En stund för Reinfeldt

Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) odlar en lågmäld och lyssnande stil, som ger utdelning i dessa kristider. I Sifos senaste förtroendemätning (AB 26/12) utklassade han oppositionsledaren Mona Sahlin (s). En majoritet av väljarna, 54 procent, har stort eller mycket stort förtroende för Reinfeldt. Motsvarande siffra för Sahlin är 36 procent.

Men ibland får den utåt närmast flegmatiske statsministern ett slags grandiosa ryck i språkbruket. ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”, sade han i Svenska Dagbladet julen 2007 och drog på sig hånfull kritik.

Ett mindre uppmärksammat exempel är ett uttalande i Anita Kratz grundliga intervjubok Ensamvargen: ”Det kommer att vara min stund i världspolitiken.” Reinfeldt syftar på ordförandeskapet i EU från juli till och med december i år.

Fredrik Reinfeldt är fullt medveten om vad det svenska ordförandeskapet första halvåret 2001 betydde för hans företrädare. Göran Persson transformerades från riksbuffel till statsman när han säkrade en överenskommelse om att EU:s största utvidgning någonsin skulle genomföras i maj 2004. Han bidrog därmed till att undanröja järnridåns sista rester.

Året efter ordförandeskapet fick Persson sin enda valframgång som statsminister.

Fredrik Reinfeldt hoppas på en liknande effekt inför valet 2010. Klimatfrågan skall lyfta honom och den moderatledda alliansen så som östutvidgningen lyfte Persson och socialdemokraterna.

Vid ett möte i Köpenhamn i slutet av året är det meningen att världens regeringar skall enas om ett nytt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. EU vill visa vägen. Unionens stats- och regeringschefer har ställt sig bakom ett ambitiöst mål: att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent fram till 2020 – och med 30 procent om det blir ett avtal i Köpenhamn. Genom ordförandeskapet kommer Fredrik Reinfeldt att stå i centrum för denna internationella kraftsamling.

På sätt och vis har han tur. Lissabonfördraget kan inte träda i kraft förrän vid årsskiftet – om det nuvarande ordförande­landet Tjeckien ratificerar dokumentet och om de irländska väljarna röstar ja i en ny folkomröstning i höst. Lissabonfördraget innebär bland annat att Europeiska rådet, stats- och regeringschefernas organ, skall ledas av en vald ordförande.

Om fördraget börjat fungera före det svenska ordförandeskapet skulle alltså Reinfeldt ha fått konkurrens om uppmärksamheten. Nu slipper han det och räknar med att kunna spela en huvudroll, precis som Persson 2001.

Men skillnaderna mellan 2001 och 2009 är större än likheterna:

Då hade EU 15 medlemsländer. Idag har antalet ökat till 27. Det komplicerar förhandlingarna.

Då befann sig världsekonomin i en normal konjunkturfas. Idag härjar den allvarligaste finanskrisen sedan depressionen. Därför har många länder blivit tveksamma till dyrbara miljösatsningar. Den kompromiss som uppnåddes vid EU-toppmötet för några veckor sedan kallades ”historisk”, men var i själva verket tämligen urvattnad. Reinfeldt medger att ”den politiska energin” har försvunnit från klimatfrågan (SvD 28/12).

Att leda EU under andra halvåret är mindre fördelaktigt än att göra det under första halvåret. Semesterperioden juli–augusti medför att ordförandeskapet i praktiken reduceras från sex till fyra månader.

Fast den kanske viktigaste skillnaden är avsaknaden av en tydlig svensk strategi för de alliansbyggen som är nödvändiga om ett litet medlemsland skall lyckas som ordförande.

Göran Persson sydde upp Storbritanniens premiärminister Tony Blair och inledde sedan en formlig charmoffensiv mot Frankrikes president Jacques Chirac. Via Chirac kunde Persson förmå Tysklands motsträvige kansler Gerhard Schröder att acceptera utvidgningen. Det var slugt och förutseende.

Efter drygt två år med Reinfeldt som statsminister avtecknar sig inga sådana allianser. I den mån han alls försökt skaffa sig en speciell relation med någon av de tunga EU-ledarna så har han prioriterat kontakter med Tysklands kansler Angela Merkel. Kruxet är att Merkel framåt hösten kommer att vara uppslukad av en valrörelse som kan leda till en utdragen regeringsprocess.

Till alla dessa komplikationer skall läggas EU-valet den 7 juni i år.

