Samtidigt hade extrema partier stora framgångar i parlamentsvalet i ett av nedskärningar hårt prövat Grekland. Och lite mer i skymundan blev söndagens och måndagens första omgång i det italienska lokalvalet ett bakslag för partier som stöder Mario Montis teknokratregering. Komikern och bloggaren Beppe Grillos populiströrelse Fem stjärnor gjorde däremot sensation.
Den europeiska skuldkrisen håller på att slå över i en politisk legitimitetskris.
Betyder detta att de senaste årens ensidiga europeiska åtstramningslinje, dikterad av Tyskland, har nått vägs ände?
Mycket talar för det. Och det skulle kunna vara goda nyheter för Europa. Om politiken läggs om på rätt sätt.
Socialisten Hollandes knappa seger över den konservative Sarkozy behöver i sig inte ställa till några större problem. Spekulationerna om en frontalkollision mellan Hollandes mer expansiva politik och Tysklands strama budgetdisciplin ter sig överdrivna.
Hollande, som installeras i övermorgon, beger sig omgående till Berlin för att tillsammans med förbundskansler Angela Merkel säkerställa att det tysk-franska samarbetet, EU-maskineriets nav, fortsätter under nära och förtroliga former. Hollande har tonat ned sin kritik mot EU:s finanspakt, som sätter tak för budgetunderskott och statsskuld och som skall införlivas i nationell lagstiftning. Han betonar att han inte vill skrota pakten, utan komplettera den med en tillväxtpakt. Det är en rimlig ambition: besparingar utan tillväxt är ett recept för permanent recession.
Merkel har svarat med att finanspakten ”inte är förhandlingsbar”, men har samtidigt öppnat för tillväxtstimulanser. ”Det står alldeles klart att vi behöver både och”, säger hon.
De ideologiska skillnaderna mellan Hollande och kristdemokraten Merkel måste inte heller skapa svårigheter: samarbetet mellan Berlin och Paris har fungerat påfallande väl när kanslern och presidenten har tillhört olika läger. Så var det med socialdemokraten Helmut Schmidt och den liberal-konservative Valéry Giscard d’Estaing på 1970-talet. Och så var det med kristdemokraten Helmut Kohl och socialisten François Mitterrand på 1980-talet.
Merkels politiska manöverutrymme är emellertid begränsat. Hennes koalition är satt under hård press och opinionsmätningarna tyder på att kristdemokraterna, CDU, tappar mark i dagens val i Nordrhein-Westfalen, Tysklands folkrikaste delstat.
Det verkligt illavarslande med det franska presidentvalet var inte Hollandes seger, utan resultatet i den första valomgången den 22 april. Då samlade Nationella frontens kandidat Marine Le Pen 18 procent av rösterna och yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon 11 procent. Mer än var fjärde väljare i ett av Europas största och viktigaste länder röstade alltså på den radikala högern eller den radikala vänstern. Här ringer en varningsklocka.
I Grekland, krisens epicentrum, ser det ännu värre ut.
Där straffades de båda partier som har dominerat politiken sedan militärjuntans fall 1974, socialistiska Pasok och konservativa Ny demokrati, för att ha accepterat saneringskraven från ”trojkan”: EU, Europeiska centralbanken, ECB, och Internationella valutafonden, IMF. Med 13 procent av rösterna reducerades Pasok till tredje största parti, passerat av vänsteralliansen Syriza med 17 procent.
Syrizas unge partiledare Alexis Tsipras, som i veckan gjorde ett misslyckat försök att bilda regering, vill överge den senaste överenskommelsen om nödlån, placera banksektorn ”under statskontroll” och stoppa avbetalningarna på statsskulden. Ändå anser han att Grekland kan behålla euron. Det är en omöjlig ekvation.
Längst ut på högerkanten fick det nazistiskt anstrukna partiet Gyllene gryning 7 procent av rösterna.
Grekland tvingas troligen till ett snabbt nyval. Risken är då överhängande för ytterligare framgångar för extrema partier i ett land där befolkningen är utmattad efter ihållande lönesänkningar och besparingar som syftar till att pressa ned statsskulden från 160 till 120 procent av BNP 2020. Arbetslösheten uppgick i mars till 21,7 procent.
Om Grekland vägrar godta villkoren för nödhjälp innebär det i praktiken ett grekiskt farväl till euron, den gemensamma valuta som idag används av 17 av de 27 EU-länderna. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle uttryckte det så här i onsdags:
”Vi vill att Grekland skall stanna kvar i eurozonen, men det ligger i Greklands egna händer.”
Enligt den amerikanska storbanken Citi föreligger det en 75-procentig risk för att Grekland lämnar euron. Det är möjligt, kanske rent av sannolikt, att det blir så. Men i samma ögonblick kastas EU ut i okänd terräng.
Hela europrojektet skulle skakas i sina grundvalar. Vem har förtroende för en sönderfallande valutaunion? Dessutom saknas mekanismer för ett ordnat utträde: eurons optimistiska arkitekter föreställde sig aldrig att något sådant skulle kunna hända.
Men innan det gått dithän återstår ett potentiellt omskakande test: Irlands folkomröstning om finanspakten den 31 maj. Nejsidan, anförd av IRA:s politiska gren Sinn Féin, knappar in.
Det pågår en europeisk rörelse bort från den fixering vid budgetsanering som ytterst bottnar i Tysklands nedärvda skräck för hyperinflation: krisen 1918–1923, med en inflation som mot slutet uppgick till 200 procent i månaden, sitter djupt i tyskarnas kollektiva medvetande, eftersom den röjde väg för den nazistiska katastrofen.
Men med obefintlig tillväxt och en rekordhög arbetslöshet i eurozonen på 10,9 procent är inflationsrädslan närmast irrationell och det verkar nu som att polletten trillat ned också i Tyskland.
Bundesbank, den tyska centralbanken som har motsatt sig varje antydan om finanspolitiska lättnader, öppnade häromdagen för att Tyskland kan acceptera något högre inflation än eurosnittet så länge prisstabiliteten bevaras.
Länder som Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Irland och även Frankrike kommer aldrig att kunna kravla sig upp ur sina hål med hjälp av enbart nedskärningar och skattehöjningar. Tillväxtstimulanser är absolut nödvändiga. Även Mario Draghi, ECB-chefen, har efterlyst åtgärder i den riktningen. Men då måste de vara utformade på ett sådant sätt att konkurrenskraften stärks. Kruxet är att strukturella reformer av det slaget är djupt impopulära.
Den franska pensionsålderns nedre gräns har höjts från 60 till 62 år. Det var en förutseende reform: fransmännen behöver arbeta mer, inte mindre. Men Hollande vann presidentvalet med en partiell återgång till pension vid 60 år som ett av sina viktigaste vallöften. Han vill också höja företagsskatterna och chockhöja marginalskatterna i det översta skiktet till 75 procent. Han utesluter privatiseringar.
Inget av detta kommer att göra det lättare för Frankrike att återta förlorad konkurrenskraft: Frankrikes andel av världsexporten sjönk med 20 procent åren 2005–2010.
Redan före skuldkrisens utbrott kännetecknades Sydeuropas ekonomier av hög arbetslöshet i allmänhet och hög ungdomsarbetslöshet i synnerhet. Det berodde inte minst på rigida arbetsmarknadsregler. Spanien är ett skräckexempel.
När nya regeringar i dessa länder nu försöker liberalisera regelverken möts de av ursinniga reaktioner. I Grekland kräver Syrizaledaren Tsipras att genomförda arbetsmarknadsreformer dras tillbaka och i Italien har fackföreningsrörelsen hotat Mario Monti med generalstrejk om han går vidare med sina liberaliseringsplaner.
Om denna politiska dynamik slår igenom på bred front riskerar huvudlösa åtstramningar, byggda på idén om att man kan vrida vatten ur sten, att ersättas med den lika huvudlösa idén om att allt, alla förmåner och alla system, skall förbli som det alltid har varit.
I det klimatet frodas extremism, populism och enkla lösningar.
Europas dilemma, speglat i söndagens valresultat, är att det saknas folkligt stöd för vad som är ekonomiskt nödvändigt: en långtgående finanspolitisk samordning för att få euron att fungera bättre samt strukturella reformer som främjar tillväxt.
I det läget återstår det bara för EU att hanka sig fram bit för bit, lappa och laga på existerande system och försöka lösa akuta problem när de dyker upp. Vad britterna kallar muddling through.
Fast en liten tröst i sammanhanget är förstås att EU genom åren har blivit ganska bra på att leva med denna haltande integrationsmodell.