Från 1960-talets pojkrum på Möllevångsgatan minns jag framför allt tre inslag:
* En plansch med MFF:s guldlag från 1965 och intill den två mindre bilder på
fotbollsidolerna Bosse Larsson och Ingvar Svahn.
* Den lilla grammofonen, i nästan samma blå nyans som MFF:s tröjor, utformad
som en väska med högtalaren i överdelen och skivspelaren under. Vid sidan en
hög med singlar och EP. Beatles. Bara Beatles.
* Och så rymdattiraljerna. I denna samling ingick, förutom raketmodeller och
spretiga teckningar av astronauter, en ömt vårdad bok som jag utan att
förstå så mycket studerade med ficklampa under täcket när jag egentligen
skulle sova. Den hette Världsrymden. Jag hade sett boken i ett
skyltfönster och tjatade tills far gav med sig och köpte den.
Där stod allt man behövde veta om planeter och galaxer. Jag pluggade in
obegripliga fakta, till exempel om min favoritplanet Neptunus: att massan är
17,216 gånger jordens och att temperaturen är minus 220 grader Celsius. Och
för mitt inre kan jag än idag se de svartvita TV-bilderna från Cape Kennedy
och höra nedräkningarna, ackompanjerade av Arne Thoréns smattrande röst.
Visst skulle jag bli astronaut och besöka spännande platser långt ute i
rymden. Fast jag minns fortfarande besvikelsen när jag läste att Neptunus
”yta” består av gaser. Inget ställe man sätter ned foten på, liksom.
Rymdfärderna gav mig de första intrycken av den kamp som rasade mellan USA och
Sovjet, eller Ryssland som man brukade säga. Jag undrade varför man aldrig
fick veta något om ryssarnas uppskjutningar i förväg. Amerikanerna visade
däremot allt, omedelbart, även när det gick snett: skräckslagen följde jag
nyheterna om Apollo 1 och den explosiva brand som tog tre astronauters liv
1967.
Jag frågade far och fick en tidig lektion i skillnaden mellan demokrati och
diktatur, mellan det öppna samhället och det slutna. Genast blev det
viktigt, oerhört viktigt, att de amerikanska astronauterna och inte de ryska
kosmonauterna hann först till månen. För det var ju om månen som slaget
stod.
Efter månlandningens klimax – jag satt uppe vid TV:n hela denna fantastiska
julinatt – började mitt maniska rymdintresse avta. Men fascinationen finns
kvar och gör sig påmind i dessa dagar, även om jag inte riktigt minns själva
händelsen; jag var bara tre.
På tisdag är det femtio år sedan Jurij Gagarin blev den första människan i
rymden.
Den 12 april 1961 lyfte han från en missilbas i Kazakstan klockan 09.07 lokal
tid. Han flög ett varv runt jorden på 108 minuter i Vostok 1, återvände in i
atmosfären och lämnade farkosten i fallskärm på 7 000 meters höjd.
Expeditionen hemlighölls av Sovjet tills en lättad Nikita Chrusjtjov,
Sovjetledare 1953–1964, hade underrättats om att Gagarin var välbehållen.
Att Gagarin hade hoppat ut i fallskärm förblev hemligt fram till slutet av
1970-talet, eftersom det var en aning pinsamt för ryssarna: enligt
internationella regler för flygrekord måste en pilot både starta och landa
med sin farkost.
Gagarin, som omkom i en flygkrasch 1968, blev hjälte inte bara i Sovjet. Han
turnerade runt världen och hyllades av entusiastiska folkmassor. Till och
med i Malmö.
Utan tvekan demonstrerade Gagarin ett mod utöver det vanliga när han lät sig
skjutas ut i rymden. Sovjet hade dessförinnan skickat upp hundarna Laika,
Strelka och Bjelka, varav de två senare återvände levande, men ingen kunde
säkert veta hur förhållanden utanför atmosfären påverkade människan.
Sputnik, den första satelliten, hade inlett rymdåldern redan i oktober 1957.
Moskva och dess stödtrupper gjorde stort nummer av denna sovjetiska bedrift,
som sades bevisa socialismens överlägsenhet. I USA och övriga västvärlden
infann sig en krypande känsla av att Sovjet hade skaffat sig ett försprång
som inte bara var vetenskapligt, utan också militärt: uppskjutningarna
byggde på den interkontinentala missilteknik som skulle leverera
kärnladdningar ifall det kalla kriget blev hett.
Med Gagarin togs ännu ett sovjetiskt steg ut i rymden. Återigen chockades USA,
som just fått en ung och oprövad president: John F Kennedy. Dessutom råkade
den sovjetiska sensationen sammanfalla med ett amerikanskt fiasko: det
CIA-ledda invasionsförsöket i Grisbukten på Kuba.
