I måndags anlände statsministern till Ukraina för överläggningar med
president Viktor Jusjtjenko, som är satt under hård press av Vladimir Putins
allt mer Sovjetnostalgiska Ryssland.
Från Ukraina reste Persson vidare till en annan före detta Sovjetrepublik
som hunsas av Kreml. Där, i Georgien, föddes förbrytaren 1879.
Brottet är inte Rysslands ogenerade försök att underminera grannländerna.
Den förbrytelse som här avses ägde rum på 1930-talet:
Terrorsvälten i Ukraina 1932–1933, organiserad av Josef Stalin i syfte att
undanröja alla tendenser till ukrainsk nationalism.
Robert Conquest har skildrat fasorna i sin banbrytande bok The Harvest of
Sorrow från 1986. Hans inledning har blivit klassisk: genom svälten
”utplånades tjugo liv, inte per ord, utan per bokstav i denna bok”.
Det exakta antalet dödsoffer är omöjligt att fastställa. Conquest kom i sina
beräkningar fram till cirka fem miljoner döda i Ukraina. Men det är fullt
möjligt att han underskattade omfattningen. Enligt ryska bedömningar,
publicerade under Boris Jeltsins kaotiska men öppna 1990-tal, stannar den
makabra sifferexercisen vid 10–15 miljoner döda i Ukraina och kringliggande
områden.
Man skulle kunna säga att Stalin bildade skola. Politiskt orsakad massvält
är något av en kommunistisk specialitet. Metoden tillämpades i ännu större
skala av Mao 1958–1962: 30 miljoner döda. Ett mer sentida exempel är Kim
Jong Ils Nordkorea på 1990-talet.
Vad har allt detta med svensk politik att göra?
Persson har gjort sin regering beroende av ett parti som har solidariserat
sig med kommunistiska terrorregimer och som envist håller fast vid de
villfarelser som använts för att legitimera ofattbara grymheter.
Det finns förvisso vänsterpartister som är goda demokrater och som helt och
fullt tar avstånd från kommunismen. Men de blir färre och färre under Lars
Ohly. De så kallade förnyarna skuffas åt sidan, en efter en.
Ohly, trängd av usla opinionssiffror, har slutat kalla sig kommunist. Men
det är, bokstavligt, bara en etikettsfråga: ”Det är begreppet jag lämnar,
men det jag har menat med begreppet kvarstår.”
Partiprogrammet från 2004 innehåller ett avsnitt om Sovjetunionen ”och de
länder som följde samma väg”. Det är diffust och överslätande: denna
samhällsordning ”föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld”,
men råkade sedan ut för, som det heter, ”historiska omständigheter”.
”Av detta har”, står det, ”vänstern dragit viktiga lärdomar”.
Det stämmer inte.
Partiet sitter fast i det planekonomiska träsket och vill att ”så mycket som
möjligt av produktionen ska föras över till gemensamma former”. Denna
omskrivning för förstatligande är oförenlig med Göran Perssons klarspråk på
s-kongressen 2001:
”Det finns inga exempel på länder som valt planekonomins väg som har lyckats
att förverkliga jämlikhet och verklig demokrati.”
Lars Ohly har inte förnyat medlemskapet i Svensk-kubanska föreningen. Han
säger sig ogilla diktaturen på Kuba. Det övertygar lika litet som hans
krumbukter kring kommunistbegreppet. Kuba har varit en diktatur i decennier.
Om Ohly menat allvar hade han lämnat föreningen för länge sedan.
Tongivande vänsterpartister betraktar fortfarande Kuba som något av ett
idealsamhälle medan Human Rights Watch, som gärna åberopas av
vänsterpartister när de kritiserar andra länder, skriver så här i sin
årsrapport:
”Kuba förblir en anomali i Latinamerika: en odemokratisk regim som trycker
ned nästan alla former av politiskt oliktänkande.”
