När det gäller det stora dramat i svensk inrikespolitik, Socialdemokraternas
genomklappning, är den enkla förklaringen att allt beror på Håkan Juholts
hyresaffär.
Det var i början av oktober som Aftonbladet avslöjade att Socialdemokraternas
nye ledare, utan att närmare reflektera över det orimliga i situationen, år
efter år låtit riksdagen stå för sambons boendekostnader, ett flagrant
avsteg från de principer om att göra rätt för sig som partiet brukar hävda.
Följden blev, som alla vet, avgångsspekulationer och svarta rubriker.
Juholt, vald till S-ledare så sent som i mars, klarade sig kvar efter ett
maratonmöte med partiets verkställande utskott. Sedan gav han sig ut på
canossavandring till partidistrikten.
Under dessa veckor har Socialdemokraterna rasat i opinionsmätningarna och i
måndags kom chocksiffror från United Minds: Socialdemokraterna, för inte så
länge sedan ett 40-procentsparti, är nu nere på 24,9 procent, klart
distanserade av Moderaterna, som samlar 32,8 procent.
Detta innebär, enligt en initierad bedömning, att Socialdemokraterna äter sig
ned mot sitt golv i opinionen, alltså den andel väljare som bara kan tänka
sig att rösta på det partiet. Bedömaren är Carl Melin, Socialdemokraternas
opinionsanalytiker i valet 2006 och numera seniorkonsult hos United Minds:
”På lång sikt är golvet för ett politiskt parti alltid noll procent, men just
nu, under den här mandatperioden, tror jag att golvet för Socialdemokraterna
ligger kring 15–20 procent.”
Förtroendet för Håkan Juholt har också rasat – från redan låga nivåer. I en
Synovateundersökning för Dagens Nyheter, även den publicerad i måndags, blir
Juholt utklassad av statsminister Fredrik Reinfeldt (M) på fem områden som
handlar om regeringsduglighet. Bara 11 procent anser att Juholt är bäst
lämpad att leda landet ”i händelse av en allvarlig kris”; motsvarande siffra
för Reinfeldt är 65 procent. Juholt har inte ens de egna med sig; på bara
två av områdena tycker en majoritet av S-väljarna att han är bättre än
Reinfeldt.
Men hyresaffären bör främst betraktas som en katalysator, en definitiv
bekräftelse på Juholts olämplighet. För uppståndelsen kring hans
bostadsersättning föregicks av en lång serie generande fadäser: pensionerna,
fastighetsskatten, skrävlandet i Istanbul, turerna i Libyenfrågan, den
internt utskällda budgetmotionen, hanteringen av förslaget om temporära
medborgarskap och bojkotten av partiledardebatten i SVT:s Agenda.
En sämre start är det svårt att tänka sig.
Juholt skall därför förstärka sin stab och har, enligt egen uppgift, anlitat
den tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson som ”mentor”,
ett uppdrag som Carlsson tycks ha en ganska distanserad attityd till:
”Mentor skulle jag väl inte kalla det.” (Expressen 7/11)
Juholts omdöme har emellertid inte förbättrats. Han fortsätter att sprida
måttligt begåvade uttalanden omkring sig. Som hos LO-förbundet Kommunal i
Norrköping häromveckan. Där förklarade Juholt att det blir Kommunals ledning
”som skriver lagtexten till den lag om rätt till heltid som blir den första
proposition som en ny socialdemokratisk regering lägger”.
Det är häpnadsväckande från såväl politisk som konstitutionell synpunkt: en
intresseorganisation skall överta uppgifter från den folkvalda riksdag som
har ensamrätt på lagstiftning.
En partiledare som kan säga precis vad som helst när som helst hur som helst
utgör en politisk livsfara. Men Socialdemokraternas problem stavas inte
enbart Håkan Juholt: han är ett symptom på partiets identitetskris. Och den
viktigaste anledningen till denna kris, som har närmast existentiella
dimensioner, är att Socialdemokraterna idag befinner sig långt från
regeringsmakten och har en enorm uppförsbacke fram till valet 2014.
Genom Per Albin Hanssons segerval 1932 inleddes, med ett kort avbrott sommaren
1936, ett fyrtiofyraårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav som
definierade partiets hegemoni i svensk politik. Därefter följde två
valförluster, en stor 1976 och en knapp 1979, innan Socialdemokraterna
återkom i regeringsställning 1982–1991 och 1994–2006. Åren 1932–1994 fick
partiet över 40 procent i alla riksdagsval utom ett: 1991.
