Det okända

De är nödvändiga därför att de försvårar för Kaddafi att systematiskt massakrera de revolterande libyer som han har beskrivit som ”kackerlackor” som skall behandlas utan nåd. Förra lördagen, det förs­ta dygnet med attacker, slog franskt flyg ut militärkolonner som närmade sig Benghazi, Libyens andra stad och upprorets epicentrum.

De är lagliga därför att de är sanktionerade av FN:s säkerhetsråd genom resolution 1973, antagen den 17 mars med tio röster för och fem nedlagda. Resolutionen föregicks av en begäran från Arabförbundet om en flygförbudszon över Libyen. Därmed har insatsen regionalt stöd.

Men att något är nödvändigt och rätt innebär inte att det är okomplicerat och säkert.

Med resolution 1973, som syftar till att ”skydda civila”, har världssamfundet tagit ett historiskt kliv ut i det okända.

För första gången har FN tillämpat den princip om ”skyldigheten att skydda” som slogs fast 2005. Världssamfundet ålade sig självt att ingripa, med våld om så krävs, när människor hotas av folkmord, etnisk rensning och krigsbrott. Principen kan sägas vara ett resultat av den skamliga likgiltighet som kännetecknade den internationella reaktionen på folkmordet i Rwanda 1994 och den utdragna handfallenheten under Bosnienkriget 1992–1995.

Tony Blair, Storbritanniens premiärminister 1997–2007, må numera vara högst kontroversiell på grund av Irakinvasionen 2003, men som ingen annan världsledare röjde han väg för en ny och vidare syn på skyddsbegreppet.

Det skedde först genom ett uppmärksammat tal i Chicago i april 1999, mitt under Natos intervention i Kosovo. Blair lanserade en ”världssamfundsdoktrin”:

”Krig är ett bristfälligt verktyg för att korrigera humanitära katastrofer, men väpnade styrkor är ibland det enda medel som biter på en diktator.”

Året därpå beordrade han en humanitär intervention i Sierra Leone i Västafrika. Den forna brittiska kolonin, med muslimsk majoritet, var på väg att tas över av en sadistisk gerilla, RUF, som plundrade landet och stympade armarna på tusentals människor; filmen Blood Diamond skildrade detta barbari. Royal Marines och andra brittiska förband skickades in för att krossa RUF. Det lyckades. FN kunde förstärka sin närvaro i Sierra Leone, som 2002 genomförde fria och allmänna val.

En internationell kommission baserad i Kanada, ICISS, lade 2001 fram en rapport, The Responsibility to Protect, som definierade världssamfundets skyldighet att förhindra terror och dödande i massiv skala. Men när idéerna omsattes i beslut 2005 hade de blivit urvattnade av Ryssland och Kina, som båda har veto i säkerhetsrådet.

Icke desto mindre finns det nu en legal bas, om än bräcklig, för humanitära ingripanden med vapenmakt.

Problemet är att resolution 1973 innehåller potentiellt förlamande begränsningar.

Den ger, trots skarpa fördömanden av Kaddafis övervåld, inget uttalat stöd för regimskifte. Är det verkligen möjligt att i det långa loppet skydda libyerna om Muammar Kaddafi, diktator sedan 1969, kan klamra sig fast vid makten? Innebär formuleringen ”alla nödvändiga medel” att Kaddafi själv är ett legitimt mål? Och var går gränsen mellan att ”skydda civila” och att militärt bistå Kaddafis motståndare?

Till detta kommer oklarheterna kring operationernas samordning. De leddes inledningsvis av ett militärt överlägset USA, som också har burit den tyngsta bördan: bara i tisdags genomfördes 175 flyguppdrag över Libyen, varav USA svarade för 113.

Men amerikanerna, redan inblandade i konflikter i två muslimska länder, ville så fort som möjligt lägga över ansvaret på Nato, helt rimligt med tanke på alliansens kapacitet. Efter en onödig fördröjning har den processen påbörjats.

Som så ofta var det Frankrike som stretade emot. President Nicolas Sarkozy, som ligger illa till inför presidentvalet nästa år, vill gärna stå i centrum. Sarkozy har all heder av att han, tillsammans med Storbritanniens premiärminister David Cameron, drev på för ett ingripande, men hans halsstarriga och egocentriska uppträdande har sått split inom koalitionen.

Det mest hämmande momentet är emellertid resolutionens markinvasionsförbud: den ”utesluter en utländsk ockupationsstyrka i varje form på någon del av Libyens territorium”. Det är till exempel svårt att se hur Kaddafis stridsvagnar och krypskyttar inne i tättbefolkade stadskärnor skall kunna bekämpas av enbart attackflyg och kryssningsmissiler.

