Europas onda cirkel

I början av veckan sköt eurozonens finansministrar upp beslutet om en utbetalning på 8 miljarder euro till Grekland, som hotas av statsbankrutt om någon månad. Anledningen var att Grekland, eurokrisens epicentrum, inte når det mål för budgetunderskottet som angetts av EU och Internationella valutafonden, IMF. Börserna skakade till. Nyheten om den fransk-belgiska banken Dexias riskabla exponering mot skuldtyngda länder i södra Europa – 22,6 miljarder euro – fick sedan europeiska bankaktier att störtdyka. Och i Aten, den europeiska kulturens vagga, lade sig en dimma av tårgas.

Spridningsrisken förblir överhängande även till länder, Sverige inbegripet, som står utanför euron: få ekonomier är så omvärldsberoende som den svenska. Likafullt blundar regeringen i sin budgetproposition. Efter ett tungt 2012 spås högre tillväxt och minskad arbetslöshet redan 2013, en bedömning som SEB-chefen Annika Falkengren sågar:

”Visst går Sverige bra ... Men krisen blir ändå importerad. Jag tror det tar åtta till tio år att hitta en lösning på krisen ute i Europa.” (SvD 30/9)

Nästan alla sjutton euroländer, där­ibland Tyskland, har godkänt en utökning av räddningsfonden EFSF till 440 miljarder euro. Men det räcker inte ifall den akuta krisen sprider sig från Grekland, Portugal och Irland till större ekonomier som Spanien och Italien.

Eurogruppens finansministrar diskuterar därför upprättandet av en så kallad brandvägg som skall förhindra en finansiell härdsmälta. Det rör sig om summor i storleksordningen 2 000 till 3 000 miljarder euro, vilket motsvarar cirka 3 procent av världens samlade bnp. Att en så gigantisk insats övervägs visar på allvaret: eurokrisen kan, om den inte kontrolleras, dra ned den globala ekonomin i depression.

Det tänkta tillvägagångssättet – att EFSF får utfärda obligationer via centralbanken ECB som sedan används som säkerhet för nya lån – förefaller dock tveksamt: det påminner lite väl mycket om den fingerfärdighet med finansiella instrument som orsakade finanskrisen.

Den 17 oktober samlas stats- och regeringscheferna för toppmöte i Bryssel. Huvudfrågan är given.

Men vissa av mötesdeltagarna utgör en del av problemet. Ledare som Tysklands Angela Merkel, Frankrikes Nicolas Sarkozy och EU:s ”president” Herman van Rompuy – för att nu inte tala om Italiens Silvio Berlusconi – har konsekvent gjort för lite för sent. Som The Economist noterar: ”Inve­sterarna har insett att Europas ledare verkar vara ovilliga att göra vad som krävs.” Det underblåser hejdlös spekulation mot euron.

I det avseendet kan 2012 bli ett ännu besvärligare år än 2011, varnade Harvardprofessorn Kenneth Rogoff nyligen i Financial Times. Han är medförfattare till den svindlande boken This Time Is Different, som inventerar kriser i 66 länder under de senaste 800 åren. Rogoff påpekar att stundande val har en tendens att motverka rationell och effektiv krishantering. Det är en faktor man nu måste räkna med i eurozonens två viktigaste länder: 2012 är det presidentval i Frankrike och i Tyskland drar det ihop sig till förbundsdagsval året därpå.

Så varför inte avveckla valutaunionen, antingen genom ett medvetet beslut eller genom att den gradvis spricker i sina beståndsdelar?

För det första blir kostnaderna förlamande. På uppdrag av schweiziska UBS, ett av världens största finansbolag, har några ekonomer räknat ut att om ett av eurozonens svagare länder, exempelvis Grekland eller Portugal, lämnar valutaunionen, så skulle priset för det uppgå till mellan 40 och 50 procent av bnp enbart under första året. Om en stark ekonomi, som den tyska, överger euron motsvarar kostnaden 20–25 procent av bnp.

För det andra – och väl så viktigt – skulle de politiska konsekvenserna bli förödande. UBS-ekonomerna framhåller särskilt att finansiella sönderfall av denna magnitud nästan aldrig har inträffat utan auktoritära maktövertaganden och våldsamma konflikter.

Alla vet egentligen vad som måste göras. Men kruxet är att Europa sitter fast i två dilemman, det ena politiskt, det andra ekonomiskt.

Det är alldeles uppenbart att euron, den gemensamma valuta som sjösattes 1999, var felkonstruerad från början. Otmar Issing, framstående tysk ekonom och bankir, har uttryckt det så här:

”Att bilda en europeisk valutaunion utan att först ha etablerat en politisk union är som att spänna vagnen framför hästen.”

