*”Merkozy”, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes
president Nicolas Sarkozy, drog tillsammans upp riktlinjerna för ett
statsfinansiellt regelverk som skall förhindra framtida kriser.
*Mario Montis nya italienska teknokratregering – Italien, eurozonens
tredje största ekonomi, är just nu Europas svåraste huvudvärk – lade fram
ett paket med ytterligare åtstramningar och intäktsförstärkningar.
*Europeiska centralbanken, ECB, sänkte återigen räntan till den
historiska bottennivån 1 procent, fullt införstådd med att recession hotar.
ECB öppnade också för treåriga nödlån till Europas skakiga banker.
*På torsdagen och fredagen samlades EU:s stats- och regeringschefer,
Europeiska rådet, till toppmöte i Bryssel.
Men det är de kommande veckorna som utgör Europas verkliga
ödestimme.
Först när finansmarknaden har hunnit ”smälta” veckans utspel och beslut står
det klart hur verkningsfulla de egentligen är; fredagens börsreaktioner var
avvaktande. Och beskedet från Standard and Poor’s om att eurozonens
kärnländer, däribland Tyskland och Frankrike, inom knappt 90 dagar riskerar
sänkta kreditbetyg borgar för några nervösa månader.
Ett annat orosmoment är att Italien, med en statsskuld på 120 procent av BNP,
i slutet av januari och sista veckan i februari skall reglera skulder för
över 80 miljarder euro.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy ville se fördragsändringar som skärper den
överstatliga kontrollen av de nationella budgetprocesserna. De nådde inte
ända fram. Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron satte
klackarna i marken.
Nu blir det istället ett avtal mellan de 17 euroländerna som andra kan ansluta
sig till. Men huvuddragen i ”Merkozys” plan ligger fast. Utöver
budgetkontroll och automatiska sanktioner mot syndare skall länderna skriva
in ett underskottstak i sina författningar. Allt skall vara på plats i mars.
Förhoppningen är att denna ”fiskala pakt” signalerar tillräckligt med
beslutsamhet för att lugna marknaden.
Men frågan är om det räcker. För oron lär inte dämpas på allvar förrän ECB
börjar fungera som en lender of last resort, en yttersta garant
inte bara för Europas banksystem, utan också för statsfinanserna. Kruxet är
att ECB-chefen Mario Draghi har distanserat sig från tidigare antydningar om
mer omfattande stödköp av statspapper och att Tyskland, fastfruset i sitt
kollektiva minne av 1920-talets hyperinflation, bestämt värjer sig mot att
låta ECB dra igång sedelpressarna.
Några euroobligationer blir det heller inte under överskådlig tid. Sådana
obligationer, som många uppfattar som nödvändiga för att på sikt stabilisera
euron, skulle i praktiken innebära delade skuldbördor. Det motsätter sig
Tyskland med moral hazard-argumentet: om slarviga euroländer kan åka
snålskjuts på skötsamma minskar deras incitament för att ta itu med sina
egna problem.
Fördragsvägen hade förvisso skänkt det nya regelverket större politisk och
demokratisk legitimitet, eftersom samtliga 27 EU-länder måste ratificera
ändringar. Men metoden vore högst tveksam – kanske rent av kontraproduktiv –
i ett läge när tiden håller på att rinna ut.
Det tog åtskilliga år att baxa Lissabonfördraget på plats och i till exempel
Irland, ett av krisländerna, hade det varit svårt att undvika en
folkomröstning. Irländarna röstade först nej till både Nice- och
Lissabonfördraget 2001 och 2008. Att döma av opinionsmätningarna skulle det
även bli ett nej till de förändringar som nu är aktuella.
Att låta eurozonen gå före, vid sidan av fördraget, är det snabbaste och
troligen effektivaste tillvägagångssättet, även om det är ett kliv i
riktning mot ett Europa i olika hastigheter. Fast det behöver inte vara så
dramatiskt som det ser ut. Vid staden Schengen i Luxemburg kom fem länder
1985 överens om att slopa hindren för personer att röra sig fritt över
gränserna. Schengenavtalet låg först utanför EU, men införlivades sedan med
unionen via Amsterdamfördraget från 1997.
