En förlust för Europa

I skuggan av detta genomförs idag ett parlamentsval som är lika viktigt för EU:s framtid – i ett land som till större delen, rent geografiskt, ligger utanför Europa:

Turkiet.

För EU står viktiga framtidsintressen på spel, ekonomiskt, politiskt och strategiskt. Turkiet, en jättemarknad med nästan 80 miljoner invånare, har en tillväxt i tigerklass, får allt större inflytande i Mellanöstern och Centralasien och har potential att fungera som brygga mellan Europa och den muslimska världen.

Men något håller på att gå galet, väldigt galet.

Allt tyder på att det moderat islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, idag vinner sin tredje jordskredsseger sedan 2002.

Under AKP:s ledning har Turkiet, på det hela taget, varit en framgångssaga. Inkomsten per capita har nästan fördubblats och förra årets tillväxtsiffra, 9 procent, var världens högsta efter Kinas. Politiska reformer har genomförts i rask takt. Militären, som sedan 1960 har avsatt fyra regeringar, har fått sin makt kringskuren och det hårda trycket på den kurdiska minoriteten har lättat.

Frågan är hur stor AKP:s seger blir.

Om högernationalistiska MHP, ett mindre oppositionsparti, inte klarar Turkiets bisarrt höga spärr till parlamentet på 10 procent ligger en så kallad supermajoritet inom räckhåll för AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdogan, vars viktigaste vallöfte är en ny författning.

Med 330 av de 550 mandaten kan AKP driva igenom ett konstitutionsförslag utan medverkan av oppositionen och göra det till föremål för folkomröstning. Och om AKP får 367 mandat kan parlamentet besluta om en ny författning. Därför har regeringspartiet bedrivit en nationalistisk kampanj för att locka MHP-sympatisörer.

Men inte nog med det.

Tio ledande företrädare för MHP har tvingats avgå sedan det dykt upp sexuellt komprometterande videoinspelningar med dem. Inget vet säkert, men många anar att AKP på något sätt ligger bakom. Att regeringen är beredd att gå långt i sina ansträngningar att bekämpa motståndarna bekräftades nyligen när Erdogan hänvisade till bandade samtal mellan ett par företrädare för det prokurdiska partiet BDP. Materialet lades ut på nätet. Premiär­ministern drar sig alltså inte för att använda illegal avlyssning i kampen om väljarna.

Turkiet behöver en ny grundlag; den nuvarande är en relikt från militärkuppen 1980. Men den populäre och populistiskt burduse Erdogan, premiärminister sedan 2003, demonstrerar allt större maktfullkomlighet och har som ambition att stärka presidentens ställning och sedan fortsätta styra landet från den positionen. Jämförelser med Rysslands Vladimir Putin är ofrånkomliga.

AKP:s tilltagande arrogans tar sig inte bara uttryck i Erdogans uttalanden, till exempel om att varje kvinna bör föda tre barn och att sociala medier som Facebook främjar omoral, utan också i en konkret politik som oroar mer sekulära och västorienterade turkar.

Alkoholskatten har chockhöjts och i augusti införs en ny lag som tvingar alla internetanvändare att välja ett av fyra statligt reglerade filter. När det gäller regeringens offensiv mot internet har förevändningen varit att stoppa barnpornografi, men det är uppenbart att den också har politiska syften. Redan idag är närmare en miljon sajter blockerade på landets internetcaféer, däribland regeringskritiska bloggar.

Men mest bekymmersamt är att pressfriheten sitter trångt. Det har den i och för sig alltid gjort i ett land som inte har kastat av sig ett auktoritärt arv som emanerar från det ottomanska imperiet likaväl som från landsfadern Kemal Atatürks forcerade sekularisering och modernisering efter den turkiska republikens grundande 1923.

Brottsbalkens paragraf 301 är ökänd och används ofta mot journalister och författare. Den innebär ett förbud mot att ”förolämpa den turkiska staten”; tidigare i år fälldes Nobelpristagaren Orhan Pamuk på denna grund. På sistone är det emellertid Ergenekonaffären, en misstänkt ultra­nationalistisk konspiration, som har utgjort en fasad för ingripanden mot obekväma journalister.

