Det har hänt förut, till exempel i USA 1980–1982. Men den mest dramatiska
dubbelrecessionen inträffade på 1930-talet.
Efter Franklin D Roosevelts tillträde som president 1933, när den amerikanska
arbetslösheten hade kulminerat kring 25 procent, skedde en återhämtning, men
konservativa reaktioner mot Roosevelts aktivistiska politik tvingade fram
åtstramningar, som 1937 ledde till ett nytt fall i konjunkturen.
Depressionen i USA upphörde först sedan landet ställt om för krigsproduktion.
Parallellerna med dagens situation är kusliga.
Förra veckans kongressbeslut om att i sista stund höja taket för USA:s
upplåning ackompanjerades av ett republikanskt dikterat sparbeting när
världens största ekonomi istället hade behövt både gasa och bromsa:
kortsiktiga efterfrågestimulanser för att förhindra en ny recession, mer
långsiktiga åtgärder för att pressa ned budgetunderskott och skuldsättning.
I Europa ser det minst lika illa ut. Skuldkrisen sprider sig inom eurozonen
och slår nu, efter att ha tvingat Grekland, Irland och Portugal på knä, mot
valutaområdets tredje och fjärde största ekonomier: Italien och Spanien.
Europeiska centralbanken, ECB, har köpt upp italienska och spanska
obligationer. Detta, i kombination med den amerikanska centralbankens besked
i tisdags om fortsatt nollränta fram till 2013, dämpade nervositeten. Men
bara temporärt. Strax började börserna skaka igen.
När det gäller Europa är alla aktörer införstådda med att tillgångarna i den
särskilda stabilitetsfond, EFSF, som inrättades förra året inte räcker för
att lösa ut även Italien och Spanien. Den europeiska banksektorn är dessutom
svårt exponerad. Frankrike, vars statsskuld närmar sig 100 procent av bnp,
svarar för hälften av Italiens skuld till andra EU-länder. Och en
bankkollaps i Frankrike, den näst största euroekonomin, skulle dra med sig
Tyskland, den största.
Likheterna mellan vad som nu pågår och hösten 2008 är slående, särskilt i
Europa.
När Grekland, som fuskat sig in i euron, hamnade i statsfinansiell kris
avfärdades problemet som begränsat eftersom den grekiska ekonomin bara utgör
några procent av eurozonens bnp. Sedan det visat sig att läget var
allvarligare än så, inte minst på grund av bankexponeringen, valde Europas
ledare att lappa och laga och skjuta till pengar i förhoppning om att allt
skulle lösa sig med tiden. Euron, detta prestigeprojekt, var det inget fel
på.
Det påminner om Bushadministrationens reaktioner på växande problem i den
amerikanska banksektorn 2007–2008. Visst var fastighetsmarknaden uppblåst,
hette det, men i grund och botten uppfattades USA:s ekonomi som sund, trots
att landet i åratal hade levt över sina tillgångar. Investmentbanken Lehman
Brothers ansågs inte viktig nog för att räddas, men när den gick i konkurs i
september 2008 utlöstes en storm som ännu inte har bedarrat. Den globala
finansmarknaden var mer sammanflätad – och mer sårbar – än vad någon hade
förstått.
En annan likhet mellan då och nu är att krisen eldas på av psykologiska
faktorer. En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter förtroende. Det har
satts ur spel.
För tre år sedan slutade bankerna lita på varandra och kreditgivningen
djupfrystes. Idag, när till och med USA har fått sänkt kreditbetyg, är det
ingen som litar på att placeringar som tidigare bedömdes som säkra
fortfarande är det.
Men även skillnaderna mellan dagens läge och finanskrisens akuta fas är
illavarslande.
Efter genomklappningen 2008 fanns det utrymme för att stimulera ekonomierna
med såväl finanspolitiska som penningpolitiska medel. Dessa insatser,
internationellt koordinerade inom ramen för G20-gruppen, förhindrade att den
stora recessionen blev en ny stor depression. Men nu har underskotten
exploderat och med låga räntor – kring noll procent i USA och 1,5 procent i
euroområdet – är de penningpolitiska möjligheterna ytterst begränsade.
Pengarna och verktygen håller helt enkelt på att ta slut.
Sensommaren 2011 bör vi därför ställa in oss på en utdragen ekonomisk vinter.
Krisen är inte bara ekonomisk och psykologisk, den är också politisk.