Socialdemokratiska regeringar framstod som ett normaltillstånd, borgerliga som
parenteser.
Valen 2006 och 2010 ändrade på det. Socialdemokraterna har reducerats till ett
30-procentsparti samtidigt som Moderaterna har övertagit det ekonomiska och
statsfinansiella ansvarstagandet. Den borgerliga alliansregeringen förlorade
visserligen sin majoritet i förra årets val, men det berodde på
Sverigedemokraterna och inte på Socialdemokraterna, som med 30,7 procent av
rösterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914. Regeringen drygade ut avståndet
till den rödgröna oppositionen.
Socialdemokraterna är en koalition av olika intressen och riktningar, vilket
av och till har lett till interna slitningar. Ibland har politiska
perspektiv kolliderat med fackliga, som under ”Rosornas krig” på 1980-talet,
men oftast har det rört sig om de motsättningar mellan höger och vänster,
eller pragmatiker och radikaler, som kan spåras tillbaka till bataljerna
mellan Per Albin och Zeth Höglund.
I kraft av sitt maktinnehav kunde Socialdemokraterna hantera konflikterna,
som aldrig tilläts gå så långt att partiets regeringsduglighet kunde
ifrågasättas. Men i takt med att avståndet till regeringsmakten ökar – och
partiets väljarbas krymper – dämpas maktens internt disciplinerande verkan.
Det manifesterades efter valet 2010, då den vänsterfalang som knäckte Mona
Sahlin kunde ta kommandot sedan en tämligen okänd riksdagsman vid namn Håkan
Juholt hade öppnat dammluckorna genom att ställa sig bakom SSU:s krav på att
hela partistyrelsen måste ställa sina platser till förfogande.
Processen, som fick förödande opinionsmässiga konsekvenser för
Socialdemokraterna, påbörjades hösten 2008. En intern revolt tvingade Sahlin
att mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen inkludera
Vänsterpartiet i det rödgröna regeringsalternativet, vilket ledde till
massflykt bland de mittenväljare som avgör valen.
Det förhållandet att Socialdemokraterna länge abonnerade på taburetterna
innebar dessutom att partiet hade lätt för att rekrytera begåvningar med
förmåga att utveckla och förklara politiken. För många progressiva talanger
med ambition att göra skillnad framstod Socialdemokraterna som det naturliga
alternativet: här fick de tillgång till maktens verktygslåda.
Men när makt och socialdemokrati inte längre är synonyma begrepp minskar
partiets attraktionskraft. Även i detta sammanhang framstår Håkan Juholt som
ett symptom på djupare problem:
En sådan politiker hade aldrig kommit ifråga som socialdemokratisk ledare om
partiet hade haft kvar sin gamla känsla av att vara samhälls- och
regeringsbärande. Av den enkla anledningen att Juholt inte är
statsministermaterial.
Kompetensförsvagningen har accelererat på senare år och då särskilt under
Juholts korta tid i ledningen. Det är slående hur välutbildade, erfarna och
begåvade personer har fösts åt sidan, i vissa fall med burdusa metoder,
medan B-laget har släppts fram. Mest iögonfallande var petningen av den
kunnige Thomas Östros, licentiat i nationalekonomi, som ekonomisk-politisk
talesman och upphöjelsen av Tommy Waidelich.
Där näringslivet sysslar med kompetensutveckling skulle man kunna säga att
Socialdemokraterna numera ägnar sig åt kompetensavveckling.
Rickard Sandler, socialdemokratins mest mångsidiga begåvning någonsin, blev
aldrig partiledare. Däremot var han statsminister 1925–1926. Efter det
kontroversiella nedrustningsbeslutet i maj 1925 blev Sandler föremål för en
av de mest bevingade kommentarer som har tryckts i en svensk tidning. Det
var Torgny Segerstedt som förde pennan i GHT:
”Bort rida Smålands ryttare. Det förflutnas skuggor jaga förbi. Kvar står
ministären Sandler och myser i solskenet.”
Åttiosex år senare är det frestande att parafrasera Segerstedt:
Bort rida Branting, Sandler, Undén, Wigforss, Per Albin, Sköld, Erlander,
Sträng, Palme, Carlsson, Feldt och Persson – och med dem väljarna. Kvar står
ministären Reinfeldt och myser i novembermörkret.