Men när allt kommer omkring existerar det inga riskfria lösningar på den
närmast existentiella kris som EU har råkat in i, delvis på grund av två
ledande stormakter med trovärdighetsproblem:
Om inte Tyskland och Frankrike satt tillväxt- och stabilitetspakten ur spel
när de 2002–2003 drog på sig otillåtna budgetunderskott hade mycket sett
annorlunda ut. Pakten skulle garantera statsfinansiell stabilitet, men när
dessa tungviktare kunde ignorera den fanns det ingen anledning för andra att
bry sig om reglerna.
Eurokrisen väcker frågan om det otänkbara: att den gemensamma valutan
kollapsar. Ytterst är det ju den möjligheten som driver spekulationerna mot
euron.
Följden av ett eurohaveri skulle bli ett sammanbrott även för den inre
marknaden och – i förlängningen – för hela EU: fällda gränsbommar,
protektionism, aggressiva devalveringar, skiftande allianser.
Det är ett svindlande otäckt scenario.
Några ekonomer har på uppdrag av den schweiziska banken UBS räknat på
kostnaderna. För en stark ekonomi som den tyska skulle ett utträde ur euron
kosta 20-25 procent av BNP enbart under det första året. För ett svagare
land som Grekland skulle kostnaden uppgå till 40-50 procent av BNP. Allra
kusligast med UBS-rapporten är att den konstaterar att finansiella
katastrofer av denna magnitud aldrig har inträffat utan våldsutbrott och
auktoritära maktövertaganden.
Riktigt så illa kan det väl ändå inte gå i vår upplysta tid och i vårt
upplysta hörn av världen ...
Men tänk om vi lever i en illusion av trygghet, omedvetna om att Europa ännu
en gång rör sig mot avgrunden.
Sådant har hänt förut.
Det alerta lilla bokförlaget Erzatz har nyligen – och med suverän påpasslighet
– översatt och gett ut två böcker som kastar ljus över det europeiska
dramat. Den ena framåtblickande och optimistisk, den andra tillbakablickande
och pessimistisk.
I Om Europas författning skriver den tyske sociologen och
filosofen Jürgen Habermas, 82, om EU som en potentiell modell för
demokratins ”transnationalisering”. Man kan vara skeptisk till vissa inslag
i Habermas tänkande, men att en tongivande europeisk intellektuell mitt i
EU:s värsta kris väljer att förklara varför unionen är oundgänglig är
uppfriskande och hoppingivande.
Likafullt är det den pessimistiska boken som känns mest angelägen.
Efterkrigstidens västeuropeiska generationer har under sextio år, en blinkning
i Europas historia, kommit att betrakta stabilitet, fred och välstånd som
självklara tillstånd.
Det gjorde också en europeisk förkrigsgeneration.
Stefan Zweig, född i en judisk familj 1881, var en uppburen österrikisk
författare. Men när Adolf Hitler gripit makten i Tyskland kände han sig
tvingad att fly, först till England och sedan vidare till USA. Han begav sig
1941 till Brasilien och i skuggan av Nazitysklands segrar i Europa skrev han
ned berättelsen om sitt liv: Världen av i går. Denna
klassiker har i dagarna getts ut i fin nyöversättning och revidering av Hugo
Hultenberg och Anna Bengtsson.
Det är som om Zweig talar till oss, till dagens européer:
Ta icke er trygghet för given. Det otänkbara kan bli verklighet fortare än ni
anar.
Under de fredliga decennierna kring sekelskiftet 1900, en annan epok med öppna
gränser och materiella framsteg, utgick Zweig och hans generationskamrater
från att de levde i den bästa och tryggaste av världar, lyckligt okunniga om
att Europas urkatastrof närmade sig:
”När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första
världskriget, den tid i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag
säger: det var trygghetens gyllene tidsålder. Allt i vår nästan tusenåriga
österrikiska monarki tycktes grundat för att fortbestå, och staten själv var
den högsta garanten för denna beständighet ... Allt radikalt, allt våldsamt
tycktes på förhand uteslutet i denna förnuftets tidsålder ... Med förakt såg
man tillbaka på tidigare epokers krig, nödår och uppror, som på en tid då
mänskligheten ännu varit omyndig och inte tillräckligt upplyst.”
Så gick det som det gick. För Europa. Och för en förtvivlad Stefan Zweig, som
i februari 1942 begick självmord tillsammans med sin hustru.
Inget bestod.
Måtte årsskiftet 2011–2012 bli det ögonblick då Europa började backa bort från
avgrunden.