För vänstern blev Thatcher synonym med ondska. Hatet fortplantade sig in i populärkulturen: When will you die ... please die, sjöng Morrissey i Margaret on the Guillotine. I Sverige spottade socialdemokrater, kommunister och kulturarbetare fram hennes namn. Att tala om ”thatcherism” när meningsmotståndare skulle avfärdas som illvilliga blev ett återkommande retoriskt knep – och är det fortfarande.
Men Thatcher har också blivit en ikon på högerkanten. Med sin beslutsamt raka kurs – ”The lady is not for turning” – uppfattas hon som ett föredöme. Hon räddade inte bara Storbritannien från ekonomisk och politisk kollaps, heter det. Hon räddade också, med benäget bistånd av USA:s president Ronald Reagan, marknadsekonomin.
Centerns nya partiledare Annie Lööf är ”väldigt fascinerad” av Thatcher och anser att hon ”har betytt mer för eftervärlden än någon annan brittisk ledare”.
Dessa överord säger en hel del om Thatchers bländande stjärnstatus i borgerliga kretsar. Var hon verkligen viktigare än Winston Churchill?
Med ett mer än tjugoårigt perspektiv på Thatchereran är det hög tid att diskutera hennes gärning mer avslappnat och med större intellektuell hederlighet. Att så nu börjar ske beror på filmen The Iron Lady. Den har svensk premiär den 3 februari, men en inbjuden publik kunde redan i onsdags bänka sig på Royal i Malmö för att uppleva Meryl Streeps magnifika gestaltning.
Rösten. Gesterna. Blicken.
Streep är Margaret Thatcher.
Fast den som förväntar sig ett politiskt drama om de kontroverser och stridigheter som utmärkte Thatchers elva år på 10 Downing Street blir nog besviken. Sådana episoder – kampen mot fackföreningarna, Falklandskriget, upploppen – flimrar mest bara förbi. Fokus ligger istället på hennes senare år när hon är märkt av ålder, bräcklig, lätt förvirrad och ensam efter maken Denis död, låt vara att han figurerar i filmen som fiktiv samtalspartner. Det är gripande.
Thatcher, som fyller 87 i oktober, hade mörka sidor. Hennes sociala okänslighet kunde slå över i förakt för svaghet. Formad av sin uppväxt i en rekorderligt enkel metodistfamilj i Grantham – pappan var livsmedelshandlare och aktiv konservativ – ansåg hon att hårt arbete och skötsamhet kunde lösa varje problem. Allt människor i nöd behövde göra var att ta sig samman.
Emellanåt kunde hon vänslas med främlingsfientliga stämningar. Hon var en hett övertygad antikommunist – epitetet Järnladyn myntades av den sovjetiska propagandaapparaten – och fungerade som partner till Ronald Reagan när Sovjetimperiet maldes sönder. Men i sin inställning till demokrati och frihet på andra håll i världen kunde hon svaja betänkligt.
Modigt slog hon tillbaka mot Argentina och återtog Falklandsöarna 1982: ”I want them back.” I praktiken störtade hon då den argentinska militärjuntan. Men i slutet av 1990-talet, efter sin avgång, väckte hon förfärad uppmärksamhet med sitt stöd för Chiles gamle diktator Augusto Pinochet som satt i husarrest i London.
Thatchers syn på dåvarande EG var destruktivt nationalistisk och motsättningarna inom regeringen och Torypartiet kring en planerad gemensam europeisk valuta bidrog till hennes fall som premiärminister i november 1990.
När Thatchers politiska insatser vägs samman och bedöms som en helhet framträder ändå bilden av att hon på många vis var rätt kvinna på rätt plats vid rätt tidpunkt.
De som än idag förfasar sig över hennes metoder bortser från att Storbritannien i slutet av 1970-talet var ett land på gränsen till sammanbrott. Inflationen närmade sig 20 procent, näringslivet var förlamat av strejker och de hopplöst ineffektiva kol- och stålindustrierna var beroende av ohållbara subventioner. Det var så illa att Internationella valutafonden, IMF, måste rycka in. Tankarna går till dagens Grekland.
Eländet kulminerade under en väldig strejk- och protestvåg 1978–1979, The winter of discontent, missnöjets vinter. Det var i det läget som de konservativa, sedan 1975 ledda av Margaret Thatcher, vann parlamentsvalet 1979.
Thatcher introducerade en stram ekonomisk politik som bröt med den stimulans- och stabiliseringsmodell som nått vägs ände under 1970-talets stagflationsår.
