Obamas inledning har, precis som Roosevelts, präglats av febril aktivitet för
att bekämpa en djup ekonomisk kris. De viktigaste hållpunkterna:
*Kongressbeslut om ett stimulanspaket värt 787 miljarder dollar, det
största någonsin i USA (13/2).
*Ett program för att hjälpa pressade husägare (18/2).
*Budgetförslag med bland annat satsningar på sjukvård, infrastruktur
och klimat – och ett svindlande underskott (26/2).
*En plan för att sanera det finansiella systemet från osäkra
fordringar, toxic assets (23/3).
*Krisdrabbade biljätten General Motors vägras ytterligare federal hjälp
och GM-chefen Rick Wagoner tvingas avgå (30/3).
*G 20-mötet i London enas om ett paket på mer än tusen miljarder dollar
för att dämpa den globala konjunkturnedgången (2/4).
Obama kan peka på några svaga ljuspunkter i recessionsmörkret. Börsen har gått
upp och fastighetsmarknaden verkar ha återhämtat sig något.
Men arbetslösheten – 8,5 procent i mars – fortsätter att stiga och i värsta
fall upprepas mönstret från krisen på 1930-talet: då steg börskurserna gång
på gång bara för att sedan falla tillbaka till nya bottennivåer.
Jämförelser med Roosevelt är ofrånkomliga, men Obama är inte i närheten av den
formliga kanonad som satte The New Deal på plats.
Roosevelt tillträdde den 4 mars 1933 och rivstartade med att stänga alla
banker under fyra dagar så att federala utredare kunde granska deras
ställning. Guldmyntfoten övergavs, flera nya organ skapades för att erbjuda
arbetslösa sysselsättning, The Tennessee Valley Authority drogs igång för
att elektrifiera en av USA:s fattigaste regioner och kongressen antog en
lag, The Securities Act, som reglerade börshandeln.
Dessutom var Roosevelts utgångsläge betydligt sämre än Obamas. Arbetslösheten
uppgick till 25 procent och produktionen hade minskat med 30 procent sedan
1929. Det fanns inget understöd för arbetslösa, inget offentligt
pensionssystem och inga federala insättningsgarantier.
The New Deal mildrade depressionens härjningar; 1934 hade 2,5 miljoner
arbetslösa fått jobb. Men det var först när USA ställde om till
krigsproduktion 1940–1941 som massarbetslösheten knäcktes.
Roosevelts program hade framför allt psykologiska och politiska effekter.
Framtidstron återvände och amerikanerna slöt upp kring de demokratiska
institutionerna vid en tid då många européer istället attraherades av
auktoritära lösningar.
Men i ett avseende är Obamas situation mer komplicerad än Roosevelts. Vid
sidan av de ekonomiska utmaningarna måste han också återställa det
internationella förtroendet för USA:s utrikespolitik efter åtta år med
George W Bush. Även på detta område har Obama agerat med kraft:
*Han beslutar att stänga fånglägret på Guantánamo inom ett år (22/1).
*Beviljar en arabisk kanal sin första TV-intervju som president och
försäkrar att USA eftersträvar goda relationer med den muslimska
världen (27/1).
*Tillkännager att merparten av USA:s soldater skall ha lämnat Irak i
augusti 2010 (27/2).
*Sträcker ut handen till Iran i ett videoinspelat tal (20/3).
*Framträder i Prag och ansluter sig till idén om en kärnvapenfri
värld (5/4).
*Lättar på restriktionerna för amerikaner med anhöriga på Kuba (13/4).
Förvisso har Obama råkat ut för bakslag. Flera tilltänkta ministrar och
medarbetare föll ifrån när de ertappades med oegentligheter och det första
försöket att lansera en saneringsplan för finanssektorn var så illa
förberett att börsen störtdök i början av februari. Men på det hela taget
måste hans start betraktas som den mest offensiva och framgångsrika sedan
Roosevelts.
Bland det mest slående är att Obama har lyckats hålla liv i den hoppfulla
entusiasm som bar honom till Vita huset, stämningar som fångas med
passionerad grundlighet i journalisten Martin Gelins bok Det amerikanska
löftet.
