Här följer, lagom till årsskiftet, en högst subjektiv topplista:
1 Attackerna. USA utsattes den 11 september 2001 för katastrofala
terrordåd, planerade och genomförda av Usama bin Ladins islamistiska nätverk
al-Qaida. Passagerarplan förvandlades till missiler mot World Trade Center i
New York och Pentagon i Washington.
USA:s president George W Bush svarade med att förklara ”krig mot terrorismen”,
vilket många muslimer snart kom att uppfatta som ett krig mot islam. I
oktober 2001 intervenerade USA i Afghanistan, där al-Qaidas baser slogs
sönder och talibanerna drevs från makten. Indirekt orsakade
terrorattackerna också den USA-ledda och djupt kontroversiella invasionen av
Irak i mars 2003.
Barack Obamas nya amerikanska administration talar inte om ”krig” mot
terrorismen och har, klokt nog, slagit in på en mer lyhörd linje visavi den
muslimska världen: islam är inte liktydigt med extrem islamism.
Men oavsett USA:s tidigare misstag och excesser måste det öppna samhället även
under kommande år vara berett att konfrontera en hatisk och dödsdyrkande
fanatism som drömmer om religiöst världsherravälde. Så sent som på juldagen,
över Detroit, kom ännu en påminnelse.
2 Finanskollapsen – och Kinas uppgång. Investmentbanken Lehman Brothers
i USA havererade den 15 september 2008. Den finanskris som startat på den
amerikanska bolånemarknaden gick in i en akut fas. Chockvågorna spred sig
genom världens finansiella system, allt mer sammanflätade av
globaliseringen, och vidare till den reala ekonomin. För första gången sedan
andra världskriget krympte världsekonomin.
Nu syns tecken på återhämtning, även om det dröjer innan arbetslösheten
sjunker tillbaka.
Det blev en ”stor recession”, inte en ny ”stor depression”. En anledning,
kanske den främsta, var att politiska och ekonomiska beslutsfattare hade
lärt av 1930-talets misstag. De svarade med enorma stimulansåtgärder för att
dämpa fallet i efterfrågan. Dessa stimulanser är i längden statsfinansiellt
ohållbara, men de är kortsiktigt nödvändiga. Här speglas decenniets kanske
mest remarkabla återkomst: John Maynard Keynes, den brittiske ekonomen som
på 1930-talet visade hur en kapitalism i baklås kan räddas från sig själv.
Det finns inget ekonomiskt system som är mer effektivt än kapitalismen. Men
den måste, särskilt inom finanssektorn, finna en bättre balans, där
risktagande inte slår över i dumdristighet.
Krisen påskyndar dessutom en obönhörlig ekonomisk-politisk process som tog
fart under 00-talet: ett totalitärt och snabbväxande Kina, som klarat sig
lindrigt undan konjunkturraset, utmanar i allt större utsträckning USA:s
dominans. Deras dragkamp lär sätta sin prägel på hela 2000-talet.
3 Klimatdebaclet. Den uppgörelse, The Copenhagen Accord, som den 19
december 2009 manglades fram vid FN:s klimattoppmöte i Danmarks huvudstad
blev en besvikelse. Med tanke på den ursprungliga ambitionen, att ersätta
Kyotoprotokollet som löper ut 2012, kan man utan vidare tala om ett fiasko.
Den globala uppvärmningen, huvudsakligen orsakad av fossil förbränning, är det
allvarligaste miljöhot som mänskligheten ställts inför. Men överenskommelsen
i Köpenhamn, dikterad av Kina och USA, blev inte bindande. Och när det
gäller målet – att uppvärmningen skall stanna vid två grader Celsius –
preciseras inte hur det skall nås.
Vad fiaskot i Köpenhamn framför allt demonstrerade var att FN-systemet inte
klarar att hantera klimathotet. Det är illavarslande eftersom en global
utmaning inte kan mötas utan världsorganisationens medverkan.
Nöden har ingen lag; förr eller senare blir det ett bindande klimatavtal. Men
viktig tid går nu förlorad. Risken är överhängande att Köpenhamnsmötet i
framtiden uppfattas som tillfället då världens ledare missade en chans att
ta ansvar – för just framtiden.
4 Ett helt Europa. EU utökades den 1 maj 2004 med tio nya
medlemsländer, varav åtta postkommunistiska: Polen, Ungern, Tjeckien,
Slovakien, Slovenien, Estland, Lettland och Litauen. Tre år senare anslöts
även Bulgarien och Rumänien.
Östutvidgningen markerade det definitiva slutet på Europas delning efter andra
världskriget.
