Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

En gåva till Sverige

En gåva till Sverige

Per T Ohlsson. ”Harry Schein ingår i ett exklusivt sällskap av tyskspråkiga flyktingar som öppnade folkhemmets fönster mot Centraleuropa.”

Fyra år efter sin död har en av de mest osvenska av alla svenska personligheter blivit föremål för en magnifik antologi. Redan titeln är inspirerad: Citizen Schein, en anspelning på Orson Welles filmklassiker Citizen Kane från 1941.

Det var på filmens område som Harry Schein gjorde sin mest konkreta insats. Han tog 1963 initiativ till en epokgörande filmreform och inrättandet av Svenska Filminstitutet, SFI.

Åtskilliga av Citizen Scheins drygt 300 sidor handlar ofrånkomligen om Scheins betydelse för svensk kvalitetsfilm och om hans med tiden allt mer kontroversiella ledning av SFI. Men boken, elegant formgiven och ackompanjerad av ett rikt DVD-material, skildrar också Scheins otroliga livsresa och hur han rörde sig som fisken i vattnet bland prominenta politiker, kulturpersonligheter och näringslivstoppar.

Harry Schein, övertygad socialdemokrat, var utan tvekan en inflytelserik person, särskilt när det gällde kultur- och mediepolitik, men bortsett från filmreformen och SFI utövade han sitt inflytande lite i skymundan. Världsmannen Schein verkade främst genom kontakter och relationer. Den tidigare kulturministern Bengt Göransson definierar honom som ”en politisk katalysator”.

Vid sidan av detta var Schein, som först lät tala om sig som filmkritiker i BLM, en fenomenal skribent. Han gav ut flera böcker av memoarkaraktär. Öppningsmeningarna i ”Makten” från 1990 får läsaren att kippa efter andan:

”Döden är ofrånkomlig. Redan av det skälet är livet ett misslyckande.”

Schein var dessutom en framstående samhällsdebattör. Åren 1981–2002 skrev han nästan 500 kolumner i Dagens Nyheter, utsökta betraktelser som var obligatorisk läsning för varje ambitiös opinionsskribent. Han beskylldes ibland för att vara en cynisk elitist, men i Citizen Schein pekar litteraturvetaren Janne Lindqvist Grinde på den viktigaste sidan av Scheins kolumnistgärning: ”att undersöka en viss fråga snarare än att plädera för en entydig slutsats”. För egen del menade Schein att han försökte uttrycka sig ”så klart som möjligt, främst för att veta vad jag egentligen tycker”.

Att jag kastade mig över Citizen Schein hänger samman med att Harry Schein är ett av mina tre stora – och ouppnåeliga – föredömen i just kolumnistrollen. De andra är Anders Isaksson i Dagens Industri och senare DN och Allan Fagerström i Aftonbladet. De är borta nu, men deras intellektuella stringens, formuleringskonst och bildning lever vidare i texterna.

Personligen lärde jag känna framför allt Anders Isaksson, en djupt saknad vän och mentor, men också Allan Fagerström, som jag först mötte under min tid som Lundagårdsredaktör i början av 1980-talet. Allan, legendarisk redaktör för den anrika studenttidningen 1944, hamnade på Aftonbladet i Stockholm, men hade kvar hjärtat i Lund.

Min tredje kolumnistidol, Harry Schein, träffade jag bara kort vid några enstaka tillfällen. Men han gjorde intryck. Som efter en TV-inspelning hos Åke Ortmark. Schein var i högform, men när studiovärdinnan efteråt ville bjuda på kaffe grep han sin rock:

”Kaffe? Nu skall jag hem och dricka whisky.”

Det var strax efter lunch.

Spriten är högst närvarande i Citizen Schein, liksom den var i Scheins liv. Ingvar Carlsson minns att han besökte sin vän på sjukhuset efter en hjärtoperation. Förskräckt noterade Carlsson att det bredvid Scheins säng fanns två flaskor whisky och fem limpor cigaretter.

Föga förvånande svävar det liksom en lätt doft av Cutty Sark, hans favorit, över det enda brev jag fick från Schein, ett dokument som jag nogsamt har bevarat, ty här skriver ett föredöme om ett annat.

I en krönika i Pressens Tidning 1999 hade jag, helt självsvåldigt, listat olika pub­licistiska fenomen under 1900-talet. Där utsåg jag, som sig bör, Allan Fagerström, Harry Schein och Anders Isaksson till ”Århundradets solister”.

Några dagar senare anlände ett brev från Fil dr Harry Schein i Danderyd. I en varmt generös inledning berättade han hur mycket han uppskattade omnämnandet. Han fortsatte:

”Men vad Du inte kunde veta var att jag blev lika glad över det Du skrev om Allan Fagerström. Allan hörde till mina tidigaste mentorer som skribent ... Allan och jag blev goda vänner, en vänskap som varade till hans död. Jag beundrade honom som stilist. Och han drack lika mycket whisky som jag – fast han tålde det sämre.”