Enligt den senaste mätningen från Pew Research Center anser 63 procent att
Obama gör ett bra jobb som president. Det är en högre approval rating än vad
hans närmaste företrädare – George H W Bush, Bill Clinton och George W Bush
– noterade efter hundra dagar. Sex av tio amerikaner stöder Obamas
ekonomiska politik och lika många står bakom hans utrikespolitik.
Hans personliga popularitet är ännu större: 73 procent har en positiv bild av
Obama. Och när det gäller den känsliga rasfrågan kan USA:s förste svarte
president vara på väg att transformera attityderna. I en undersökning från
New York
Times och CBS News uppger två tredjedelar av de tillfrågade att
rasrelationerna i USA är goda, en markant ökning från drygt 50 procent förra
året.
Kommer stödet att hålla i sig?
Exemplet Roosevelt talar för att Obama har goda chanser att bli omvald 2012.
Roosevelt vann en jordskredsseger 1936 och fick sedan förnyat förtroende av
väljarna 1940 och 1944. Men med tanke på de speciella omständigheter som då
rådde är det tveksamt om Roosevelt utgör det lämpligaste jämförelseobjektet.
Möjligen ligger Ronald Reagan närmare till hands.
Obamas program är närmast en reversering av Reagans. Där den konservative
republikanen Reagan 1981 såg statsmakten, government, som en viktig del av
problemet betraktar den liberale demokraten Obama statsmakten som en viktig
del av lösningen. Men likheterna mellan dem är ändå iögonfallande.
Båda valdes på löften om stora och genomgripande förändringar. Båda sade sig
vilja återställa hopp och framtidstro. Båda tog över efter impopulära
presidenter och i ekonomiskt besvärliga tider. Och Reagan hade en
kommunikativ talang som liknar Obamas.
Bortsett från mordförsöket den 30 mars 1981 och de uppenbara ideologiska
skillnaderna påminner Reagans inledning en hel del om Obamas. Reagan lade om
USA:s utrikespolitik och för att stimulera ekonomin presenterade han ett
stort paket med skattesänkningar.
Fram till mordförsöket – då de fick ett väldigt lyft – var Reagans
popularitetssiffror närmast identiska med Obamas under motsvarande period i
år. Därtill var Reagan, likt Obama idag, en starkt polariserande faktor:
demokrater avskydde Reagan, republikaner avskyr Obama.
Andrew Kohut, chef för Pew Research Center, har nyligen analyserat
opinionsutvecklingen under Reagans första mandatperiod 1981–1985 som ett
slags memento för den nye presidenten: Will Obama Ride Reagan’s Ratings
Roller Coaster?
Mot slutet av 1981 rasade Reagans popularitet i Pews mätningar. I juli 1982
hade den fallit till 42 procent och i början av 1983 var den nere på 35
procent. Därefter började den öka och i presidentvalet 1984 krossade Reagan
sin demokratiske motståndare Walter Mondale.
Förklaringen till denna bergochdalbana stavas ekonomi.
Mellan januari och november 1981 steg arbetslösheten från 7,5 till 8,3 procent
och vid årsskiftet 1982–1983 var den uppe i nästan 11 procent. Men sedan
förbättrades läget. I november 1984, när det var presidentval, hade
arbetslösheten minskat till 7,2 procent, strax under nivån vid Reagans
tillträde.
Utåt odlar Barack Obama en image av lugn beslutsamhet. Och för tillfället kan
han också känna sig ganska lugn. Det beror inte enbart på höga
opinionssiffror. I veckan kunde han glädja sig åt två politiska
hundradagarspresenter.
Först meddelade den republikanske senatorn Arlen Specter att han går över till
demokraterna. Om demokraten Al Franken slutligen vinner det omtvistade
senatsvalet i Minnesota – och mycket tyder på att han gör det – får
demokraterna 60 platser i senaten. Därmed kan de lättare stoppa
republikanska försök att genom långpratande, filibustering, blockera nya
lagar.
Sedan, i onsdagskväll, godkände kongressen ramarna för den nya budgeten: 3 400
miljarder dollar.
Men väljarna är inte hur tålmodiga som helst. Obama måste kunna visa att hans
åtgärder haft åtminstone viss effekt. Om krisen istället fortsätter att
fördjupas kan han hamna i Reagans bergochdalbana. Och då är det inte säkert
att den 44:e presidenten lyckas med samma makalösa timing som den
40:e: att konjunkturen vänder precis när det drar ihop sig till nästa val.