Den långa marschen

Inför budgetpropositionen, som läggs fram den 22 september, har regeringen aviserat den ena satsningen efter den andra:

Mer till yrkesutbildning. Höjda forskningsanslag. Lite sänkt skatt för pensionärerna – med betoning på lite. Större resurser till psykiatrin. Kortade vårdköer. Sänkt bolagsskatt och lägre arbetsgivaravgifter. Miljarder till klimatåtgärder. Väldiga investeringar i infrastruktur.

I flera fall har det varit de fyra borgerliga partiledarna som tillsammans presenterat förslagen. Det skall ses som ett svar på kritiken om att de inte har vårdat det allianskoncept som var så framgångsrikt i valet 2006. Och något måste de hitta på. Opinionsgapet mellan alliansen och det rödgröna blocket uppgår till cirka 15 procentenheter. Nyligen visade en mätning från Synovate att nästan hälften av de borgerliga väljarna, 48 procent, tror att alliansen förlorar regeringsmakten i nästa val (Fokus 36/08).

På oppositionssidan är socialdemokraterna i färd med att konkretisera den politik som de skall gå till val på. I veckan presenterades ytterligare två rapporter från de rådslagsgrupper som tar fram underlag till partikongressen 2009. Den ena handlade om säkerhetspolitik, den andra om välfärd.

Miljöpartiet skall genomföra en EU-omröstning bland sina medlemmar. De båda språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vill skrota kravet på utträde ur unionen, en förändring som skulle göra partiets regeringsambitioner mer trovärdiga. För några dagar sedan drog Eriksson också upp riktlinjerna för en grön skattepolitik, eftersom ”valet 2010 närmar sig snabbt”: ingen höjd skatt på månadsinkomster under 30 000 kronor (DN Debatt 9/9).

Med halva mandatperioden kvar är regering och opposition i full färd med att taktiskt och politiskt positionera sig inför valet. Det var knappast tanken när Sverige 1994 övergick från tre- till fyraåriga mandatperioder. Att valrörelserna blivit längre var tydligt också inför valet 2006: de borgerliga drog igång redan på sensommaren 2004, då partiledarna bildade alliansen hemma hos centerledaren Maud Olofsson i Högfors.

Men en viktig valfråga är fortfarande utestående. Hur ser alternativet till regeringen ut, mer exakt?

Förra helgen gjorde socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin helt klart att hon bildar en koalition om valet resulterar i rödgrön majoritet. Men hon har ännu inte sagt om det blir en regering med två eller tre partier.

”Vänsterpartiet måste acceptera att stå upp för normpolitiken och budgetlagen”, sade Sahlin i Ekots lördagsintervju. Det kan ha bitit. I torsdags öppnade plötsligt Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomiska talesperson, för att både utgiftstak och överskottsmål kan vara kvar i statsbudgeten. Tillsammans med partiledaren Lars Ohly försökte hon dagen därpå reda ut begreppen i en lätt förvirrad artikel på DN Debatt. Men oavsett var vänsterpartiet landar, så lär det inte lugna de mittenväljare som förfäras av blotta tanken på mer eller mindre reformerade kommunister i regeringen. Och det är just mittenväljare som socialdemokraterna måste ta tillbaka i valet.

Relationen till vänsterpartiet är Sahlins värsta huvudvärk och frågan förföljer henne. Men hon har också ett annat – och mindre uppmärksammat – problem:

Den senaste SOM-mätningen från Göteborgs universitet visar att Sahlin är den partiledare som har sämst popularitetssiffror relativt det egna partiet. Hon är klart mindre uppskattad än sitt parti bland både borgerliga och socialdemokratiska sympatisörer. Detta indikerar dels att Sahlin kan få svårt att fungera som socialdemokratiskt dragplåster i valet, dels att hon har en svag ställning i partiet. Det sistnämnda kan underminera hennes möjligheter att få kongressen med på alla de justeringar av politiken som skall lägga grunden till en valseger.

Men med ett opinionsstöd kring 45 procent har socialdemokraterna ett lysande utgångsläge nu när den långa marschen mot valet har inletts. De har också god hjälp av alliansregeringen, som demonstrerat en olycklig benägenhet att fumla och famla, det må sedan gälla fastighetsskatten, FRA-lagen eller presstödet.