Flygförbudszoner är trubbiga instrument. En sådan zon etablerades över Bosnien 1993. Den kunde inte förhindra den serbiska massakern på 8 000 muslimer i Srebrenica 1995.

Efter det första Gulfkriget 1991, då Saddam Husseins irakiska styrkor drevs ut ur Kuwait av en USA-ledd FN-allians, inrättades två flygförbudszoner för att skydda dels kurderna i norr, dels shiamuslimerna i söder. Men Saddam satt kvar vid makten till 2003 och kunde under tiden fortsätta att terrorisera stora delar av Iraks befolkning.

Mot den bakgrunden kan det vara värt att erinra om vad som avgjorde den intervention som kanske allra mest påminner om det som nu sker i Libyen: Kosovo.

Det var i mars 1999 som Nato startade en luftoffensiv för att sätta stopp för Slobodan Milosevics etniska rensning i den albandominerade serbiska provinsen. Men först i början av juni knäcktes Milosevic. Det berodde inte i första hand på luftangreppen, utan på att USA:s president Bill Clinton, intensivt bearbetad av Tony Blair, slutligen gav klartecken för marktrupper.

Kosovo blev ett FN-protektorat och slets i praktiken loss från Serbien. Det bidrog till Milosevics fall. Han utlämnades 2001 till krigsförbrytartribunalen i Haag, där Balkans bödel avled 2006 utan att ha hunnit bli dömd.

Efter Afghanistan och Irak skulle västlig närvaro på libysk mark vara en ohjälplig katastrof. Om det visar sig att Kaddafis bärsärkagång endast kan stoppas genom att de oerfarna och oorganiserade rebe­l­lerna får mer direkt understöd, så vilar det ansvaret på arabvärlden. Men trots arabländernas krav på en flygförbudszon har de hittills inte lyft många fingrar. Och under alla omständigheter skulle Ryssland och Kina aldrig släppa fram en FN-resolution med ett utvidgat mandat för den internationella koalitionen.

Det betyder inte att ett sådant ingripande, kanske lett av det nyligen befriade Egypten och med stöd av Arabförbundet, är omöjligt. Återigen erbjuder Kosovo vägledning.

Interventionen i Kosovo saknade förankring i FN:s säkerhetsråd, men i brett accepterade slutsatser kom en oberoende kommission år 2000 fram till att Natos aktion var ”legitim ... eftersom alla diplomatiska ansträngningar var uttömda och eftersom interventionen fick till resultat att en majoritet av Kosovos befolkning befriades från långvarigt serbiskt förtryck”.

Kaddafis stora motoffensiv har kommit av sig och rebellerna, hårt trängda för en dryg vecka sedan, kan repa nytt mod. Oppositionen har utsett en övergångsregering. Gott så. Men med nuvarande begränsningar för koalitionen kan Kaddafi hålla ut ett bra tag med hjälp av legosoldater och tyngre beväpning.

Den önskvärda utgången är förstås att Kaddafi tvingas bort av rebellerna, eller av en kupp, och att arabiska fredsbevarande styrkor sätts in.

Om detta visar sig omöjligt finns det vissa förhoppningar om en förhandlingslösning som innebär att Kaddafi lämnar landet. Men vart skall han ta vägen? Inte ens Kaddafis bäste vän, Venezuelas Hugo Chávez, lär rulla ut röda mattan. Hans egen historia och hans totala hänsynslöshet tyder på att Kaddafi är inställd på Ragnarök i Tripoli. Tankarna går till Berlin 1945.

Utan ett snabbt avgörande är risken överhängande för att Libyen splittras i ett Kaddafistyrt område i väster och ett rebellkontrollerat i öster. Hur skall omvärlden förhålla sig till en sådan de facto-delning av det oljerika och till ytan väldiga landet, en artificiell konstruktion från kolonial­tiden?

Frågorna är än så länge fler än svaren.

Resolution 1973 var det bästa som kunde åstadkommas och för första gången har säkerhetsrådet tagit sig samman för att leva upp till ”skyldigheten att skydda”. Det förpliktar. Men genom att inte tydligt ange regimförändring i Libyen som ett mål har FN bakbundit sig själv.

Konsekvenserna av ett misslyckande skulle bli förödande. Det är inte bara framtiden för Libyen och den arabiska frihetsvåren som står på spel. Det gör också världssamfundets trovärdighet.

MER ATT LÄSA: The Responsibility to Protect. Report of the International Commission on Intervention and State Sovereignty (www.iciss.ca). Mitt liv, min resa. Memoarer (Albert Bonniers Förlag) av Tony Blair. The Kosovo Report (Independent International Commission on Kosovo). www.un.org.