Harry Scheins liv var fantastiskt, omtumlande och – till sist – tragiskt.

Han må ha tillhört politikens vänstra kraftfält; som ung var han medlem av Clarté. Men han var också en skicklig entreprenör och uppfann en banbrytande vattenreningsmaskin. Han tog 1955 över det konkursmässiga företaget Mibis för en krona, fick det på fötter och sålde fem år senare aktierna till Bonnierföretagen. Det slugt konstruerade avtalet gjorde honom ekonomiskt oberoende resten av livet.

Han hade makt och var Olof Palmes gode vän och tennispartner. Det blixtrande leendet, spänsten i steget, de perfekt skurna kostymerna och äktenskapet med skådespelerskan Ingrid Thulin gjorde honom till en av Sveriges mest omsusade män; bilderna i Citizen Schein leder tankarna till den nutida TV-serien Mad Men. Därtill var han utrustad med ett vasst ­intellekt som skar genom den offentliga debattens etablerade sanningar. Men de sista åren byttes allt detta mot en tynande tillvaro i whiskyångor och cigarettrök som sedan, efter slutet, övergick i en bisarr arvstvist.

Det allra mest gripande – och det för vår egen tid mest lärorika – i historien om Harry Schein är emellertid hur han trots dåliga odds lyckades i ett nytt land. Anders Ferm, nära medarbetare till Olof Palme och under några år chefredaktör för Arbetet, beskriver med inlevelse hur erfarenheten formade Schein. Det är en av bokens höjdpunkter.

Harry Leo Schein föddes i Wien 1924 i en judisk familj. Efter Österrikes Anschluss till Hitlers Tyskland 1938 beslutade hans mor – fadern var död – att skicka Harry utomlands. I april 1939 anlände han till Trelleborg med ett ”J” i passet. Han var alltså vad man idag kallar ett ensamkommande flyktingbarn, en rädd pojke av det slag som nyligen väckte så förfärande reaktioner i skånska Hököpinge. Harry återsåg aldrig sin mor. Merparten av familjen gick under i Förintelsen.

Schein sattes i arbete på ett lantbruk i Småland och jobbade sedan som springpojke och laboratoriebiträde i Uppsala innan han började studera vid Stockholms Tekniska Institut, där han utbildade sig till kemiingenjör. Han beviljades svenskt medborgarskap först 1950, men då hade vinden börjat vända för honom. Anders Ferm skriver att Schein är ett ”lysande föredöme för andra invandrare”:

”Alla kan inte fullgöra en sådan bana som Harry, men alla kan lära av honom: hur man integrerar sig genom att lära sig språket, utbilda sig, tillägna sig kulturen, arbeta hårt.”

Det hände att Schein anklagades för att förneka sitt judiska arv. Men Ferm visar att det inte rörde sig om förnekelse, utan om en kvardröjande rädsla för antisemitism och för de prövningar som den unge Schein utsatts för. Reaktionen var inte helt ovanlig bland judar i exil. Själv konfronterades jag med den under arbetet med biografin Konservkungen som handlar om Herbert Felix, en annan flykting och ­entreprenör som lyckades i Sverige och som även han hade ett distanserat förhållande till sitt judiska ursprung.

Fokus i Citizen Schein ligger självklart på huvudpersonen, men Harry Schein ingår i ett exklusivt sällskap av tyskspråkiga flyktingar som öppnade folkhemmets fönster mot Centraleuropa. Flera av dem var judar, andra var socialister, somliga var bådadera.

Här fanns, förutom Schein och Felix, bland andra designsnillet Josef Frank, Nelly Sachs, Nobelpristagare i litteratur 1966, författaren och konstnären Peter Weiss och nationalekonomen Rudolf Meidner, mest ihågkommen för löntagarfonderna, men också, tillsammans med Gösta Rehn, en av arkitekterna bakom den lönemodell som bidrog till 1960-talets ”rekordår”.

Vissa invandringsvågor genom historien brukar lyftas fram som särskilt betydelsefulla för Sveriges materiella och kulturella utveckling, till exempel vallonerna på 1600-talet och engelsmännen, skottarna och tyskarna på 1800-talet. Även den skara flyktingar undan nazismen som har kallats ”Hitlers gåva till Sverige” hör till denna kategori. I den gåvan ingick Harry Schein, som nu äntligen, tack vare Citizen Schein, träder fram i hela sin komplicerade och fascinerande gestalt.

MER ATT LÄSA: Citizen Schein (Kungliga biblioteket, Mediehistoriskt arkiv 14) av Lars Ilshammar m fl. ”Makten” (Bonniers) av Harry Schein. Konservkungen. Herbert Felix – ett flyktingöde i 1900-talets Europa (Bonnier Fakta) av Per T Ohlsson.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Opinion
  • Per T Ohlsson
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu