Ett recept för depression

Där befinner sig stora delar av världen nu. Men vad är då en ekonomisk depression? Bortsett från det uppenbara – att en depression är något mycket värre än en recession – blir svaret ganska­ svävande.

Nationalencyklopedin beskriver en depression som en ”period med minskad efterfrågan och sysselsättning samt sjunkande eller låga priser”, men påpekar att det inte finns någon tydlig gräns mellan recession och depression.

Exakt när en recession slår över i depression är alltså oklart. Men det kan hända. Och det har hänt. Frågan är hur djupt lärdomarna sitter.

Den stora depressionen på 1930-talet utlöstes, precis som den nuvarande krisen, av en finanskrasch i USA. Effekterna spred sig över världen med förfärande sociala och politiska konsekvenser, inte minst i Europa.

Att krisen blev så utdragen och omfattande berodde på en rad olika faktorer, men en av de viktigaste stavades Smoot och Hawley.

Reed Smoot var republikansk senator från Utah och hans partivän Willis Hawley var kongressman från Oregon. Tillsammans utformade de ett lagförslag med kraftiga tullhöjningar som skulle skydda den amerikanska ekonomin. The Smoot-Hawley Tariff Act röstades igenom och undertecknades av president Herbert Hoover i juni 1930. USA chockhöjde därmed tullarna på tusentals importvaror. Andra länder svarade med samma mynt. På tre år, 1929–1932, nära nog kollapsade världshandeln.

Denna katastrofala lag genomfördes mot bättre vetande: 1 028 amerikanska ekonomer skrev under en petition som förgäves uppmanade Hoover att lägga in sitt veto.

Något liknande får aldrig mer inträffa, heter det numera. När ledarna för världens tjugo största ekonomier, G 20, höll krismöte i Washington i höstas var de noga med att i slutdokumentet betona frihandelns betydelse.

Det är svårt att idag föreställa sig ett tullkrig liknande mellankrigstidens. Det internationella handelssystemet, övervakat av världshandelsorganisationen WTO, är konstruerat för att motverka en upprepning av misstagen och de nationella ekonomierna är långt mer integrerade med varandra än på 1930-talet.

Men protektionism behöver inte ta sig samma uttryck som under depressionen, då tullarna, eller tarifferna, höjdes i land efter land. Handelshinder kan också vara icke-tariffära: kvoter, regleringar, subventioner. De är precis lika protektionistiska som tullar.

Världens förmodligen bästa och mest genomarbetade tidskrift, brittiska The Economist, varnade nyligen för ”den ekonomiska nationalismens återkomst” i finanskrisens och den globala recessionens spår.

Det är framför allt USA som bekymrar The Economist. Med all rätt: USA är – och förblir under överskådlig tid – världens största ekonomi. Protektionistiska åtgärder där kommer ofelbart att användas för att legitimera protektionism på andra håll. Och det folkliga stödet för frihandel är svagare i USA än i många andra industrinationer: omkring hälften av amerikanerna anser att internationell handel utgör ett hot mot ekonomin.

I fredags antog kongressen ett krispaket värt nästan 800 miljarder dollar. I paketet ingår särskilda regler, Buy American, som innebär att de varor och tjänster som sätts in i stimulanssyfte skall ha producerats i USA.

Formuleringarna mildrades efter påtryckningar från Vita huset. USA kan inte ”skicka ett protektionistiskt budskap”, sade president Barack Obama. Det har uppfattats som en första indikation på att Obama, i likhet med Bill Clinton på 1990-talet, snabbt vill distansera sig från valkampanjens frihandelskritiska retorik. Men helt säker kan man inte vara.

Timothy Geithner, USA:s nye finansminister, har förklarat att president Obama anser att Kina ”manipulerar sin valuta” och på så sätt ”underminerar principerna för rättvis handel”. Det var ett illavarslande uttalande, inte bara därför att kritiken mot Kina är överdriven: termen rättvis handel, fair trade, är en ofta använd amerikansk eufemism för protektionism. Till saken hör att starka krafter i kongressen förordar strafftullar mot kinesisk import.

Också inom tullunionen EU griper den ekonomiska nationalismen omkring sig, trots att öppna gränser utgör grundbulten i det europeiska integrationsprojektet.