Ett sextiotal journalister sitter idag fängslade i Turkiet, det land som har näst flest fall under behandling i Europadomstolen; endast Ryssland har fler. EU-parlamentet har, fullt befogat, uttryckt stark oro över utvecklingen.

Beror dessa bakslag för demokratiseringen enbart på en maktberusad Erdogan och på ett regeringsparti som blivit mer ogenerat med sin islamistiska och auktoritära agenda?

Nej, det beror också på EU och då i synnerhet på Frankrike, Tyskland och vissa andra medlemsländer som – utan att säga det öppet – betraktar unionen som en kristen klubb och som därför motsätter sig en turkisk anslutning, trots landets europeiska meriter: Turkiet var 1948 med om att grunda Organisationen för ekonomiskt samarbete i Europa (OEEC), som administrerade Marshallhjälpen, och har sedan 1952 varit en viktig Natomedlem.

Under sina första år vid makten drev Erdogan och AKP igenom en lång rad reformer för att kvalificera Turkiet för EU-medlemskap i enlighet med Köpenhamnskriterierna, EU:s inträdeskrav. AKP, som satte materiell och politisk utveckling framför religiöst förmynderi, gav närmandet till EU högsta prioritet. Och EU spelade med: om bara Turkiet reformerades, så väntade ett medlemskap.

Turkiet, som 1963 ingick ett associationsavtal med dåvarande EEC, har sedan 1999 status som kandidatland. Förhandlingarna inleddes 2005, då omkring 70 procent av turkarna önskade ett medlemskap. Idag är siffran nere på cirka 40 procent. Den främsta anledningen till det vikande opinionsstödet är att EU, genom Frankrikes och Tysklands försorg, bromsade processen i samma stund som AKP-regeringen visade att den menade allvar med sin reformpolitik.

Istället för fullvärdigt medlemskap började man i Paris och Berlin tala om ”privilegierat partnerskap”, en term som aldrig tidigare använts om ett kandidatland. En annan komplicerande faktor är Cypernfrågan: den grekcypriotiska delen av ön släpptes tyvärr in i EU 2004 och gör allt för att blockera Turkiet. De EU-länder som är positiva till Turkiet, främst Storbritannien och Sverige, har inte kunnat förhindra ett dödläge i medlemsförhandlingarna. Kroatien, som startade sina förhandlingar samtidigt med Turkiet, fick i fredags klartecken för medlemskap.

I ett avgörande läge vände EU Turkiet ryggen – dels av rädsla för antimuslimska reaktioner, dels av rädsla för en rubbad maktbalans inom unionen.

De stolta turkarna upplever, på goda grunder, EU:s agerande som förödmjukande och Erdogan förklarade vid ett besök i Tyskland för några månader sedan att ”om de inte vill ha med oss … så kommer vi att sköta oss själva och sluta besvära dem”.

När utsikterna för ett EU-medlemskap försämrades avtog reformpressen på den turkiska regeringen. Professor Cengiz Aktar vid Bahcesehiruniversitetet, Turkiets ledande expert på relationerna med EU, uttryckte det så här under ett samtal i Istanbul i mars:

”Turkiets interna dynamik är otillräcklig för att säkra demokratiska reformer. Vi behöver trycket från Europa.”

Med en historia präglad av starka män, återkommande militärkupper, intolerans och etniskt förtryck har det aldrig skapats någon effektiv maktbalans i Turkiet, där det civila samhället är relativt svagt. Makt är rätt. Det var en gång militärens attityd – och den förefaller vara på väg att ­anammas av AKP.

Man skulle kunna säga att Europa och Turkiet förstärker varandras sämsta sidor.

En seger för AKP idag verkar oundviklig. Måtte den bara inte bli för stor. Ty ett Turkiet som utvecklas i den riktning som nu har stakats ut av Recep Tayyip Erdogan hör inte hemma i EU. Och det är precis vad Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel hoppas på, sorgligt omedvetna om att de kan ha slösat bort en historisk möjlighet för Europa.