Ett ord betyder mycket

Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.

Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bour­geoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.

Från början var det bara Högern som använde termen i större utsträckning. Inom partiets riksorganisation, Allmänna valmansförbundet, kallades lokalavdelningarna ofta borgerliga valmansföreningar.

Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.

Det kan vara värt att ha Bertil Ohlins invändningar mot begreppet borgerlig i åtanke nu när det pågår en diskussion om hur det borgerliga uppdraget ser ut och hur det skall drivas vidare efter ett val som har brutit den socialdemokratiska hegemonin.

I september förra året fick en sittande borgerlig regering för första gången förnyat förtroende av väljarna. Det berodde framför allt på att alliansregeringen, under finanskrisen och det dramatiska konjunkturfallet 2008–2009, demonstrerade att även de borgerliga kan slå vakt om svensk ekonomi.

Diskussionen initierades i höstas av Markus Uvell, Timbros VD, och oberoende moderata Svenska Dagbladet.

Uvell skrev en debattartikel i Dagens Nyheter (31/10) där han gjorde gällande att det var väljarnas oro för den rödgröna oppositionens ekonomiska politik och inte entusiasm över den borgerliga regeringen som avgjorde valet. Det krävs något mer än ordning och reda i statsfinanserna, menade Uvell, som pekade på ”ett slags idémässigt vacuum” hos borgerligheten.

Svenska Dagbladet publicerade på ledarplats 34 artiklar i en serie på temat ”Det nya borgerliga uppdraget”. Budskapen sammanfattades av tidningens politiske chefredaktör P J Anders Linder (6/2) under rubriken ”Ge dygden utrymme att blomstra”. Borgerlighet består, skrev Linder, av ”ett knippe värderingar och förhållningssätt” som han skalade ned till en kärna av ”långsiktighet, ömsesidighet och vilja till personlig utveckling”.

Nu har Timbro tagit ytterligare ett ini­tiativ för att stimulera debatten om borgerlighetens roll och uppgift: Zetterberg. Texter i urval. Boken är en samling artiklar och inlägg av sociologen Hans L Zetterberg, länge verksam i USA och senare chef hos Sifo och chefredaktör för Svenska Dagbladet.

Zetterberg har ibland kallats ideolog, men det är han inte, framhåller bokens redaktör Roland Poirier Martinsson i ett elegant efterord. Zetterberg, som snart fyller 84, är först och främst vetenskapsman och det var med denna prövande attityd till samhälle och politik – att vrida och vända på sambanden – som han etablerade sig som en originell och stimulerande debattör, analytiker och skribent utifrån ett perspektiv som skulle kunna kallas frihetlig konservatism.

Hans tankar om civilsamhället och om den ”lilla” och ”stora” världen satte djupa avtryck. När framtiden tycktes tillhöra de stora strukturerna och de planmässiga lösningarna syresatte Zetterberg den borgerliga idédebatten just när den behövde det. Därför är det följdriktigt att ett urval av hans texter, från 1957 och framåt, återpubliceras i ett skede då borgerligheten har drabbats av idétorka.

Fredrik Reinfeldt och de ”nya” Moderaterna möjliggjorde de borgerliga valsegrarna 2006 och 2010. Till grund för framgången låg en analys, framtvingad av det moderata katastrofvalet 2002, som byggde på insikten att välfärdssamhällets idé om jämlikhet är solitt förankrad i Sverige. Krav på ett genomgripande systemskifte är därför ett recept för politisk marginalisering.

En borgerlig regering måste, om den vill sitta kvar vid makten, åtgärda uppenbara brister i välfärden – samtidigt som den måste visa att den klarar att förvalta den existerande modellen.

Men i längden räcker det inte att lappa, laga och förvalta. Särskilt inte om regeringen, som i fallet med sjukförsäkringen, trampar snett på områden där den faktiskt vill förändra och inte bara förvalta.

Efter snart fem år med alliansregeringen behövs det således ett nytt moment i borgerlig politik som ger den ett existensberättigande som något helt annat än vad som erbjuds av de rödgröna i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet – utan att fördenskull äventyra välfärdens fundament.

Vad kan det vara?

Det har, åtminstone hittills, funnits ett gapande hål i alliansregeringens borgerliga fasad: förbluffande lite har hänt när det gäller att förbättra villkoren för företag och företagande och för att underlätta framväxten av nya, kvalificerade jobb i nya branscher.

För att återknyta till P J Anders Linder: det är svårt att föreställa sig mer borgerliga dygder än flit, ambition och företagsamhet.

Regeringens fokus har legat på att genom rut- och rot-avdragen stimulera företagande och sysselsättning inom tjänste- och byggsektorerna. Det är viktigt, men städning och villarenoveringar bidrar inte nämnvärt till att stärka Sveriges konkurrenskraft.

Globaliseringsrådet presenterade häromåret en lång rad reformförslag och betonade att ett omvärldsberoende Sverige med några få framgångsrika exportföretag är ytterst sårbart. Den privata produktionsbas som välfärden ytterst vilar på måste breddas och stärkas. Regeringen lade rådets rapport till handlingarna.

Först nu, i den vårbudget som presenterades i onsdags, har det aviserats något som liknar ett offensivt paket för företagande och konkurrenskraft, till exempel förenklingar av de så kallade 3:12-reglerna och av skatten för utländska experter samt ökade möjligheter för företag att dra av utgifter för forskning och utveckling. Det finns dock utrymme för mer, mycket mer, nu när Sverige har ett växande överskott i de offentliga finanserna och en statsskuld som pressas ned mot 30 procent av BNP i år och 17,3 procent 2014.

Men regeringen vågar inte – exempelvis – föreslå ett avskaffande av den värnskatt som i praktiken utgör en extra skatt på utbildning.

Här speglas borgerlighetens problem: trots sina framgångar på senare år är den räddhågsen. Efter två valsegrar, en skickligt hanterad finanskris och med en stukad motståndare är det som om de borgerliga fortfarande plågas av det dåliga självförtroende som grundlades av de ihållande valnederlagen mot Socialdemokraterna och som sedan, när det till sist blev maktskifte, förvärrades under krisåren på 1970-talet och i början av 1990-talet.

Kanske speglas detta dåliga självförtroende också i den lätt krampaktiga ambitionen att definiera begreppet borgerlig på ett sådant sätt att det kan täcka allt från kristdemokratiska abortmotståndare till radikalt liberala feminister.

Tänk om det istället är med borgerligheten som med verkligheten i Hans L Zetterbergs texter: att den är mångfacetterad, flytande och omöjlig att tvärsäkert tolka. Och att detta är en styrka, inte en svaghet.

Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.

För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?

Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.

Tyvärr kom Bertil Ohlin aldrig på ett bättre ord. Fast det är ju inget skäl för andra att inte försöka.