Sverige har genomfört tre val till EU-parlamentet sedan inträdet i unionen 1995, men ett lågt valdeltagande har gjort resultaten politiskt svårtolkade. I EU-

valet för fem år sedan deltog bara 37,9 procent av väljarna, en minskning från 38,8 procent 1999 och 41,6 procent 1995.

I riksdagsvalet 2006 uppgick valdeltagandet till 81,9 procent.

Vissa mönster framträder dock. Ett är att regeringar bestraffas. I riksdagsvalet 2002 fick socialdemokraterna nästan 40 procent av rösterna. I EU-valet två år senare samlade partiet knappt 25 procent. För att hitta ett sämre socialdemokratiskt valresultat måste man gå tillbaka till kommunalvalet 1910.

Ett annat mönster är att EU-kritiska partier, rent procentuellt, klarat sig bättre i EU-val än i riksdagsval. Nykomlingen Junilistan fick drygt 14 procent i EU-valet 2004, men klappade igenom i riksdagsvalet 2006. Vänsterpartiet, som vill att Sverige lämnar EU, fick nästan 13 procent 2004, men bara 5,8 procent 2006. Även miljöpartiet, som svängt och nu accepterar det svenska medlemskapet, har lyckats bättre i EU-val.

Dessa mönster kan brytas i juni. Opinionsmässigt har finanskrisen gynnat regeringen och framför allt moderaterna. Och det har skett en successiv men dramatisk förskjutning i EU-opinionen.

I sin senaste undersökning noterade SOM-institutet det starkaste stödet för EU-medlemskapet sedan Sveriges anslutning: 46 procent för, 29 procent emot, 25 procent utan åsikt. När motståndet kulminerade, 1996, var 52 procent emot. ”Tiden och måhända också erfarenheten mal långsamt ned det svenska EU-motståndet”, menar statsvetarprofessorn Sören Holmberg. Trenden lär förstärkas av finanskrisen.

Under alla omständigheter påverkar EU-valet Fredrik Reinfeldts möjligheter som ordförande i unionen: en framgång för regeringssidan stärker hans trovärdighet, ett bakslag minskar hans manöverutrymme. Desto märkligare ter det sig då att moderaterna, alliansens största parti, har skapat en potentiellt svårhanterlig motsättning mellan å ena sidan sin egen Europapolitik och å andra sidan regeringens.

Med en ängslig blick på de EU-negativa Sverigedemokraterna har moderaterna bestämt sig för en veritabel flaggviftarkampanj. Enligt en Europapolitisk rapport från förra året skall partiet betona ”Sveriges intressen i Europa”. Rapporten, intellektuellt och sakligt undermålig, hade den talande rubriken Mer Sverige i Europa!

Partisekreteraren Per Schlingmann har spätt på med att ”ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv” skall prägla den moderata EU-kampanjen. EU vill och gör för mycket, heter det. Så förvandlas ett förut EU-entusiastiskt parti till ett närmast EU-skeptiskt.

På regeringens hemsida förmedlas ett annat budskap. Sverige skall som ordförandeland ”vara opartiskt” och det överordnade målet är ”ett effektivt, öppet och resultatinriktat ordförandeskap i hela Europas intresse”.

Fredrik Reinfeldt har sent omsider upptäckt diskrepansen och gjorde häromdagen ett försök att distansera sig från den nationalistiska linjen (DN 31/12). Men med tanke på moderaternas dominerande ställning i alliansregeringen finns det likafullt anledning att fråga:

Vilken politik gäller under ordförandeskapet – moderaternas svenska eller regeringens europeiska?

Oppositionen har förvisso ett ännu besvärligare läge. Socialdemokraterna, väns­terpartiet och miljöpartiet – som vill bilda gemensam regering 2010 – är djupt splittrade i EU-frågor. Men genom att försöka sitta på två stolar undergräver moderaterna alliansens möjligheter att exploatera den rödgröna oenigheten.

När Fredrik Reinfeldt säger att ordförandeskapet i EU blir hans ”stund i världspolitiken” så låter det både högtravande och förpliktande. Men han har rätt. Ändå närmar han sig detta historiska ögonblick med halvslutna ögon och öppen mun. Flegmatiskt. Och inte särskilt genomtänkt.

Eller så har statsministern upptäckt något som ingen annan har lagt märke till. Att han går sida vid sida med ett Europa vars framtid han är.

MER ATT LÄSA: Reinfeldt. Ensamvargen (Norstedts) av Anita Kratz. Sveriges statsminister och EU. Ett halvår i centrum (Hjalmarson och Högberg) av Olof Ruin. Skilda världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle (SOM-rapport nr 44) red. Sören Holmberg och Lennart Weibull. www.moderat.se. www.regeringen.se.