Det stora misslyckandet

Två oförenliga bilder ställs då mot varandra:

Å ena sidan ett Sverige med ordning och reda i statsfinanserna, ett land som har klarat sig igenom finanskrisen och den globala efterfrågekollapsen 2008–2009 bättre än de flesta. Tillväxten har tagit fart och sysselsättningen ökar. Arbetslinjen – att det skall löna sig mer att arbeta än att få bidrag – har återupprättats tack vare reformer av överutnyttjade trygghetssystem och sänkt skatt på förvärvsarbete via jobbskatteavdragen.

Å andra sidan ett kallt och hårt Sverige med växande klyftor och tilltagande barnfattigdom, ett land där massarbetslösheten har bitit sig fast och där offensiva investeringar i infrastruktur och utbildning får stå tillbaka för passiva skattesänkningar som bara gynnar de välbeställda.

Båda bilderna rymmer sanningar.

Regeringen hanterade finanskrisen och den bråddjupa lågkonjunkturen med lugn säkerhet, något som förmodligen avgjorde förra årets riksdagsval; ­väljarna ­litade helt enkelt inte på de rödgröna. Statsfinanserna är bland de starkaste i Europa och Konjunkturinstitutet, KI, räknar med en tillväxt på 4,4 procent i år. Samtidigt ökar sysselsättningen med 107 000 personer, enligt den senaste prognosen från Arbetsförmedlingen.

Men en del av oppositionens kritik träffar rätt. Det gäller bland annat den forcerade och slarvigt genomförda reformeringen av sjukförsäkringen som fått orimliga och ovärdiga konsekvenser. En genomgripande översyn brådskar, men regeringen, som numera saknar egen majoritet, har dragit benen efter sig och fick således skylla sig själv när frågan nu i veckan blev föremål för en extraordinär riksdagsbehandling.

Att förhäva sig och på samma gång demonisera motståndaren är en ofrånkomlig del av det politiska spelet. Likafullt finns det frågor där båda sidor har ett gemensamt ansvar för problemen – och ett gemensamt intresse av att lösa dem.

Gång på gång har svenska politiker tagit sig samman och gjort upp över blockgränsen. På senare år har det rört sig om skatter, EU och pensioner, områden där alla har tjänat på stabila och uthålliga lösningar.

Ett annat sådant område, allt för ofta förbisett, är integrationen.

Ämnet tränger sig på mer och mer. Flera aktiviteter under Visbyveckan behandlar följaktligen integrationsaspekter. Företagarna och Fores tar upp invandrarnas företagande; Jusek och Fokus bjuder in till diskussion om invandrade akademiker; Axess anordnar frukostseminarium på temat ”Integrationspolitikens tillkortakommanden”.

Med en ökande andel utlandsfödda i befolkningen – idag cirka 14 procent – och med en demografisk situation som gör arbetskraft utifrån till en tvingande nödvändighet är integration en ödesfråga för Sverige.

Utmaningen skulle kunna beskrivas så här:

Att förhindra uppkomsten av en utlandsfödd och permanent exkluderad underklass och – i förlängningen – destruktiva spänningar som redan börjat manifestera sig i form av brinnande containrar och bilar i storstädernas invandrartäta förorter.

Det handlar inte om partipolitik, utan om de långsiktiga förutsättningarna för social sammanhållning i Sverige.

När Grekland står vid ruinens brant och USA, Storbritannien, Portugal, Spanien och Irland kämpar med väldiga underskott kan Sverige, på det hela taget, glädja sig åt goda tider. Men bakom de uppmuntrande siffrorna döljer sig ett oerhört misslyckande.

Bland jämförbara länder är Sverige sämst på att integrera invandrare, mätt som skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. I Sverige uppgick den 2009 till 14,7 procentenheter. Det kan jämföras med 8,5 procentenheter i Danmark, 4,5 i Storbritannien och 3,8 i Kanada, enligt OECD-statistiken. Skillnaden är särskilt stor bland kvinnor.

I en rapport från näringsdepartementet framhålls ändå att utvecklingen går åt rätt håll: sysselsättningen bland utrikes födda var högre 2009 än 2005. Men trots detta tappra försök att putsa bilden tvingas även näringsdepartementets experter konstatera att ”Sverige skiljer sig från merparten av övriga OECD-länder ... genom en stor skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda”.