I Storbritannien, frihandelns vagga, strejkar brittiska arbetare i protest mot utländsk arbetskraft. Premiärminister Gordon Brown, som annars agerat föredömligt mot krisen, talar om ”brittiska jobb för brittiska arbetare”. I Spanien uppmanar industriminister Miguel Sebastian sina landsmän att köpa spanskt.

Regeringar har ryckt ut med stimulans- och räddningspaket exklusivt avsedda för det inhemska näringslivet, framför allt banker och bilindustri. Argumentet är detsamma överallt: sådana skattemedel får bara användas inom landet. Åtgärdernas omfattning och snäva nationella inriktning riskerar att försvaga det europeiska regelverk som skall förhindra snedvridande och konkurrenshämmande subventioner.

EU:s gemensamma finansmarknad – som bärs upp av ett fyrtiotal banker med gränsöverskridande verksamhet – utsätts för hårda påfrestningar när politikerna pressar bankerna att prioritera kreditgivning i det egna landet. Det går särskilt ut över länder i Öst- och Centraleuropa som på grund av sina svaga finansiella institutioner är beroende av utländska krediter och banketableringar.

Men som så ofta i europeiska sammanhang utgör Frankrike det enskilt största problemet.

Häromveckan, den 5 februari, höll president Nicolas Sarkozy ett häpnadsväckande tal som tolkats som att han vill återlokalisera bilproduktion till Frankrike. Det är, menade Sarkozy, inte motiverat att ett franskt företag som Peugeot producerar bilar i Tjeckien för att sälja dem i Frankrike.

Den tjeckiske premiärministern Mirek Topolanek gick i taket och regeringen i Prag utfärdade en officiell kommuniké som slog fast att protektionistiska framstötar hotar hela Europas återhämtning. Det var en både kraftfull och ovanlig markering: Tjeckien innehar för närvarande ordförandeskapet i unionen – och ordförandeländer brukar vara försiktiga med att ta strid mot stora medlemsstater. Den tjeckiska reaktionen speglar en allmän oro bland EU:s nya medlemmar för att länder som Frankrike försöker utnyttja krisen för att skydda sig mot konkurrens österifrån.

Bråket mellan Paris och Prag har lett till ett extra EU-toppmöte den 1 mars. Då är tanken att unionens ledare skall samlas kring den inre marknadens fundamentala princip: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Fast det är högst osäkert om sådana utfästelser får någon större verkan. Det är EU-kommissionens uppgift att garantera att reglerna på den inre marknaden efterlevs. Men den nuvarande kommissionen under José Manuel Barroso är tämligen kraftlös: den avgår i november. Och Barroso har knappast gjort sig känd för att våga utmana unionens stormakter.

Skulle de protektionistiska tendenserna hålla i sig – och rent av förstärkas – blir krisen både djupare och längre. Allvaret i situationen framgår av Internationella valutafondens prognos för 2009: världshandeln väntas krympa med 3 procent. Världens samlade bnp-tillväxt stannar vid 0,5 procent, den lägsta noteringen sedan andra världskriget.

Protektionism utgår från illusionen att ensam är stark. På kort sikt kan protektionistiska åtgärder medföra vissa lättnader, men på lite längre sikt kostar de alltid mer än de smakar: högre priser för konsumenterna, lägre omvandlingstryck, sämre effektivitet i ekonomin, handelspolitiska repressalier mot exportnäringarna.

Lika tydligt är det dynamiska sambandet mellan handel och välståndsutveckling. Sverige, ett av världens mest omvärldsberoende länder, erbjuder ett lysande exempel. Sedan mitten av 1800-talet har den svenska utrikeshandeln, i fasta priser, vuxit med i genomsnitt 6 procent om året. Det har drivit på produktivitet, teknikutveckling, specialisering och hållit priserna nere.

Så hur skall begreppet protektionism definieras?

Protektionism är dumhet. Och i tider som dessa ett recept för depression.

MER ATT LÄSA: Global Capitalism. Its Fall and Rise in the Twentieth Century (WW Norton) av Jeffry A Frieden. Till frihandelns försvar – tre essäer (SNS) av Jagdish Bhagwati. En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel (SNS) av Lennart Schön. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin (Prisma) av Klas Eklund.