Vad socialdemokraterna framför allt har lyckats med är att utmåla regeringspolitiken som orättvis och socialt likgiltig. Den beskrivs t ex så här av Thomas Östros, socialdemokraternas ekonomiske talesman: ”Det är uppenbart att man försöker smula sönder fundamenten som gör att vi håller ihop. Om var och en måste fixa tryggheten för sig själv och de sina så blir klyftorna stora” (Tiden 4/08).

Bilden har satt sig. En undersökning från Synovate i somras visade att 72 procent av väljarna anser att moderaterna, det dominerande regeringspartiet, ”står på de välbärgades sida” – trots de ”nya” moderaternas febrila ansträngningar att lansera sig som välfärdskramare. Över hälften av de tillfrågade, 53 procent, förknippar socialdemokraterna med trygghet.

Men hur står det till med den socialdemokratiska trovärdigheten?

I somras publicerade Swedbank en fördelningspolitisk analys som tyvärr försvann från radarskärmen ganska snabbt. Innehållet borde föranleda viss eftertanke hos Mona Sahlin, Thomas Östros och andra socialdemokratiska regeringsveteraner. Författarna till Swedbankanalysen skriver:

”Under den socialdemokratiska regeringstiden blev de marginaliserade fler. Samtidigt urholkades ersättningssystemen och den relativa fattigdomen ökade.”

Detta kan inte enbart förklaras med kvardröjande verkningar av krisen i början av 1990-talet; de klingade av mot slutet av decenniet och Sverige gick in i en högkonjunktur.

Swedbanks definition på marginaliserade är personer som tre år i rad fått minst 80 procent av sin disponibla inkomst från sociala ersättningar. Deras andel ökade från 3,9 procent 1993 till 6,0 procent 2006. Under tolv av dessa tretton år hade socialdemokraterna regeringsmakten.

Sverige har, internationellt sett, en relativt jämn inkomstfördelning. Annat är det med förmögenhetsfördelningen. Den rikaste procenten äger 25 procent av nettoförmögenheterna – i ett land där socialdemokratin varit statsbärande. Höga skatter leder inte nödvändigtvis till ökad jämlikhet. Om skatterna är så höga att de omöjliggör eget sparande i vanliga inkomstlägen leder de istället till ökade klyftor.

Analysen från Swedbank har inget partipolitiskt budskap. Tvärtom. Där betonas: ”Oavsett regering hamnar de ekonomiskt mest utsatta i kläm.” Efter valet 2006 har uppgången i andelen marginaliserade ”sannolikt” hejdats, ”men någon tydlig nedgång kan heller inte skönjas”.

I mångt och mycket tycks det alltså vara andra faktorer än politiska beslut som påverkar fördelningen i en öppen och omvärldsberoende ekonomi som den svenska: konjunktur, konkurrens, tekniska trender. Annars hade naturligtvis en socialdemokratisk regering åtgärdat dessa växande orättvisor. Eller?

De närmaste två åren kommer vi att få höra mycket från oppositionen om regeringens illvilja – och mycket från regeringen om oppositionens stolligheter. Därför var det uppfriskande att mitt i den frambrytande valfebern läsa en debattartikel av Lennart Levi, riksdagsledamot för centern. Levi, som har en bakgrund som medicinprofessor, ifrågasätter det svart-vita tänkande som han konfronterats med i riksdagen (SvD 6/9):

”Är det inte troligare att vi i verkligheten rör oss på en gråskala och kan ha mer eller mindre rätt, i olika avseenden, och för olika målgrupper?”

Så är det, naturligtvis. För att ta två exempel ur den senaste tidens hög med politiska utspel.

Den vikande konjunkturen har fått regeringen att förstärka yrkesutbildningen för vuxna. Socialdemokraterna förefaller ha haft en poäng när de kritiserade tidigare besparingar på komvux som förhastade och ogenomtänkta.

I den socialdemokratiska rådslagsrapporten om välfärd betonas vikten av skärpta krav i sjukförsäkringen. Rapporten säger också ja till arbetskraftsinvandring. När allt kommer omkring är det kanske inte så dumt och orättvist av regeringen att strama upp ersättningssystemen och göra det lättare för arbetsgivare att rekrytera personal från utlandet.

Men det kommer vi inte att få höra. För nu är det valrörelse.

MER ATT LÄSA: Skilda världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle (SOM-institutet) red. Sören Holmberg och Lennart Weibull. Fördelningspolitik – för alla utom de fattigaste? (Swedbank) av Cecilia Hermansson och Ylva Yngvesson. Investera i vår välfärd (www.socialdemokraterna.se).