För att fungera måste en valutaunion omges av ett starkt finanspolitiskt ram- och regelverk; alla framgångsrika valutaunioner, som den amerikanska, har förenat en monetär union med en politisk. Europas ekonomiska och monetära union, EMU, saknar ett sådant ram- och regelverk. Tillväxt- och stabilitetspakten skulle garantera ordning och reda i statsfinanserna, men sattes ur spel av Tyskland och Frankrike.

Polletterna har äntligen börjat trilla ned inom EU. Samarbetet förtätas genom ett antal lagar som bland annat innebär att de nationella budgetprocesserna övervakas. Detta är emellertid bara pyttesteg som inte lugnar marknaden.

Lösningen är inte de Europas förenta stater som federalisterna drömmer om, utan det räcker sannolikt med en rad institutionella förändringar och förstärkningar: ett gemensamt finansministerium, en gemensam finansinspektion, större befogenheter för ECB och mer harmonisering på skatteområdet. Detta är förvisso långsiktiga åtgärder som kräver fördrags­justeringar och därmed tidsödande ratificeringar i samtliga medlemsländer, men om marknaden redan nu övertygas om att EU:s ledare är inställda på att genomdriva vad som krävs för att få valutaunionen att fungera, så kan spekulationsstormen bedarra.

Dilemmat är att ytterst få europeiska regeringar är beredda att medverka till detta av den enkla anledningen att det saknas folkligt stöd för en så omfattande överföring av makt till centrala EU-institutioner.

Med andra ord:

Vad som är politiskt nödvändigt för euron framstår som demokratiskt omöjligt.

Det ekonomiska dilemmat är hur budgetsanering skall kunna förenas med stimulanser.

De krisdrabbade euroländerna kan inte ta sig upp ur sina statsfinansiella hål med hjälp av enbart nedskärningar och skattehöjningar. De måste också få igång tillväxten med draghjälp utifrån. Den amerikanske ekonomipristagaren Paul Krugman menar (New York Times 25/9) att alla räddningsförsök är dömda att misslyckas utan en mer expansiv finans- och penningpolitik i starka euroländer. Häromdagen drog IMF snarlika slutsatser i en rapport om Europas ekonomi.

Men även i krisdrabbade länder som skär ned för glatta livet behövs åtgärder som främjar tillväxt.

En förklaring till att Grekland inte nådde underskottsmålet för 2011 är att de senaste årens neddragningar har fördjupat recessionen: i år krymper ekonomin med 5,5 procent, inte med 3,5 procent, den tidigare prognosen. Följaktligen minskar skatteintäkterna mer än beräknat, vilket försvagar budgeten.

Besparingar och höjda skatter är nödvändiga i länder som med öppna ögon levt över sina tillgångar år efter år. Men EU har hittills haft alldeles för mycket fokus på åtstramning och för lite på tillväxt. Endast genom att hålla igång hjulen i de starkare ekonomierna samtidigt som tillväxtbetingelserna i krisländerna förbättras kan Europa ta sig ur den onda cirkeln: åtstramningar som fördjupar lågkonjunkturen, vilket leder till ytterligare åtstramningar ...

Paul Krugman åberopar Heinrich Brüning, den tyske rikskanslern som under den värsta depressionsperioden i början av 1930-talet insisterade på budgetbalans, en politik som ”krattade manegen för ni vet vad”. Men man kan också erinra om Andrew Mellon, amerikansk finansminister vid samma tid. Medan arbetslösheten steg mot 25 procent rekommenderade han deflation och sänkta löner för att ”rensa ut det ruttna ur systemet”.

En amerikansk president och en brittisk ekonom skulle snart avslöja hur vansinnigt allt detta var.

Franklin D Roosevelt och John Maynard Keynes visade hur kapitalismen kunde räddas från sig själv.

Någonstans i den historien ryms kanske svaret på Europas ödesfråga:

Hur skall euron räddas från EMU?

MER ATT LÄSA: Breaking Up the Euro. Global Economics Research, 6 September 2011 (www.ubs.com) av Stephane Deo, Paul Donovan och Larry Hatheway. This Time Is Different. Eight Centuries of Financial Folly (Princeton University Press) av Carmen M Reinhart och Kenneth S Rogoff. Regional Economic Outlook. Europe. Navigating Stormy Waters (www.imf.org). Keynes. Return of the Master (Public Affairs) av Robert Skidelsky.