Utmaningen antogs snabbt av USA. Den 5 maj 1961 blev Alan Shepard den förste
amerikanen i rymden. Han gjorde bara ett skutt, men till skillnad från
Gagarin manövrerade han sin farkost, Freedom 7, på delvis egen hand. Tjugo
dagar senare höll Kennedy ett tal i kongressen och deklarerade att USA ”före
utgången av detta decennium skall landsätta en man på månen och återföra
honom i säkerhet till jorden”.
Det var starten på det enorma Apolloprogrammet och resten är, som det heter,
historia.
Nu, efter det kalla krigets slut och i en tid då rymdfärder nästan tillhör
vardagen, känns rymdkapplöpningens epok oerhört avlägsen. Det var inte många
som i tisdags höjde på ögonbrynen när en rysk raket, uppkallad efter
Gagarin, lyfte mot den internationella rymdstationen ISS med två ryssar och
en amerikan. Också en svensk, Christer Fuglesang, har svävat omkring där
uppe.
Idag avfärdas ofta tävlingen mot månen som ett gigantiskt slöseri med
resurser, men det är inte hela sanningen.
Rymdprogrammen skyndade på utvecklingen inom elektronik och datateknik.
Att USA slutligen gick segrande ur detta ställföreträdande tredje världskrig
hade politisk betydelse. När Apollo 11:s Neil Armstrong den 21 juli 1969
blev den första människan på en främmande himlakropp demonstrerade den fria
världen en styrka och beslutsamhet som skingrade många föreställningar om
att kommunismen utgjorde framtidens modell.
Triumfen var precis vad ett hårt prövat USA behövde i slutet av 1960-talet:
ett hopplöst krig i Vietnam, rasupplopp i storstäderna, morden på John F
Kennedy, Martin Luther King och Robert Kennedy. Den demokratiska
kapitalismen fick förnyat självförtroende samtidigt som den ”reellt
existerande socialismen” långsamt men säkert maldes sönder av planekonomiskt
vanvett. De sovjetiska rymdambitionerna reducerades till ett underjordiskt
skämt:
”Visst kan vi skicka en kosmonaut till månen. Men hur skall vi övertala honom
att komma tillbaka?”
Kanske var rymdkapplöpningens viktigaste bidrag existentiellt snarare än
tekniskt och politiskt.
Det slår mig när jag läser ett magnifikt reportage i Financial
Times (2/4). Tidningen har, med anledning av Gagarinjubileet, spårat upp
och intervjuat 35 män och kvinnor som tillhör den skara på över 500 personer
från 38 länder som sedan 1961 har färdats ut i rymden. Bland dem återfinns
amerikanen Jim Lovell, mest berömd som befälhavare på Apollo 13.
På grund av ett syreläckage måste Lovell och hans två kollegor 1970 avbryta
uppdraget att landa på månen. Världen höll andan medan besättningen på
Apollo 13 använde månlandaren som ”livbåt” och utnyttjade all
uppfinningsrikedom för att åtgärda problemet.
Men Lovell var också med på Apollo 8 som julen 1968 genomförde en resa som på
sätt och vis har haft ett ännu större genomslag än Apollo 11 året därpå.
Apollo 8 var den första farkost med människor ombord som rundade månen. Men
framför allt: för första gången kunde människor se – och fotografera – vår
planet från en position bortom en omloppsbana kring jorden. En blåvit liten
kula, fritt svävande i evighetens svarta vakuum.
Lovell, idag 83, berättar:
”Resorna till månen gav dig en korrekt uppfattning om vår existens. När du
tittar mot jorden från månen kan du sätta tummen på fönstret och dölja
jorden bakom tummen ... Du förstår hur obetydliga vi är. Allt du någonsin
har vetat – alla dessa bråk och krig – finns bakom din tumme.”
Ingen bild säger oss mer om vår världs sårbarhet och om det förhållandet att
jorden bara är till låns och att varje generation har ett ansvar
att förvalta den i väntan på nästa.
Pojken i Malmö hade inga begrepp om sådana djupsinnigheter. Men i efterhand
framstår det ändå som att 1960-talets fixering vid människan i rymden
verkligen var ett gigantiskt kliv för mänskligheten.
Jurij Gagarin segrade. Trots att han tillhörde förlorarna.
MER ATT LÄSA: Med K-märkt mot månen (Bonniers) av
Staffan Bengtsson och Göran Willis. Khrushchev. The Man and his Era
(Free Press) av William Taubman. The Right Stuff (Bantam Books) av
Tom Wolfe. Sovjetunionens roliga historia. Makten, människan &
skämten (Ersatz) av David Cesarini och Claes Ericson. The Crisis
Years: Kennedy and Khrushchev 1960–1963 (HarperCollins) av Michael
Beschloss.