Startskottet gick i Iowa i tisdags och loppet pågår fram till målgång den 6
november, då det avgörs om USA:s förste svarte president får förnyat
förtroende.
Barack Obamas åternominering som demokratisk presidentkandidat är en
självklarhet. Därför står republikanerna i fokus. I regelrätta primärval och
vid mer informellt organiserade caucuses, nomineringsmöten, skall
Obamas utmanare gallras fram inför det republikanska partikonventet i Tampa
i slutet av augusti.
Men att republikanerna tilldrar sig extra intresse beror också på startfältet.
För aldrig tidigare har ett av USA:s två stora partier dominerats av sådana
vettvillingar. Det är som en kavalkad av galenskap:
*Den självutnämnde familjekandidaten Rick Santorum, en före detta
senator från Pennsylvania som kom stark tvåa i Iowas caucus,
ifrågasätter evolutionen, är motståndare till preventivmedel och har
profilerat sig som hysterisk homofob. Han vill bomba Iran så fort det bara
går.
*Texasguvernören Rick Perry skryter med avrättningsrekord och är emot
aborter även vid våldtäkt och incest. Han har demonstrerat svindlande
okunnighet i TV-debatterna. Den republikanske veteranen Bruce Bartlett, som
arbetat för Ronald Reagan och George Bush den äldre, kallar Perry ”idiot”.
På goda grunder.
*Michele Bachmann, en kongressledamot från Minnesota som nog kan vara
galen på riktigt, fick bara 5 procent av rösterna i Iowa och hoppade av
kampanjen i onsdags, men hann fram till dess skapa rubriker. Hon lät förstå
att demokraterna låg bakom svininfluensan och hon uppmanade USA att stänga
sin ambassad i Teheran, ovetande om att de diplomatiska förbindelserna med
Iran har legat nere sedan gisslandramat 1979–1981.
*Libertarianen Ron Paul från Texas, invald i representanthuset redan
1976, vill att USA avvecklar sin militära närvaro utomlands och hävdar att
det mesta som den federala regeringen ägnar sig åt strider mot
konstitutionen. Paul, trea i Iowa, anser att USA:s ekonomiska problem kan
lösas om inkomstskatten och centralbanken skrotas. Somliga finner dessa
stolligheter charmigt excentriska, men Paul bär på ett obehagligt bagage: en
rad rasistiska utspel.
*Newt Gingrich, tidigare kongressman från Georgia och talman i
representanthuset 1995–1999, har flera svagheter: ombytlighet, tvivelaktig
privatmoral, en fallenhet för groteska överdrifter samt självdestruktiva
tendenser i kombination med gigantomani. Han rasar mot muslimer, jämför sig
med Winston Churchill och hävdar att Barack Obamas sjukvårdsreform utgör
”ett lika stort hot mot Amerika som Nazityskland eller Sovjetunionen”.
Gingrich är precis den typ av person som man inte vill ha i närheten av
koderna till USA:s strategiska kärnvapenarsenal.
Favoriten Mitt Romney, som vann i Iowa med bara åtta röster och som av
opinionsmätningarna att döma har störst chans att besegra Obama, framstår i
detta sällskap som relativt balanserad, liksom den från början uträknade Jon
Huntsman, som satsar allt på tisdagens primärval i New Hampshire.
Romney, med en bakgrund som affärsman, var en tämligen moderat guvernör i
Massachusetts 2003–2007, men nu anpassar han sig, mer än när han ställde upp
2008, till krafter som har tagit kontroll över republikanerna: den spritt
språngande Tea Party-rörelsen och den kristna tokhögern. Romney har övergett
tidigare toleranta ståndpunkter när det gäller till exempel homosexuellas
rättigheter och aborter och gör vildsinta utfall mot Barack Obama.
Presidenten är, påstår han, ett hot mot den fria företagsamheten. Men
retoriken har ännu inte övertygat partiets ultrakonservativa och religiösa
gräsrötter: de uppfattar inte mormonen Romney som renlärig.
Romneys kalla principlöshet beskrivs för övrigt i en kommande bok, The
Meaning of Mitt, som Vanity Fair publicerar föga smickrande
utdrag ur i senaste numret.
Varken Iowa eller New Hampshire, två delstater som traditionsenligt inleder
presidentvalskampanjerna, erbjuder säker vägledning. Betydligt mer
intressant blir primärvalet i South Carolina, först ut bland sydstaterna den
21 januari.
