Europas fyra kriser

Det var inga överord. För aldrig tidigare har EU mött en så komplicerad utmaning. Man kan tala om en europeisk kris i fyra dimensioner, varav tre är direkt kopplade till vanskötta statsfinanser i euroländer som Grekland, Spanien och Italien:

Den är finansiell. Genom exponering mot skuldtyngda stater har Europas banksystem satts i gungning. Implikationerna är globala.

Den är realekonomisk. Arbetslösheten i eurozonen uppgår till 10 procent. En anemisk tillväxt – The Economist beräknar att euroländernas totala BNP-ökning stannar vid 0,6 procent 2012 – försvårar skuldsaneringen och fördröjer återhämtningen. Detta berör i högsta grad en omvärldsberoende ekonomi som den svenska.

Den är institutionell. Trots en rad fördragsändringar, senast Lissabonfördraget, och planer på utökad ekonomisk samordning är det tydligt att unionens organ och regelverk brister i effektivitet när en svår kris slår till.

Likafullt enades de sjutton euroländernas ledare i torsdags morse om en uppgörelse för att stabilisera situationen:

*En nedskrivning med 50 procent av de privata bankernas tillgångar i grekiska statspapper.

*En utökning av EFSF:s ”eldkraft” till svindlande 1 000 miljarder euro.

*Rekapitalisering av Europas banker med omkring 106 miljarder euro.

Uppgörelsen är ett steg i rätt riktning, men ändå bara ett steg. Åtskilliga detaljer återstår och frågan är om Greklands skuldbörda, krisens epicentrum, minskas i tillräcklig omfattning. Målet är att Greklands statsskuld skall pressas ned från 160 procent av BNP idag till 120 procent 2020. Men det låter sig bara göras om tillväxten tar fart. Inget tyder på en sådan vändning de närmaste åren. Spridningsrisken förblir överhängande.

Så hur ser krisens fjärde dimension ut?

Den är politisk.

Ett utdraget förlopp – Angela Merkel påpekar att krisen ”kommer att hålla oss igång i flera år” – orsakar växande spänningar inom och mellan EU:s medlemsländer. Snäva nationella intressen sätts framför gemensamma. På sikt kan det bromsa – och kanske rent av blockera – den fortlöpande integration som har drivit samarbetet framåt i över 50 år.

Det är i detta sammanhang man skall betrakta ett oroande fenomen i modern europeisk politik: den extrema nationalismens renässans.

I land efter land har så kallade PEP:s – populist extremist parties, populistiska extremistpartier – haft framgångar på senare år. Partier av detta slag är representerade i 16 europeiska parlament och på en del håll har de också lyckats påverka politiken.

Hit räknas Frihetspartiet (PVV) i Nederländerna, som samlade 15,5 procent i förra årets val. Genom regeringsskiftet efter valet i september förlorade Dansk folkeparti sin position som stödparti, men fick 12,3 procent av rösterna. Marine Le Pen, dotter till Nationella frontens grundare Jean-­Marie Le Pen, kan skrälla i nästa års franska presidentval likt sin far 2002.

I Finland gjorde Timo Soinis parti Sannfinländarna sensation i våras med ett valresultat på 19,0 procent. Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) tog 17,5 procent av rösterna 2008. I Italien sitter Umberto Bossis Lega Nord i Silvio Berlusconis regering. Belgiska Vlaams Belang, som driver frågan om flamländsk självständighet, har i de senaste valen lockat omkring var tionde väljare.

I det postkommunistiska Öst- och Centraleuropa, där antisemitism och antiziganism är starkare än i väst, har bland annat ungerska Jobbik firat triumfer. Partiet, förknippat med ett uniformerat garde som väcker förfärande associationer, stöddes av 16,7 procent i förra årets parlamentsval.

Även i europeiska länder utanför EU är populistpartier att räkna med. Norska Fremskrittspartiet gick tillbaka i årets lokalval, en konsekvens av massmorden i Oslo och på Utöya i somras, men samlade i det senaste stortingsvalet 22,9 procent av rösterna. Och i Schweiz, som genomförde parlamentsval förra söndagen, har Schweiziska folkpartiet (SVP) etablerat sig som största parti.

Storbritannien, Sverige och Tyskland har ansetts som särskilt motståndskraftiga mot organiserad främlingsfientlighet. Men immunförsvaret försvagas.

Med över 6 procent av rösterna erövrade British National Party (BNP) två mandat i Europaparlamentet 2009 och i valet 2010 tog sig Sverigedemokraterna in i riksdagen med röstsiffran 5,7 procent. Trots landets mörka historia har högerextremister haft lokala framgångar i Tysklands östra delar.

Dessa partier uppvisar skillnader. Vissa, som Fremskrittspartiet, är måna om en mer städad framtoning medan andra, som BNP, är ogenerat rasistiska.

Men det intressanta är likheterna:

Samtliga motsätter sig invandring – i synnerhet av muslimer – och den etniska och kulturella mångfald som föraktfullt kallas ”multikulturalism”. Deras främsta drivkraft är föreställningen att den nationella identiteten och det egna landets kultur hotas. Och de följer en anti-etablissemangsstrategi som ifrågasätter de etablerade partiernas representativitet.

Många PEP:s hämtar också sitt huvudsakliga stöd från samma socioekonomiska grupper, främst lägre medelklass och arbetare.

Den politiska potentialen för extrem nationalism i Europa är avsevärd: mellan 30 och 60 procent av invånarna anser att det finns för många invandrare i hemlandet.

Slutsatserna återfinns i en färsk rapport, Right Response, från Chatham House i London, säte för Royal Institute of International Affairs, en av världens mest respekterade tankesmedjor. Rapporten har tillkommit på initiativ av den svenske finansmannen Daniel Sachs, VD för Proventus.

Sachs, frustrerad över Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, kontaktade Chatham House och föreslog en studie som inte bara skulle analysera de främlingsfientliga partiernas politik, utan också komma med rekommendationer om hur de bäst kan bekämpas.

Resultatet borde vara obligatorisk läsning för europeiska politiker och opinionsbildare som vill förstärka fördämningarna mot nationalistiska fördomar.

Rapporten dömer ut flera strategier som etablerade partier runt om i Europa, utan större framgång, har praktiserat i sina ansträngningar att motverka extrema partier och rörelser. Det krävs ett nytt förhållningssätt, bortom parlamentens talarstolar och tidningarnas debattsidor.

Right Response pekar på att politikens professionalisering har skapat en klyfta mellan styrande och styrda där det gror ett missnöje som exploateras av extremistpartier. Främlingsfientligheten måste därför bemötas på gräsrotsnivå och via lokal politisk närvaro.

Dessutom behövs fler kontaktytor mellan majoritets- och minoritetsmiljöer. Den social­psykologiska forskningen visar att ömsesidiga kontakter mellan olika grupper i ett samhälle tenderar att reducera fördomar och öka tolerans och förståelse. Här går utvecklingen i Sverige, liksom i många andra länder, åt fel håll med ökad segrege­ring när det gäller allt från boende till skola.

Ytterligare en faktor, som inte behandlas närmare i rapporten, förenar Europas högerpopulister, ofta i allians med deras motsvarigheter till vänster:

EU-motstånd, ibland i form av allmän skepsis mot den europeiska integrationen, ibland i form av utträdeskrav.

Det är en destruktiv attityd som till exempel manifesterade sig när Sannfinländarna hotade att stoppa EU:s räddningsinsats för Grekland om inte Finland erbjöds säkerheter.

Därför hänger den pågående ekonomiska och finansiella krisen samman med den politiska utmaning som nationalism och främlingsfientlighet innebär:

Ett Europa med länder som betraktar omvärlden och utlänningar med misstro är förlorat i en globaliserad värld.

I ett worst case scenario med växande nationalism och en kollapsande euro – och i förlängningen en kollapsande inre marknad och ett kollapsande EU – skulle Europa fösas tillbaka till mellankrigstiden: protektionism, fällda gränsbommar, territoriella konflikter, cyniskt maktspel, skiftande allianser.

Därför handlar inte åtgärderna mot euro- och skuldkrisen om att rädda och reformera en från början felkonstruerad valutaunion. Det handlar om att rädda den mest freds- och frihetsbringande idén i kontinentens konfliktfyllda historia: idén om ett helt och öppet Europa.