Först under sommaren verkade den borgerliga alliansregeringen ha förstått den
fulla innebörden av sin förlorade majoritet. I och med det uppskjutna femte
jobbskatteavdraget, meddelat bakom en rökridå av ekonomiskt ansvarstagande,
bekräftade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att polletten har trillat
ned: en regeringskris hotade.
Det tog också ett tag innan Socialdemokraterna hade smält sitt historiska
nederlag och Håkan Juholt, den nye partiledaren, fick en minst sagt skakig
start med Libyenkrumbukterna som mest generande episod.
Men nu, inför riksmötets öppnande den 15 september och budgetpropositionen fem
dagar senare, lättar dimman. Inget är som förut:
*Sverige har inte längre ett stort parti med samhällsbärande potential.
Nu finns det två: Socialdemokraterna och Moderaterna. Och för första gången
har en sittande borgerlig regering, tillika moderatledd, fått förnyat
förtroende av väljarna.
Skillnaden i storlek mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är försumbar. I
Novus sammanvägning av opinionsundersökningar för augusti noterar M 32,6
procent och S 33,4 procent. Dessutom har det borgerliga blocket återtagit en
knapp ledning över de rödgröna. Den ”Juholteffekt” som det ibland talats om
märks det inte mycket av.
*Borgerlighetens stigma från de ekonomiskt krisdrabbade
regeringsperioderna 1976–1982 och 1991–1994 har försvunnit. Det är inte
längre Socialdemokraterna, utan Moderaterna, som uppfattas som garanter för
stabilitet.
I den senaste undersökningen från SOM-institutet, genomförd parallellt med
valet 2010, ansåg 59 procent att alliansregeringen skötte sig bra. Det är
den mest positiva siffra som institutet någonsin har registrerat för en
regering.
Den enda rimliga förklaringen är alliansregeringens säkra hantering av den
akuta finanskrisen 2008–2009 och det förhållandet att Sverige, trots det
brantaste konjunkturfallet sedan depressionen på 1930-talet, har EU:s
starkaste statsfinanser och relativt måttlig arbetslöshet.
Denna dramatiska scenförändring bekräftas av Synovates augustimätning. I ett
förnyat krisläge – finansminister Anders Borg (M) har skrivit ned
tillväxtprognosen och varnat för en ”skuldstorm” – tyr sig väljarna till
Moderaterna: partiet ökar med 4,5 procentenheter.
*Centern, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har
alla parkerat vid fyraprocentsspärren till riksdagen. I SD:s fall kan det
röra sig om en temporär effekt efter Anders Behring Breiviks terrordåd i
Norge, men för övriga småpartier är läget prekärt.
Två av dem, C och V, står i begrepp att byta partiledare. I onsdags blev det
klart att det unga stjärnskottet Annie Lööf tar över Centern och Jonas
Sjöstedt får betraktas som favorit till posten som V-ledare efter sju
förlorade år med den troende kommunisten Lars Ohly. Samtidigt hänger KD:s
Göran Hägglund löst och Miljöpartiet har sedan i maj två nya språkrör:
Gustav Fridolin och Åsa Romson.
Inför valet om tre år har fyra eller möjligen fem av riksdagens åtta partier
nya ledningar. Det är ett exceptionellt utgångsläge.
Till saken hör också att partiledarvalen har blivit mer öppna och
transparenta, mycket tack vare Centerns process, som i sin tur kan ses som
en reaktion på de socialdemokratiska palatsintriger som föregick Håkan
Juholts upphöjelse.
*Miljöpartiet, som 2010 gjorde sitt bästa riksdagsval med 7,3 procent
av rösterna, är på väg att etablera sig som en avgörande maktfaktor,
eftersom de tidigare språkrören, radarparet Maria Wetterstrand och Peter
Eriksson, lämnade efter sig ett mer pragmatiskt och verklighetsanknutet
parti som numera accepterar Sveriges EU-medlemskap.
Valrörelsens rödgröna samarbete med S, V och MP ligger i spillror och det är
mot MP, ett i grunden icke-socialistiskt parti, som den borgerliga
regeringen graviterar i sin jakt på parlamentariskt stöd. Den senaste tidens
gröna signaler om att partiet måste vara berett att samarbeta även med
Moderaterna öppnar helt nya möjligheter i svensk politik.
*Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i vit makt-rörelsen och
nynazismen, tog sig förra året in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna.