USA och Europa är, skulle man kunna säga, fastlåsta i ett gemensamt dilemma:
det saknas politiskt stöd för det ekonomiskt nödvändiga. Allt medan Kina,
med svindlande tillväxt och en enorm valutareserv, snabbt närmar sig
ekonomisk supermaktsstatus. Kina, där de styrande inte behöver bry sig om
några demokratiska hänsyn, har redan gått om Japan som världens näst största
ekonomi.
Den tioårsplan för budgetsanering som har beslutats i USA är inte bara
beloppsmässigt otillräcklig; den motsvarar endast 1 procent av USA:s
beräknade bnp under perioden. Den saknar också trovärdighet i ett viktigt
avseende: intäktsförstärkningar, alltså skattehöjningar, lyser med sin
frånvaro. Republikanerna, allt mer i händerna på den galna Tea
Party-rörelsen, sade nej till skattehöjningar för de allra rikaste i
världens rikaste land. Men USA, som internationellt sett har ett lågt
skattetryck på 24 procent, kan inte sanera sina statsfinanser utan ett
större skatteuttag.
Kruxet är att den successiva högervridningen av amerikansk politik sedan
1980-talet har gjort det omöjligt att vinna val på högre skatter – även när
de riktas mot miljardärer. För många amerikaner har skatt blivit lika med
stöld samtidigt som okunnigheten om ekonomiska samband växer. Inför beslutet
om att lyfta det federala skuldtaket ansåg 39 procent att åtgärden var
onödig och att landet kunde fortsätta som förut ”utan större ekonomiska
problem”, enligt en mätning från Pew.
Fyra av tio amerikaner förordade, i praktiken, statsbankrutt och finansiell
härdsmälta.
Ingen ekonomisk och monetär union har överlevt utan att föregås av – eller
samordnas med – en politisk union.
Därför finns det all anledning att erinra om en tidig varning från Otmar
Issing, en av Europas mest inflytelserika ekonomer och bankirer som suttit i
styrelsen för både Bundesbank och ECB:
”Att bilda en europeisk valutaunion utan att först ha etablerat en politisk
union är som att spänna vagnen framför hästen.”
En fungerande valutaunion som EMU kräver samordning, inte bara
penningpolitiskt, utan även finanspolitiskt. Långsamt börjar detta gå upp
för Europas ledare, men ingen av dem talar klartext.
Anledningen till mumlandet är bristen på folkligt stöd. I en allt mer
nationalistisk europeisk atmosfär, bland annat manifesterad i framgångar
för främlingsfientliga partier, skulle varje propå om samordning av skatter
och utgifter föranleda häftiga och populistiska reaktioner mot ”Europas
förenta stater”.
Åtskilligt kan emellertid göras utan att EU blir en federation, till exempel
en gemensam europeisk finansinspektion, harmonisering av skattesystemen och
större befogenheter för ECB, inbegripet rätten att ge ut obligationer som
garanteras av samtliga euroländer.
Hur skall överlåtande av ekonomisk suveränitet förenas med demokratisk
legitimitet?
Den diskussionen måste nu komma igång på allvar.
Ett särskilt ansvar vilar på Tyskland och Frankrike, eurons tungviktare, som
röjde väg för dagens kris genom att sätta tillväxt- och stabilitetspakten ur
spel när de själva hade dragit på sig underskott som inte var tillåtna
enligt ett arrangemang som var tänkt att garantera statsfinansiell ordning.
Alternativet, att fortsätta med återkommande brandkårsutryckningar och lama
utfästelser om samarbete, kommer att underminera euron och därmed hela den
integrationsprocess som har varit en välsignelse för en tidigare splittrad
och krigshärjad kontinent.
Den öppna världsekonomin, dominerad av öppna samhällen, kan fortfarande räddas
åt framtiden. Men det förutsätter att USA och Europa tar sig samman och
uppbringar den politiska vilja som krävs men som är sorgligt frånvarande på
båda sidor av Atlanten.
Krisen är ekonomisk, psykologisk och politisk.
Utmaningen är pedagogisk: att förklara vad som står på spel.
”En annan värld är möjlig”, skanderar somliga.
Javisst.
En kinesisk.
Ytterst är det här som det står och väger. Mellan demokratisk kapitalism och
totalitär.
MER ATT LÄSA: Fool’s Gold. How Unrestrained Greed Corrupted a
Dream, Shattered Global Markets and Unleashed a Catastrophe (Little,
Brown) av Gillian Tett. Europe on the Brink. Policy Brief 11-13
(Peterson Institute for International Economics) av Peter Boone och Simon
Johnson. http://people-press.org.