Vänsterpartiet, som liksom miljöpartiet är emot fördraget, har begärt en så
kallad vilandeförklaring: med hänvisning till grundlagsaspekter kan en
sjättedel av riksdagen skjuta upp ett beslut under tolv månader. En mindre
grupp borgerliga ledamöter vill avvakta med fördragsbeslutet och en handfull
socialdemokrater har öppet luftat sitt missnöje med att partiet inte går på
samma linje som LO-kongressen tidigare i år: att riksdagen skall vänta med
att ratificera fördraget till dess att Claes Stråth blivit färdig med sin
utredning om Lavaldomens konsekvenser för arbetsrätt och kollektivavtal.
Stråth, chef för Medlingsinstitutet, presenterar sina slutsatser den 15
december.
Genom att ge klartecken för ett positivt riksdagsbeslut redan på torsdag går
socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin emot starka LO-intressen, men
hon försöker sitta på två stolar samtidigt. För någon månad sedan krävde
hon– tillsammans med LO-basen Wanja Lundby-Wedin– att statsminister Fredrik
Reinfeldt (m) skulle lägga om tidsplanen så att utredningen skulle vara klar
före riksdagsbeslutet. Regeringen anklagades för ”tystnad och passivitet”
(SvD 6/10).
Laval är ett lettiskt bolag som 2004, via dotterbolaget L & P Baltic Bygg,
utstationerade personal i Vaxholm för ett skolbygge. Sedan Byggnads och
Baltic Bygg inte kunnat enas om ett svenskt kollektivavtal försattes
verksamheten i blockad. Laval vände sig till Arbetsdomstolen, AD, som i sin
tur begärde förhandsbesked från EG-domstolen i Luxemburg.
I december förra året kom beslutet. EG-domstolen konstaterade att Byggnads
agerat oproportionerligt och att Lex Britannia är diskriminerande; denna
lagregel, uppkallad efter en dom i AD 1989, gör det möjligt för svenska
fackföreningar att tränga undan utländska kollektivavtal.
Lavalärendet har emellertid ingenting med Lissabonfördraget att göra. Den
socialdemokratiska kritiken mot regeringens tidsplan tycks snarare ha som
mål att hålla liv i Vaxholmsfallet och därmed göra Sveriges omsusade modell
till det stora ämnet i valet till EU-parlamentet den 7 juni nästa år.
Igår antog partiets förtroenderåd en valplattform där frågor om kollektivavtal
och fackliga rättigheter väger tungt. EU-kritikern Marita Ulvskog placerades
överst på valsedeln. Budskapet är att socialdemokraterna måste kraftsamla nu
när den svenska modellen hotas av den borgerliga regeringens onda anslag och
EG-domstolens klåfingrighet.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen behöver i vissa avseenden förändras. Bland
fack och arbetsgivare finns en insikt om detta: det är därför som de
förhandlar om ett nytt huvudavtal. Som Rolf Gustavsson, nestorn bland
svenska Europajournalister, har uttryckt det: ”Om parterna i Vaxholm förmått
hantera motsättningarna så förnuftigt och sansat som förutsätts utmärka den
svenska modellen så hade frågan aldrig landat i Luxemburg.”
Men EG-rätten är långtifrån den enda faktor som påverkar en särpräglad svensk
ordning som bygger på att parterna gör upp utan statlig inblandning. I den
klargörande boken En ny svensk modell inventeras utmaningarna av
arbetsmarknadsforskarna Nils Karlson och Henrik Lindberg: globaliseringen,
tjänstesektorns växande betydelse, mindre samverkan på arbetsgivarsidan och
fallande organisationsgrad, särskilt bland yngre. Det sistnämnda, den svaga
återväxten, borde bekymra fackföreningsrörelsen mer än något annat: i
gruppen heltidsarbetande 16–24-åringar är bara hälften fackligt
organiserade, en minskning med 25 procentenheter på ett drygt decennium.
Sammanhangen är alltså komplicerade och vittförgrenade, men LO och
socialdemokraterna är helt fixerade vid Lavaldomen, som tillmäts en
betydelse som den knappast har.
När Byggnads och andra LO-förbund i våras arrangerade ”Kollektivavtalets dag”
i Stockholm antogs ett långtgående uttalande:
”Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle
lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska
folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är
dessa förutsättningar helt förändrade.”
Huvudtalare vid manifestationen var Mona Sahlin.
Blockaden i Vaxholm har inom arbetarrörelsen blivit synonym med den svenska
modellen, ett begrepp som från början förknippades med konkreta förhållanden
på arbetsmarknaden men som med tiden har antagit närmast amorf karaktär.
Numera fungerar det som ett slags kod för allt som är bra i Sverige,
inbegripet diffusa värden som trygghet och rättvisa. Den svenska modellen
har därmed fått en laddning som är både emotionell och nationell: att
ifrågasätta något i modellen – även en arbetsrättslig detalj som Lex
Britannia – är att ifrågasätta vad som är sant och rätt i Sverige.
Denna laddning kan förklara de överslag och kortslutningar som kännetecknat
Vaxholmsdebatten ända sedan blockadfunktionärer från Byggnads skrek ”Go
home” till de lettiska byggjobbarna.
Språkbruket har emellanåt varit förfärande.
”Det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Man kan å andra sidan inte
sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt”, sade LO-utredaren
Ingemar Göransson i TV 2005. Ämnet var inhyrd lettisk arbetskraft.
När DN-journalisten Maciej Zaremba granskade Byggnads tappade en tjänsteman
vid det socialdemokratiska partikansliet fattningen: ”Som den dreglande
hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse
fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets
arbetsplatser.” Tjänstemannen fick be om ursäkt.
Men frågan är om inte Byggnads ordförande Hans Tilly svarar för det grövsta
övertrampet, låt vara att det nog rör sig om en mer freudiansk variant.
Tillsammans med Håkan Olander har Tilly gett ut en skrift med den obehagliga
titeln Jobbtrafficking. Att författarnas omdöme inte var på topp när de
skrev bekräftas av deras försök att ge Vaxholm mytisk status: avsnittet
”Ådalen 31” följs av ”Vaxholm 04”. Men det är i formuleringarna på sidan 44
som det verkligen bränner till:
”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras
närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till
rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass.
Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras
med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”
Resonemanget har slående likheter med följande passus ur ett helt annat
dokument:
”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis
duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig
kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala
utveckling.
Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är
att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”
Så står det i Sverigedemokraternas invandringspolitiska program från 2007.
Hans Tilly är naturligtvis inte Sverigedemokrat, men det säger något om
stämningarna inom den fackliga rörelsen när ordföranden i ett stort
LO-förbund ansluter sig till det hycklande reträttargument som brukar
användas av främlingsfientliga partier: vi har inget emot fattiga
utlänningar, men vi vill hjälpa dem på plats så att de inte behöver söka sig
hit.
Mona Sahlins ställning må ha försvagats av de förvirrade turerna kring en
framtida rödgrön regering och socialdemokraternas tapp i
opinionsmätningarna. Men med fördragsfrågan avklarad borde hon använda sitt
genuina engagemang för EU och mot främlingsfientlighet för att dämpa den
blågula upphetsningen inför EU-valet. Särskilt som moderaternas
partisekreterare Per Schlingmann helt ogenerat förklarar att ”ett mycket
tydligt nationalistiskt perspektiv” skall prägla partiets EU-kampanj (DN
25/10).
En inskränkt valrörelse med inskränkta argument legitimerar bara inskränkta
partier.