Genom privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar och slopade subventioner personifierade Thatcher en ny fas i kapitalismens utveckling. Hon lade John Maynard Keynes på hyllan och vägleddes istället av Milton Friedman och – framför allt – F A Hayek.
Det var Hayek som under andra världskriget skrev den bok, Vägen till träldom, som fick Thatcher att på allvar vakna politiskt när hon studerade kemi i Oxford. Hayek varnade för att planekonomiska lösningar är havande med en totalitär samhällsordning.
Starten för Thatchers regering blev dock problematisk med ökad arbetslöshet och fortsatt hög inflation; hon klarade förmodligen sitt första återval 1983 bara på grund av Falklandsoperationen och ett suicidalt Labourparti.
Men så småningom började ekonomin visa tecken på återhämtning. Fyra år senare vann hon sitt tredje val. Då var arbetslösheten på väg ned och inflationen hade dämpats.
När en allt mer maktfullkomlig Thatcher tvingades bort under kuppartade former var Storbritannien inte längre Europas största konkursbo och efterträdarna kunde bygga vidare på hennes framgångar.
Av särskild betydelse var att Thatcher hade knäckt de militanta fackföreningar som på 1970-talet höll på att förstöra nationen. Mest dramatisk var hennes konfrontation med gruvarbetarfacket NUM och dess ledare Arthur Scargill, en hänsynslös figur som tog emot ekonomiskt stöd från bland andra Libyens Muammar Kaddafi.
NUM proklamerade 1984 strejk i protest mot gruvnedläggningar. Det slutade med en fullständig seger för Thatcher ett år senare, om än till priset av tusentals förlorade arbetstillfällen och döende gruvorter.
Men Thatchers målsättning var inte enbart att vitalisera och modernisera den brittiska ekonomin. Hon ville demonstrera att det var regeringen, utsedd i fria val, som förfogade över den yttersta makten, inte radikala minoriteter som tagit kontroll över fackliga organisationer.
Även framträdande Labourpolitiker ser tillbaka på Thatcher med viss tacksamhet.
Tony Blair, premiärminister 1997–2007, höll fast vid hennes viktigaste reformer när han i spetsen för New Labour fortsatte att modernisera Storbritannien. Den nuvarande partiledaren Ed Miliband, som står till vänster om Blair, medger öppet att en del förändringar som genomfördes på 1980-talet, inbegripet begränsningarna av den fackliga makten, ”var rätt och vi hade fel när vi motsatte oss dem”.
Här rymmer berättelsen om Margaret Thatcher, hur osannolikt det än kan låta, nyttiga lärdomar för Stefan Löfven, den högst respektingivande Metallbasen som nu har tagit över ledningen för Labours svenska systerparti.
Ty Margaret Thatcher reformerade egentligen två partier: sitt eget – och Labour.
Först när Labour hade gjort upp med sin socialistiskt färgade politik, i huvudsak accepterat arvet från Thatcher och nåtts av insikten om att nya tider kräver nya idéer kunde partiet återvända till regeringsmakten efter 18 år i öknen.
Mönstret är inte obekant: partier med förlorarstämpel vänder sig gärna inåt i bitter övertygelse om att de inte har varit renläriga nog och att de är oförtjänt missförstådda.
Tony Blair brukar berätta om aktivisten som kom till honom efter Labours fjärde raka valförlust 1992:
”Väljarna har nu röstat emot oss fyra gånger i rad. Vad i hela världen är det för fel på dem?”
Detta hände alltså med Labour och hände sedan med Torypartiet efter valet 1997. Det hände med de franska socialisterna när Lionel Jospin distanserades av extremhögerns Jean-Marie Le Pen i presidentvalet 2002. Nu senast har det hänt med USA:s republikaner efter den svarte demokraten Barack Obamas valseger 2008, startskottet för ett förfall som manifesterat sig i Tea Party-rörelsen och det groteska republikanska startfältet i årets primärvalskampanj. Och det var på väg att hända med Socialdemokraterna i Sverige efter två valkatastrofer och tio lika katastrofala månader med Håkan Juholt.
Stefan Löfven gör klokt i att snart uppsöka en bio nära sig.
MER ATT LÄSA: The Downing Street Years (HarperCollins) av Margaret Thatcher. The Path to Power (Harper Collins) av Margaret Thatcher. Thatcher. The 20 British Prime Ministers of the 20th Century (Haus Publishing) av Clare Beckett. Ett annat England. Thatchers Storbritannien (www.elib.se) av Janerik Larsson.