Den ene av dem, miljöminister Andreas Carlgren (C), var inbjuden som opponent
på Vårt klimat.
En konspiratorisk tolkning skulle kunna vara att ministrarna genom artikeln
ville dra bort uppmärksamhet från en bok som underkänner extraskatter på
”törstiga” bilar, ett av klimatpropositionens huvudnummer. Eklund skriver:
”Genomsnittspriset för utsläpp från biltrafik är betydligt högre än i andra
sektorer. Att höja eller lägga på ytterligare en skatt skulle vidga den
skillnaden än mer. Detsamma gäller högre bensinskatt av miljöskäl. En ännu
högre skatt skulle dessutom signalera att politikerna ser de utsläpp som
kommer från bilarna som farligare än andra koldioxidutsläpp. Men varför
skulle de vara det?”
Konspirationsteorin håller dock knappast. För i ett politiskt sammanhang är
det inte alliansregeringen som har störst anledning att känna sig obekväm
med Vårt klimat.
Klas Eklund har ett förflutet i statsrådsberedningen och på
finansdepartementet. Han var sedan chefsekonom vid SEB, där han numera är
Senior Economist. Han är också känd som författare, framför allt till
standardverket Vår ekonomi, en internationell succé som nu är inne på elfte
upplagan.
I Vårt klimat söker han svar på den ödesmättade frågan om hur en klimatkollaps
skall kunna undvikas.
Det är en ytterst angelägen bok: faktaspäckad, men ändå lättläst; kallt
resonerande om utmaningarna, men ändå varmt hoppfull om möjligheterna.
På hundra år har jordens medeltemperatur stigit med knappt en grad, historiskt
sett en snabb förändring. Huvudorsaken är en storskalig användning av
fossila bränslen som pumpar ut så kallade växthusgaser, främst koldioxid, i
atmosfären. Koncentrationen av växthusgaser, mätt som miljondelar (ppm), har
ökat kraftigt parallellt med det senaste seklets temperaturhöjning. Och
uppvärmningen fortsätter – i accelererande takt. Skulle den överstiga 2
grader blir konsekvenserna utomordentligt allvarliga. Vid tre, fyra grader
är scenariot katastrofalt.
Det låter illa och det är illa. Men Vårt klimat är välgörande fri från
alarmism och moralism. Som ekonom är Eklund intresserad av vad som faktiskt
kan fungera.
Två termer är centrala: flexibla mekanismer och utsläppshandel.
Flexibla mekanismer är inskrivna i Kyotoprotokollet, det internationella
klimatavtalet. Innebörden är att rika länder kan finansiera klimatprojekt i
fattiga länder för att sedan inkludera minskningarna i den egna kvoten.
Utsläppshandel betyder att företagen, under ett totalt tak, tilldelas
utsläppsrättigheter som de kan köpa och sälja. Företag som inte klarar att
minska sina utsläpp måste köpa fler rättigheter, vilket fördyrar
produktionen, medan företag som lyckas kan sälja överblivna rättigheter och
därmed öka vinsten.
Både flexibla mekanismer och utsläppshandel syftar till öka
kostnadseffektiviteten: resurser styrs mot områden där de gör mest nytta.
Just detta, nödvändigheten av att maximera den globala klimatpolitikens
kostnadseffektivitet, är det bärande temat i Eklunds bok:
”Ju fler länder som agerar så, desto längre räcker resurserna, och desto mer
kan de globala utsläppen av växthusgaser minskas.”
För Sveriges vidkommande ser det ut så här:
Det kostar cirka 30 miljarder kronor om året att inom Sverige minska utsläppen
med 20 procent. Om motsvarande minskning uppnås utomlands genom flexibla
mekanismer och utsläppshandel blir kostnaden bara en miljard.
Skillnaden beror på att Sverige är ett av världens mest klimateffektiva
länder. Bara Schweiz har lägre utsläpp i förhållande till bnp. Därmed blir
insatser här mycket dyrare – och globalt sett mycket mindre effektiva – än
insatser i fattigare länder. Det spelar ju ingen roll om en viss mängd
koldioxid släpps ut i Malmö eller Mombasa. Påverkan på atmosfären blir
densamma. Men svensk klimatpolitik har inte varit anpassad till denna
verklighet. Nationella instrument och lösningar har dominerat, trots att
Sverige bara svarar för två tusendelar av världens samlade utsläpp av
växthusgaser.
Eklund menar inte att Sverige skall vara passivt på hemmaplan. Tvärtom.
Klimatrelaterade åtgärder i relativt ”gröna” länder driver på
teknikutvecklingen. Men Sverige borde, som han ser det, i långt större
utsträckning satsa på klimatinvesteringar utomlands, eftersom varje använd
krona då ger högre klimatmässig avkastning.
Klimatkrisen är inte svensk, den är global. Ändå är Eklunds resonemang
kontroversiellt. I klimatpropositionen har regeringen som ambition att
Sverige 2020 skall ha reducerat sina utsläpp med 40 procent jämfört med
1990, EU:s utsläppshandel undantagen. Det motsvarar 20 miljoner ton, varav
6,7 miljoner ton skall nås genom investeringar inom EU och i
utvecklingsländer.
Den rödgröna oppositionen protesterar. De borgerliga regeringspartierna ”köper
sig fria”, fräser Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Även oppositionen
vill reducera utsläppen med 40 procent, men lägger internationella åtaganden
ovanpå målet. Det kan verka ambitiöst och solidariskt, men innebär i
realiteten att dyra och marginellt effektiva åtgärder i Sverige slukar
resurser som hade kunnat göra mångdubbel nytta på andra håll.
Genom att utgå från kostnadseffektivitet som norm visar Klas Eklund på den
politiskt och ekonomiskt möjliga vägen bort från en skenande klimatkris: en
globalt samordnad handel med utsläppsrätter som sätter ett globalt – och
högt – pris på klimatskadliga utsläpp. Den alternativa lösningen, en global
skatt på koldioxid, framstår inte som politiskt möjlig under överskådlig tid.
Redan idag existerar en blåkopia för ett sådant system: EU:s Emissions Trading
System (ETS), i kraft sedan 2005. Hittills har resultatet inte varit
särskilt imponerande. Priset för utsläpp blev för lågt, drygt 20 euro per
ton, klart under det utgångspris på 40 euro som beräknas vara en
förutsättning för att koncentrationen av växthusgaser stabiliseras vid 445
ppm, den nivå som enligt FN:s klimatpanel IPCC begränsar
temperaturstegringen till två grader.
Eklund anser emellertid att den tröga starten beror på barnsjukdomar som går
att bota och att ett bättre fungerande ETS kan stå modell för andra regioner
och länder. De kan sedan länkas samman med EU i en global handel med
utsläppsrätter. Detta borde vara ett självklart ämne vid det internationella
klimattoppmötet i Köpenhamn i december, då Sverige är unionens
ordförandeland.
Rent tekniskt existerar ingen specifik mirakelkur mot den globala
uppvärmningen. Energibesparingar och utveckling av olika sorters förnybara
energikällor är de viktigaste verktygen. Vad som förestår är inget mindre än
ett slags icke-fossil återindustrialisering. Därmed måste alla icke-fossila
medel vara tillåtna, inbegripet det politiskt mest känsliga av alla
energislag.
Det finns idag 440 kärnkraftsreaktorer som producerar omkring 17 procent av
världens el. Ett trettiotal nya reaktorer är under uppförande och nästan
hundra befinner sig på projektstadiet. Det internationella atomenergiorganet
IAEA tror att kärnkraftens elproduktion kan fördubblas fram till 2030.
Kärnkraften är inte bara omstridd, den är också enormt dyr att bygga. Men Klas
Eklund konstaterar ”att ju högre man prioriterar klimatet, desto mer
intressant blir kärnkraften”. Om man tar hänsyn till hela livscykeln – vad
som släpps ut under konstruktion, drift, underhåll och avveckling –visar det
sig att kärnkraft och vattenkraft är de klimatvänligaste energislagen.
Att inte ersätta gamla reaktorer framstår alltså som fullkomligt
kontraproduktivt från klimatsynpunkt. Det har till och med Centern insett.
En del inslag i regeringens klimatpolitik kan förvisso kritiseras. Men på
andra sidan står en rödgrön allians som vill att Sverige prioriterar globalt
marginella insatser hemma som minskar utrymmet för verkligt effektiva
insatser utomlands – och som inte vill ha nya kärnkraftverk när de gamla
tjänat ut.
Klas Eklund har skrivit en glimrande bok. Han bedyrar att den inte är
”politisk”. Nåja.
MER ATT LÄSA: Vårt klimat. Ekonomi. Politik. Energi (Norstedts
Akademiska Förlag) av Klas Eklund. Specialstudier nr 18:
Konjunkturinstitutet analyserar samhällsekonomiska effekter av
Klimatberedningens förslag (www.konj.se). World Energy Outlook 2008 (IEA).