Där har den republikanske segraren gått vidare till presidentnomineringen i
samtliga val sedan 1980.
Om Mitt Romney, som leder i New Hampshire, vinner även i South Carolina och
sedan i Florida den 31 januari blir han svårstoppad. Och till hösten kan han
räkna med draghjälp från frenetiska republikanska ansträngningar att hålla
valdeltagandet nere, främst bland de minoriteter som 2008 bidrog till Obamas
seger.
Inte sedan 1960-talet har ras varit en så giftig faktor i amerikansk politik,
om än outtalat.
President Barack Obama, hårt pressad av den djupaste ekonomiska krisen sedan
depressionen, har inga lysande popularitetssiffror, men han ligger i varje
fall bättre till än kongressens republikanska ledarskap.
Så hur ser hans strategi ut?
Obama signalerar att han tänker gå till val på en politik som utmanar
republikanernas sociala okänslighet. Han tycks ha återfått glöden från 2008
och vann strax före jul en symboliskt viktig seger i kongressen, när
republikanerna, som har majoritet i representanthuset, kapitulerade för en
temporär förlängning av skatterabatten för löntagare och av
arbetslöshetsunderstödet.
Skattehöjningar för de allra rikaste och lättnader för medelklassen lär bli
ett bärande tema i Obamas kampanj. Han har opinionen med sig. En majoritet,
57 procent, anser att den största bristen i USA:s skattesystem är att de
mest förmögna inte betalar en rättvis andel. Obama kan därtill exploatera
det faktum att den sociala rörligheten uppåt, så central för amerikanernas
självbild, håller på att avstanna, förlamad av de största inkomstklyftorna
på ett sekel.
Omfattande forskning tyder på att den sociala rörligheten idag är större i
Kanada och Västeuropa än i USA. Fyra av tio amerikanska män som vuxit upp i
familjer i det lägsta inkomstskiktet stannar kvar där även som vuxna.
Motsvarande siffra i Danmark är 25 procent. Till och med i Storbritannien,
ökänt för sina klasskillnader, är rörligheten större. (New
York Times 4/1)
Den amerikanska drömmen, föreställningen om att hårt arbete är det enda som
krävs för socialt avancemang, är hotad.
Därav Barack Obamas val av politisk och historisk inspirationskälla.
Den är, märkligt nog, republikansk.
I början av december begav sig Obama till den lilla staden Osawatomie i Kansas
för en informell kamanjstart. Resmålet var noga valt, liksom budskapet:
jämlikhet.
Här, i Osawatomie, höll Theodore Roosevelt ett berömt tal 1910 kring begreppet ”a
square deal”, en rättvis giv. Det var, dundrade Roosevelt, dags
för hårt arbetande amerikaner att få sin beskärda del av landets ymniga
resurser.
Roosevelt, rankad som en av USA:s bästa presidenter, hade lämnat Vita huset
ett år tidigare efter nästan två hela mandatperioder; som vicepresident fick
han rycka in 1901 när William McKinley mördades. Under sin presidenttid hade
den populäre machomannen Roosevelt tagit strid med mäktiga industritruster
och gått i bräschen för banbrytande lagar om allt från livsmedelssäkerhet
till naturskydd. Och han var fortfarande en faktor att räkna med 1910. Genom
talet i Osawatomie bröt han med republikanernas konservativa flygel och med
efterträdaren och partivännen William Howard Taft.
Inför presidentvalet 1912 sökte Roosevelt den republikanska nomineringen, men
misslyckades och bildade The Progressive Party, även känt som Bull
Moose Party. Han samlade fler röster än Taft, vilket garanterade segern
åt demokraten Woodrow Wilson.
Utöver kopplingen till Theodore Roosevelts krav på mer rättvis fördelning
fungerade Barack Obamas uppmärksammade framträdande i Osawatomie som en
påminnelse om republikanernas successiva förfall under 100 år: en långsam
men säker nedmontering av de progressiva idéer som bottnade i arvet från den
förste och störste republikanske presidenten 1861–1865, mannen som räddade
unionen och befriade slavarna och som fick betala för det med sitt liv.
Ty årets startfält, beklämmande i sin reaktionära torftighet, är den
definitiva bekräftelsen på republikanernas förvandling till ett extremt och
fördummat högerparti som har mer gemensamt med Jimmie Åkesson än med Abraham
Lincoln.