Frankrikes premiärminister René Pleven, en av Charles de Gaulles
medarbetare under kriget, presenterade i början på 1950-talet en plan för en
europeisk försvarsgemenskap: Plevenplanen.
Idén kom egentligen från Jean Monnet, en av den europeiska integrationens
fäder, och byggde på samma principer som Kol- och stålunionen, embryot till
dagens EU. Västeuropeiska försvarsmakter skulle förenas i en gemensam
organisation med gemensamt befäl och gemensam överhöghet.
Det var ett led i ansträngningarna att med amerikansk hjälp rekonstruera
Västeuropa och knyta Västtyskland till andra demokratier. Den 1 maj 1952
undertecknades fördraget om CED, Den europeiska försvarsgemenskapen; Kol-
och stålunionen i uniform.
Fördraget ratificerades av alla berörda länder. Utom Frankrike, där
debatten kom att handla om landets självständighet.
General de Gaulle och högernationalisterna var emot. Liksom kommunisterna.
Med röstsiffrorna 319–264 sade nationalförsamlingen nej i augusti 1954. Det
blev inget Europaförsvar.
Idag går Frankrike till folkomröstning om EU:s konstitutionella fördrag.
Anhängarna, med det politiska och ekonomiska etablissemanget i spetsen, har
haft det motigt. Trots att fördraget i många avseenden är en fransk
produkt.
Det konvent som arbetade fram texten leddes av en tidigare fransk
president, Valéry Giscard d’Estaing. Frankrikes nuvarande utrikesminister,
Michel Barnier, ingick i konventets presidium.
Innehållet – 448 artiklar – bär fransk prägel: grandiost, sirligt,
mångordigt.
Ingressen anger tonen:
”Inspirerade av Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv, ur
vilka de universella värden har utvecklats som utgörs av människans
okränkbara och oförytterliga rättigheter ...”
Jämför det med den amerikanska konstitutionens entusiastiska ”We, the
People.” Eller den svenska Regeringsformens raka portalparagraf: ”All
offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Fördraget ger Frankrike mer makt, inte mindre. Det stämmer visserligen att
Frankrike inte får samma tyngd relativt Tyskland som med det nu gällande
Nicefördraget, men Frankrikes ”maktandel” i det nya systemet ökar från 9
till 13 procent.
Med nuvarande regler väger Frankrike med 58 miljoner invånare lika tungt
som Tyskland med 82 miljoner. Spanien och Polen, båda med strax under 40
miljoner invånare, har nästan lika mycket makt som Tyskland. Det är
orimligt.
Det nya fördrag som fransmännen idag tar ställning till innebär
förenklingar. Varje medlemsland får inflytande i förhållande till sin
folkmängd och besluten fattas med dubbel majoritet: 55 procent av
medlemsstaterna med 65 procent av EU:s befolkning.
Hur kommer det sig att så många fransmän är negativa till en bättre ordning,
utformad på franska premisser?
Ett svar, sannolikt det viktigaste, stavas Jacques Chirac.
Maktfullkomlig. Principlös. Pompös intill löjets gräns. Sjaskigt
småkorrupt.
Presidenten är en olycka för Frankrike, ett av EU:s sex grundarländer. Och
för Europa.
Vad Chirac anser om EU och unionens framtid kan ingen säkert veta. Han har
bedrivit kampanj för ett ja till ett fördrag som skall anpassa EU till den
historiska östutvidgningen. Men för bara ett par år sedan, vid upptakten
till interventionen i Irak, skällde han ut och förolämpade USA-vänliga
länder i Öst- och Centraleuropa som var på väg in i EU.
Han framställer sig som sann internationalist och ansvarskännande talesman
för Europa i en ”multipolär” värld. Men samme Chirac inledde sitt
presidentskap 1995 med att spränga kärnladdningar i Stilla havet och strunta
i omvärldens protester.
Han talar salvelsefullt om arbete och om vikten av att försvara Europas
”sociala modell” mot den anglosaxiska liberalismen. Men efter tio år med
Chirac har ett sönderreglerat Frankrike en arbetslöshet på drygt 10 procent
– mot knappt 5 procent i Storbritannien. Hopplöshet och utanförskap griper
omkring sig i förslummade invandrargetton.
Chirac har dessutom gjort häpnadsväckande felbedömningar. Som
Storbritanniens förre Europaminister Denis MacShane skriver i en underbart
elak artikel i Newsweek:
”I termer av politiskt omdöme består hans meritlista av det ena debaclet
efter det andra.”
Presidenten utlyste val 1997, övertygad om rejäl högermajoritet. Vänstern
vann och Chirac tvingades till en besvärlig och ibland förödmjukande
cohabitation med den socialistiske premiärministern Lionel Jospin.
Det var Chirac, bländad av de Gaulles villfarelser om fransk storhet, som
vid toppmötet i Nice år 2000 drev igenom den maktfördelning som nu måste
ersättas för att EU inte skall gå i baklås.
De franska väljarna vet inte var de har sin hale president.
De vet bara att han behöver en knäpp på näsan.
Om den näsknäppen utdelas genom ett nej i dagens folkomröstning blir det
besvärligt för Europa.
Då uppstår osäkerhet om fördragets framtid och därmed också om EU:s
möjligheter att fungera effektivt – i ett läge då flera stora ekonomier
brottas med allvarliga problem:
Fem miljoner arbetslösa i Tyskland, svaga statsfinanser i Italien och
nästan obefintlig tillväxt, 0,2 procent under årets första kvartal, i
Frankrike.
Tokvänstern och Jean-Marie Le Pens extremhöger är naturligtvis emot
fördraget. Men den här gången har också delar av Frankrikes demokratiska
vänster, annars solitt proeuropeisk, sällat sig till nejlägret.
En typisk röst är Bernard Cassen på Le Monde Diplomatique. Han hävdar att
fördragstexten ”lägger en konstitutionell grund för den liberala ekonomiska
modellen”.
Ett märkligt argument: grunden lades redan i Romfördraget från 1957 som
slog fast att målet var ”att upprätta en gemensam ekonomisk marknad”.
Det kanske största problemet för jasidan, i Frankrike och på andra håll i
EU, är oklarheten om vad fördraget är – och vad det inte är.
Fördraget reglerar i första hand förhållandet mellan regeringarna och är,
precis som tidigare EU-fördrag, en mellanstatlig överenskommelse som alla
länder måste ratificera.
Men när begreppet konstitution förs in i sammanhanget, utan närmare
förklaring, blir intrycket ett annat.
En konstitution förknippas med det nationella, medborgarbaserade
beslutsfattande som fortfarande utgör demokratins grundbult. Så uppstår
föreställningen om att fördraget är mer genomgripande än vad det i själva
verket är: en federation, en ”superstat”.
Fördragets tillskyndare har inte lyckats förklara och förankra att syftet
är att förbättra EU, inte att transformera unionen till något helt annat än
vad den är idag.
En sådan förklarings- och förank-ringsprocess förutsätter pålitliga
politiska ledare som åtnjuter medborgarnas respekt.
Jacques Chirac är raka motsatsen till en sådan ledare. Det har han för
övrigt gemensamt med andra potentater i dagens EU, bland dem Italiens Silvio
Berlusconi, Tysklands Gerhard Schröder och Sveriges Göran Persson.
Därav misstanken, här och där, om att makthavarna styrs av en dold agenda,
att de vill passera en bro för mycket. Och reflexen blir, precis som 1954,
att värna det egna på bekostnad av det gemensamma.
Det konstitutionella fördraget må ha brister, men det är ett dokument i rätt
tid. Tyvärr har det råkat i händerna på fel politiker.