Det leder tankarna till en epok som Löfven och hans partivänner naturligtvis skulle vilja återskapa:
En socialdemokrati, då personifierad av Erlander, i till synes evig regeringsställning och en borgerlighet, personifierad av Ohlin, i evig opposition.
Men nu är rollerna om inte helt ombytta så i varje fall annorlunda än när Erlander i val efter val gäckade Bertil Ohlins statsministerambitioner.
För första gången har en sittande borgerlig regering fått förnyat förtroende av väljarna medan de förut samhällsbärande Socialdemokraterna måste hämta sig från sitt sämsta val sedan 1914.
Regeringen har det för tillfället motigt i opinionen medan Socialdemokraterna, vitaliserade av den sympatiske Löfven, seglar i medvind. Men med två år kvar till nästa val är ingenting avgjort.
Löfvens framträdande i Vasaparken väcker funderingar kring en faktor av särskild vikt i en politisk kultur som präglas av samförstånd: den personliga kemin mellan regeringschef och oppositionsledare.
Hur kommer den att utvecklas mellan den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt och S-ledaren Löfven i ett besvärligt parlamentariskt läge med Sverigedemokraterna som tungan på vågen och med väldiga framtidsutmaningar – välfärdens finansiering, konkurrenskraft, energi och miljö – som kräver breda och uthålliga lösningar?
Den politiska historien erbjuder både goda och varnande exempel.
Tage Erlander var statsminister och socialdemokratisk partiordförande 1946–1969, Bertil Ohlin var folkpartiledare 1944–1967. Båda var briljanta och debattskickliga, men deras relation var komplicerad.
Trots sin filosofie kandidat-examen från Lund tycks Erlander ha haft ett slags komplex visavi Ohlin, som hade etablerat sig som framstående ekonom; han belönades 1977 med ekonomipriset.
Erlander störde sig på Ohlin till den milda grad att hans dagböcker är formligen impregnerade av nedsättande kommentarer om folkpartiledaren.
Aversionen förefaller märklig med tanke på att Ohlin under mellankrigstiden var en ledande företrädare för Stockholmsskolan, en grupp nationalekonomer som skapade det vetenskapliga fundamentet för den socialdemokratiska krispolitiken på 1930-talet.
Men Erlander ansåg att Ohlin hade uppträtt arrogant och drygt när de vid denna tid arbetade ihop i en utredning. Dessutom saknade Ohlin vad Erlander hade i överflöd, konstaterar Rolf Alsing i sin Erlandervolym i boksviten Sveriges statsministrar under 100 år: humor. När komiska egenskaper i undantagsfall dyker upp hos folkpartister är de ju oftast helt omedvetna – som i fallet Carl B Hamilton, politikens svar på Mr Bean.
Att Erlanders misstro mot Ohlin inte enbart berodde på politiska skillnader och den senares brist på humor framgår av en passus i nationalekonomen Assar Lindbecks högst läsvärda memoarer Ekonomi är att välja.
Lindbeck rörde sig på 1950-talet i kretsen kring Erlander, eftersom han var god vän med Olof Palme, statsministerns närmaste man. I boken berättar Lindbeck varför det dröjde så länge innan televisionen kom till Sverige: Erlander stretade emot. Han befarade nämligen att den stilige Ohlin skulle krossa honom i rutan.
Likafullt fanns respekten där, även från Erlanders sida. De stred om socialisering, skatter och pensioner, men Erlander tog i tysthet intryck av Ohlin, vars levnadstecknare Sven-Erik Larsson beskrev folkpartiledaren som ”den osynliga gästen” vid regeringssammanträdena.
Ohlins trovärdighet i ekonomiska frågor bidrog framför allt till att en radikaliserad socialdemokrati åren efter andra världskriget tvingades till reträtt om planhushållningen, något som Erlander i efterhand knappast beklagade.
När en relation är renons på varje form av respekt kan den vara direkt destruktiv. Så förhöll det sig med Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, de båda politiker som definierade 1970-talet och 1980-talets första hälft.
Palme kom att uppfatta Fälldin som ohederlig, i synnerhet i kärnkraftsfrågan. Socialdemokraten Palme, välutbildad, språkkunnig och från en rik Östermalmsfamilj, brukade avfärda den enkle centerledaren som ”fårfarmaren”. Den överlägsna attityden slog tillbaka. Eva Franchell fångar det när hon i sin bok Partiet skildrar slutdebatten inför det borgerliga segervalet 1976:
”Thorbjörn Fälldin torkar sig med näsduken i ansiktet. Det kanske bara är varmt, men i tv ser han ut som en utskälld bonddräng.”
Den förgiftade relationen mellan Palme och Fälldin förstärkte de politiska låsningar som gjorde 1970-talet till något av ett förlorat decennium för Sverige. Än idag upptar den Thorbjörn Fälldins tankar. ”Jag blir fortfarande inte klok på vad som gick snett. Man måste ju kunna samtala trots att man är politiska motståndare”, säger han i Olle Svennings volym om honom i statsministersviten.
Förhållandet mellan Carl Bildt och Göran Persson verkar ha varit mindre laddat, men deras debatter tydde ändå på att moderaten Bildt upplevde Persson som stöddig medan socialdemokraten Persson hade svårt att tåla Bildts manér. Allt flöt upp till ytan i Erik Fichtelius intervjuserie med Persson i SVT. Där, efter valet 1998, säger Persson om Bildt att han tycker ”synd om killen” för han är så ”jävla dålig”.
Den politiskt mest effektiva relationen mellan en socialdemokratisk och en borgerlig partiledare som kämpade om statsministerposten var den personligt mest osannolika.
Ett mer omaka politikerpar än Ingvar Carlsson och Carl Bildt är det svårt att föreställa sig. Mellan dem fanns en starkt ideologisk spänning och Carlssons strama formalism kontrasterade, rent fysiskt, mot Bildts slängiga stil. Det kulminerade under kronkrisen 1992, då den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna gjorde upp om två krispaket. Flera har vittnat om hur Carlsson gnisslade tänder när Bildt svepte in i statsministerrummet: ”Nu ska vi spara nuffror.”
Den fasta kronkursen övergavs. Men under dessa år röjde Carlsson och Bildt också väg för den största förändringen i svensk politik sedan den allmänna och lika rösträttens införande: EU-medlemskapet.
Det var Carlssons regering som 1991 lämnade in medlemsansökan, det var Bildts regering som i samråd med Socialdemokraterna skötte medlemsförhandlingarna och det var sedan Carlsson och Bildt som ledde jasidan till seger i folkomröstningen 1994. Det är svårt att föreställa sig denna europeiska transformation av Sverige utan Carlssons och Bildts engagemang, skicklighet och erfarenhet.
I själva verket var det ett ögonblick då den svenska politiska modellen fungerade som bäst: i avgörande lägen får ideologiska och personliga motsättningar stå tillbaka för det nationella och långsiktiga intresset.
Vid det sista mötet med tvåkammarriksdagen 1970 höll Tage Erlander ett tal om författningsfrågan. Han passade då på att vända sig till sin gamle rival:
”Vi går säkert inte till historien som ett av de klassiska kärleksparen. Men låt mig säga att detta har icke ända sedan 1934 då jag träffade honom första gången minskat min respekt för människan Bertil Ohlin och för den internationellt kände vetenskapsmannen. Jag vågar hoppas och jag vågar tro att Bertil Ohlin delar den meningen att kanske har åtminstone några av våra många dueller i Vasaparken, i Konserthuset, i radio och tv och framför allt i denna kammare bidragit till att stimulera det politiska intresset i vårt land.”
Ingvar Carlsson, formad av sina år som en av Erlanders nära medarbetare, framförde trettiosju år senare nästan samma budskap som sin mentor. Under en studentafton i Lund med före detta statsministrar ombads han säga något vänligt om Carl Bildt.
Carlsson skruvade på sig:
”Bildt har sett till att jag behållit engagemanget i politiken.”
Akademiska föreningens stora sal exploderade i skrattsalvor.
Detta är något för Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven att tänka på när de nu, inför mandatperiodens andra halvlek, förbereder sig på en lång, hård och stundtals upphetsad batalj om regeringsmakten:
Att det är med politik som med allt annat mänskligt samspel – det skadar aldrig med lite stil, generositet och humor.