Mycket återstår för de postkommunistiska medlemsstaterna, som i flera fall
drabbats hårt av recessionen: bekämpa korruption och förstärka de politiska
och civila institutionerna. Men genom att knyta dessa länder till stabila
demokratier och till en gemensam marknad med gemensamma regler underlättas
en process av betydelse för hela Europa. Och kanske mer än så:
EU kan, om allt går väl, stå modell för fredlig samverkan mellan gamla
fiender. Det finns fler kontinenter som behöver läkas.
5 Björnens återkomst. Georgien gjorde den 7 augusti 2008 ett försök att
med våld återta den ryskstödda utbrytarprovinsen Sydossetien. Det var en
överloppsgärning som ledde Georgien rakt in i en omsorgsfullt gillrad fälla.
Rysk militär slog tillbaka med oproportionerlig kraft.
Efter det korta kriget erkände Ryssland Sydossetien och Abchazien, en annan
georgisk utbrytarprovins, som självständiga stater, ett flagrant brott mot
folkrättsliga principer.
För första gången sedan 1945 ändrades europeiska gränser med våld, allt på
grund av det paranoida behovet hos ett revanschistiskt Ryssland att markera
överhöghet i en tidigare sovjetisk region, genomkorsad av ledningar för gas
och olja som Europa aningslöst gör sig allt mer beroende av.
6 De nya medierna. Aldrig förut har så mycket information varit så
tillgänglig så snabbt för så många. Förklaringen stavas nätet.
En av de viktigaste innovationerna fick sitt domännamn aktiverat den 15
februari 2005: YouTube. Tillsammans med andra webbaserade tjänster – som
Facebook och Twitter – har denna ständigt expanderande arena för videoklipp
fått växande politisk betydelse.
Ett exempel är sommarens demonstrationer i Iran mot fusket i presidentvalet.
Polis och säkerhetsstyrkor slog till med ursinnig brutalitet och förfärande
scener, ofta filmade med mobiltelefon, lades ut på YouTube. Så kunde
demonstranterna och deras sympatisörer kringgå regimens försök att mörklägga
vad som hände.
Kina och andra totalitära och auktoritära regimer gör storskaliga
ansträngningar för att blockera ”olämpliga” delar av nätet. Men nervösa
makthavare kan inte filtrera bort allt i en konstant svällande flodvåg av
information. Det är, på sikt, svårt att föreställa sig ett större hot mot
statens kontroll av medborgarna i världens ofria länder.
7 Ny valuta för pengarna. Sedan växelkurserna låsts tre år tidigare
började eurosedlar och -mynt den 1 januari 2002 ersätta de nationella
valutorna i tolv EU-länder. Operationen gick överraskande smärtfritt och
euron har, på det hela taget, blivit en framgång. Den är idag
betalningsmedel i 16 av EU:s 27 medlemsländer.
Den ekonomiska och politiska logiken talar för att Sverige byter kronan mot
euron inom de närmaste tio åren.
8 Hoppet. Barack Hussein Obama valdes den 4 november 2008 till
amerikansk president. På mindre än ett år har han återupprättat mycket av
USA:s förlorade anseende. Men hur han lyckas politiskt återstår att se;
Nobels fredspris 2009 ter sig som en förhastad utmärkelse.
Fast detta står redan klart: det ryms en mäktig och för framtiden inspirerande
symbolik i att USA har valt sin förste svarte president.
9 Det nukleära fattighuset. Nordkorea, i praktiken världens största
koncentrationsläger, genomförde den 9 oktober 2006 ett kärnvapenprov. Därmed
gick den mer än halvsekellånga Koreakrisen in i ett farligt skede.
Frågan är om Nordkoreas bisarra regim under Kim Jong Il, som inte klarar att
tillfredsställa befolkningens mest basala behov, skall implodera under
någorlunda fredliga former eller försöka dra med sig så mycket som möjligt
av omvärlden i ett stalinistiskt Ragnarök.
10 Israels vägval. Det israeliska anfallet mot Hamaskontrollerade Gaza,
inlett den 27 december 2008, möttes av häftiga fördömanden. Israel har en
självklar rätt att försvara sig mot raketer och terrorism och Hamas är en
blodbesudlad rörelse. Men den israeliska framfarten saknade proportioner och
drabbade civila i oacceptabel omfattning. Detta, i kombination med en
successiv de facto-annektering av Västbanken, har gjort Mellanösterns enda
demokrati mer isolerad än någonsin.
Endast genom en förnuftig och försoningsinriktad politik kan Israel behålla
sina vänner. Och Israel behöver dem, inte minst för att kunna möta det allra
allvarligaste hotet mot den judiska statens överlevnad: Irans
kärnvapenambitioner.