I vissa mätningar ligger SD under 4 procent, men i Novus sammanvägning finns
det ändå marginal till riksdagsspärren: 4,9 procent. Partiet försöker
exploatera sin position som tungan på vågen mellan blocken och har i det
avseendet, sorgligt nog, fått draghjälp av Socialdemokraterna efter Håkan
Juholts tillträde.
Sverigedemokraterna har av allt att döma en hårdare kärna och en bättre
organisation än Ny Demokrati, som gjorde riksdagen osäker 1991–1994. SD kan
ha kommit för att stanna.
Vad som avtecknar sig här – två jämnstarka partier till höger och vänster,
kämpande småpartier och främlingsfientlig närvaro i riksdagen – skulle kunna
beskrivas som en europeisering av svensk politik. Det gamla landskapet –
fem, sex partier som mestadels skiftade väljare inom sina respektive block –
tillhör historien.
Ett omvärldsberoende Sverige är med andra ord på väg ut i okänd
inrikespolitisk terräng samtidigt som denna omvärld skakas i sina
grundvalar: en till synes olöslig skuldkris som underminerar euron, politisk
och statsfinansiell infarkt i USA, uppror i arabvärlden,
överhettningssympton i Kina, klimatkris.
Därmed ställs ytterst höga krav på politiskt ledarskap – och politisk
kompromissvilja. Där har det brustit, åtminstone hittills.
Fredrik Reinfeldts reaktion på Miljöpartiets öppningar – ett möte med de gröna
språkrören om jobbskatteavdraget skall ha avbrutits av statsministern redan
innan kaffet hade hällts upp – tyder på överdriven stingslighet. Och Håkan
Juholts miljardrullning – allt till alla, helst genast – saknar varje spår
av traditionellt socialdemokratiskt ansvarstagande. Under Juholt tycks
partiet ha bestämt sig för att obstruera snarare än att opponera.
Då kan det vara en tröst att påminna om att Sverige har varit här förut: ett
nytt politiskt landskap som formades i ett skede som på sätt och vis var
ännu mer kritiskt än dagens.
Valet 1932, när depressionen kopplat sitt järngrepp, innebar slutet på den
kaotiska minoritetsparlamentarism som härskat sedan den allmänna och lika
rösträttens införande 1921; under elva år hade Sverige sju regeringar.
Året efter Per Albin Hanssons och Socialdemokraternas valseger – 41,7 procent
av rösterna, partiets dittills bästa resultat – ingicks den så kallade
kohandeln. I utbyte mot en mer protektionistisk jordbrukspolitik fick
Socialdemokraterna med sig Bondeförbundet, Centerns föregångare, på en aktiv
krisbekämpning. Per Albin säkrade därigenom en uthållig riksdagsmajoritet.
Det ledde 1936 till en regelrätt koalition och senare, efter andra
världskriget, till Tage Erlanders och Gunnar Hedlunds röd-gröna regering
1951–1957.
Kohandeln slog ned som en bomb. Tidigare hade Bondeförbundet mest uppfattats
som en konservativ bromskloss inom ett borgerligt block, där det var de
frisinnade som utgjorde vänstern. Så bytte Bondeförbundet plötsligt sida och
allt blev annorlunda.
Man kan utan vidare säga att att denna samverkan mellan Socialdemokraterna och
Bondeförbundet definierade den svenska välfärdsstatens uppbyggnad.
Konturerna av något liknande avtecknar sig idag: en uppgörelse där regeringen
gör en storsatsning på miljövänlig infrastruktur mot att Miljöpartiet
ställer sig bakom arbetslinjens huvuddrag.
Det vore taktiskt klokt och ekonomiskt vettigt: regeringen skulle trygga sitt
parlamentariska underlag, desarmera Sverigedemokraterna – och investeringar
i
infrastruktur lönar sig alltid.
Tyvärr spelade Fredrik Reinfeldt bort den första bollen när han i veckan
aviserade 3,6 färska miljarder till den eftersatta järnvägen, ett belopp som
MP, med viss rätt, finner snålt tilltaget: partiet vill satsa 100
miljarder kronor under tio år.
Men det går, bokstavligt talat, fler tåg.
Så vem vet? Kanske är 2011 vår egen tids 1933 i svensk politik.
Om Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Åsa Romson är lika förutseende som
Per Albin Hansson och Axel Pehrsson-Bramstorp.