Förklaringen är inte enbart den omständigheten att Sverige har tagit emot många flyktingar i behov av humanitärt skydd; det har även andra länder gjort. Eländet bottnar också i en kombination av missriktad politisk välvilja och diskriminering.

Arbetsmarknaden är förvisso inte den enda faktorn av betydelse, men som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Eso, har slagit fast: ”att kunna försörja sig själv och sin familj är för de allra flesta en förutsättning för att känna sig delaktig i samhället.”

När Veckans Affärer för någon månad sedan skildrade det svenska integrationshaveriet var rubriken ”Dumhetens pris”. Det är en stark men fullt befogad formulering. Genom att inte åtgärda bristerna ägnar sig Sverige åt monumentalt slöseri:

För varje procentenhet högre sysselsättning bland invandrare förstärks de offentliga finanserna med 0,14 procent. Om sysselsättningen bland invandrare ökar till samma nivå som bland infödda svenskar tillförs statskassan 34 miljarder kronor extra – varje år. Med en sysselsättningsgrad i paritet med Storbritanniens, OECD:s medianland, skulle de offentliga finanserna få ett tillskott på 24 miljarder kronor.

Kompetensförlusterna är betydande. Det framgår av Riksrevisionens granskning av integrationspolitiken.

Sverige får varje år ett nettotillskott med uppemot 10 000 högutbildade invandrare. Men bara sju av tio har arbete jämfört med nio av tio svenskfödda med högre utbildning. Och en femtedel har arbeten som inte kräver högskola. Statistiken visar också att endast 40 procent av akademiker födda utanför Europa har jobb som motsvarar deras kvalifikationer. Berättelserna om taxichaufförer och städare som doktorerat i fysik eller statsvetenskap är alltså inga skrönor.

Så vad bör göras?

I det rika statistik- och forskningsmaterialet framträder ett antal spår varav en del är politiskt och ideologiskt känsliga, till exempel arbetsrätt och lägstalöner. Men annat borde vara okontroversiellt och därför snabbt genomförbart:

Större insatser för att underlätta och stimulera företagande. Undersökningar visar att personer födda utomlands är mer benägna än svenskfödda att starta och driva egna verksamheter; vart femte nytt företag i Sverige startas av en person som är född utomlands. Invandrare har genom seklerna berikat Sverige såväl kulturellt som materiellt. Deras efterföljare måste få samma möjligheter.

Effektivisera och samordna utvärderingen av utländska utbildningar och examina. Idag är denna validering utspridd på en mängd olika instanser och därmed svår­överskådlig. Enligt Riksrevisionen har bara hälften av invandrarna med högskolebakgrund fått sin utbildning värderad. Att inte tillvarata deras kunskaper är galenskap.

Riktade stödinsatser till skolor med många nyanlända elever. I denna grupp ökar andelen ungdomar som inte klarar gymnasiebehörighet, vilket i praktiken stänger dem ute från arbetsmarknaden. Det är en ond spiral som behöver brytas.

Justeringar i de sociala trygghetssystemen för att motverka så kallade fattigdomsfällor. Ett exempel som Eso pekar på är föräldrapenningen, som blir en passivis­erande försörjning för utlandsfödda kvinnor som inte kvalificerat sig för inkomstprövade ersättningar. Av samma skäl bör vårdnadsbidraget avvecklas.

På Gotland kommer Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt att slå varandra i huvudet med sina diametralt olika bilder av den svenska verkligheten. Nerverna är spända inför hösten, då regeringen riskerar så svidande nederlag att det rent av talas om nyval.

Men Reinfeldt och Juholt borde också anstränga sig för att, i klassisk svensk konsensustradition, identifiera frågor och områden där landets intressen går före deras egna. Då kan de börja med integrationspolitiken. För den bilden kan ingen ifrågasätta: ett kapitalt misslyckande. Från höger till vänster.

MER ATT LÄSA: Sysselsättning för invandrare – en ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration (ESO 2011:5) av Åsa Olli Segendorf och Tommi Teljosuo. Sveriges företagande och konkurrenskraft – Internationell benchmarking (Ds 2011:17). Bidrag, vägen till arbete? En granskning av svensk integrationspolitik (Timbro/WSP) av Jenny von Bahr. Veckans Affärer (21/2011). www.riksrevisionen.se.