna. Vid den
socialdemokratiska partikongressen 1952 avvisades alla
socialiseringspropåer, trots att partiet bara åtta år tidigare hade antagit
ett ganska radikalt efterkrigsprogram. Tron på ständiga framsteg –
ekonomiska, sociala, tekniska – fungerade som ett slags enande överideologi.
Olof Palme gick i takt med tiden. Och det skulle han fortsätta med på
1960-talet när tidsandan förändrades.
Sommaren 1965 höll det konsultativa statsrådet Palme, tillika vikarierande
utrikesminister, ett tal i Gävle som formade sig till en bred exposé över
tillståndet i världen. Han förklarade att det är ”en illusion att tro att
man kan möta krav på social rättvisa med militära maktmedel”. Han gjorde
sedan – möjligen utan att ha informerat Erlander och den ordinarie
utrikesministern Torsten Nilsson – en viktig precisering: ”det är ju om
Vietnam jag mest har talat”. Därmed tog Palme initiativet i den fråga som
skulle definiera tiden – och honom själv.
Palmes kritik mot USA:s krigföring i Vietnam växte i styrka för att
kulminera under bomboffensiven mot Hanoi och Haiphong julen 1972. Hans
engagemang var ärligt och uppriktigt och bottnade delvis i erfarenheter från
den asiatiska resan 1953. Men det fanns också ett partitaktiskt moment som
Östberg lyfter fram.
Vid mitten av 1960-talet kände socialdemokraterna en ökad press från en
radikaliserad vänster som attraherade ungdomar och intellektuella. Partiets
usla resultat i kommunalvalet 1966 spädde på oron. Palme, nyfiken och
ungdomlig, erbjöd just de egenskaper som socialdemokraterna behövde. Och
tack vare honom blev inte Vietnam en monopolfråga för yttervänstern.
Palme gick längre än någon annan västledare i sin kritik av USA. De styrande
i Washington var rasande och argast av alla var president Richard Nixon. Men
utöver diplomatiska markeringar ”är det påtagligt hur lite Vietnampolitiken
influerade övriga relationer mellan Sverige och USA”, konstaterar Östberg.
Numera är det grundligt belagt att det alliansfria Sverige i hemlighet
samarbetade med USA och Nato under det kalla kriget. USA och Nato behövde
Sverige som flankskydd i norr. Och Sverige behövde USA och Nato, eftersom
Sovjetunionen var den enda tänkbara angriparen. Detta ömsesidiga beroende
vägde tyngre än oenigheten om Vietnam.
Under en USA-resa 1970 fick Palme träffa utrikesminister William Rogers.
Palme höll fast vid sin kritik mot USA i Vietnamfrågan, men betonade för
Rogers att Sverige gjorde klar skillnad mellan Sovjet och USA. Amerikanerna
kunde känna sig lugna: Sverige förblev en del av den västliga fronten.
Marinchefen Bengt Lundwall fick följande uppmaning av Palme: ”Håll Dina goda
kontakter med USA – det är av största betydelse.” Men utåt brännmärkte samme
Palme varje antydan om att Sverige hörde hemma på västsidan.
Detta dubbelspel – för ett dubbelspel var det – tangerar något som Kjell
Östberg berör på flera ställen.
Många vill minnas Olof Palme som Ideologen, Visionären och Statsmannen. De
tenderar att glömma, eller förtränga, att han först och främst var
politiker, en gudabenådad fixare, snabb, flexibel, tävlingsinriktad – och
med en osviklig känsla för vad som rörde sig i tiden.
Kort före sin bortgång 1985 tog Tage Erlander emot några folkhögskoleelever
som höll på med ett specialarbete om Palme. De klagade på att det var svårt
att få grepp om studieföremålet. Erlander, Palmes mentor, sade till dem:
”Om ni får grepp om politikern Palme så räcker det, för han är politiker.”
I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland
bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående
i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell
Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur,
befriad från fördomar och myter. Det är stort.
MER ATT LÄSA: I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969 (Leopard
Förlag) av Kjell Östberg. Med livet som insats. Biografin som humanistisk
genre (Sekel Bokförlag) red. Henrik Rosengren och Johan Östling.