Europarådets parlamentariska församling antog i onsdags en resolution som
fördömer totalitära kommunist-regimers ”massiva brott mot de mänskliga
rättigheterna”. Det var en viktig markering, även om resolutionen inte
samlade den kvalificerade majoritet, två tredjedelar, som hade krävts för
att rådets ministerkommitté skulle utfärda en formell deklaration.
Vänsterpartiet upprätthöll, in i det sista, hjärtliga förbindelser med dessa
diktaturer. Ohly försvarade DDR. Och mysfarbrorn C-H Hermansson, partiledare
1964–1975, hyllas med ovationer på kongresserna.
Inte ens Werner Schmidt lyckas, i sin plågsamt tillrättalagda biografi över
Hermansson, dölja hur det förhåller sig: att Hermansson började sin karriär
genom att försvara Molotov–Ribbentroppakten, djävulsalliansen mellan
Nazityskland och Sovjetunionen. När Stalin dog 1953 var det Hermansson som
beskrev honom som ”en gigant i den mänskliga utvecklingens historia” och ”en
av alla epokers mest geniala vetenskapsmän”.
Detta parti, totalt oförmöget att bryta med sitt förflutna, ingår i det
nuvarande regeringssamarbetet. Detta parti, som under kalla kriget var
lojalt med Sovjetunionen, har tom släppts in i försvars- och
säkerhetspolitiken.
Men det räcker inte. Efter valet den 17 september vill vänsterpartiet bilda
koalition med socialdemokraterna.
Häromdagen läxade Ohly upp regeringen med anledning av de egyptier som 2001
utvisades under rättslösa omständigheter:
”Det är faktiskt mycket besvärande att vi har en regering som uppenbarligen
ibland är beredd att se genom fingrarna när det gäller de mänskliga
rättigheterna. Det kan självfallet få följder för regeringssamarbetet.”
Visst är fallet besvärande för regeringen. Men det borde också vara
besvärande för socialdemokrater att ledaren för ett gammalt kommunistparti
har givits så stort spelrum att han anser sig kunna diktera villkoren i
frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter.
Skall vänsterpartiet släppas in i regeringen?
Så lyder valets stora demokratifråga.
Bara Göran Persson kan besvara den.
Det borde vara fullkomligt otänkbart med Lars Ohly i en s-ledd regering. Med
tanke på vänsterpartiets barlast. Med tanke på socialdemokraternas
antitotalitära meriter. Och med tanke på att vänsterpartiet, med
statsministerns egna ord, eftersträvar ett ekonomiskt system som är
oförenligt med demokrati.
Likafullt vägrar Persson att utesluta en koalition.
Jämförelser med Norges nya rödgröna regering håller inte. Socialistisk
venstreparti, bildat 1975, har på ett helt annat sätt distanserat sig från
statssocialistiska dogmer. Det svenska vänsterpartiet påminner mer om tyska
PDS, som Perssons partivän Gerhard Schröder vägrade ta i med tång.
Ytterst handlar det om att upprätthålla en outtalad överenskommelse i svensk
politik, symboliskt kodifierad i riksdagen 1935, då Per Albin Hansson
riktade sitt ”ärliga tack över stridslinjen” till den avgående högerledaren
Arvid Lindman:
Borgerligheten håller rent till höger, socialdemokratin till vänster.
En rad socialdemokratiska minoritetsregeringar har styrt med kommunister som
parlamentariskt underlag och Carl Bildts borgerliga fyrklöver regerade
1991–1994 med stöd av ny demokrati i riksdagen. Men aldrig tidigare har det
varit aktuellt att ta in sådana partier i regeringen.
Risken är att Göran Persson, efter en rödgrön valseger i höst, skapar ett
nytt prejudikat, som kan bli problematiskt i framtiden.
Men statsministern är en bildad man. Kanske har han läst The Harvest of
Sorrow. Och kanske har han då också, på sin resa i österled, begrundat
samarbetet med ett parti som förklarar förbrytelser som den i Ukraina med
felslagna ”drömmar” och inte med kommunismens obönhörliga konsekvenser.