Drygt en vecka efter illdåden i Oslo och på Utöya har de första frågorna,
ställda i förvirrad förtvivlan inför det ofattbara, fått sina svar.
Vem? Anders Behring Breivik, en 32-årig norrman med högerextrema åsikter.
Hur? Ett avledande bombattentat mot regeringskvarteren i Oslo – genomfört med
samma typ av konstgödselbaserat sprängmedel som i Oklahoma City 1995 – följt
av en massaker på ön Utöya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, hade
sommarläger. Minst 77 människor miste livet.
Varför? Att genom terror hämnas på ”kulturmarxister” och ”förrädare” och göra
det svårare för Arbeiderpartiet att rekrytera en ny generation politiker. I
ett manifest på 1 500 sidor, ”2083 – A European Declaration of
Independence” som inspirerats av ”Unabombaren” Ted Kaczynski i
USA, redogör Breivik, med en blandning av paranoia och iskall beräkning, för
sina planer på en ”konservativ revolution” som skall rädda Europa från islam.
Ändå återstår mängder av frågor. Är Breivik galen? Hade han hjälp? Vilken roll
spelade det så kallade näthatet för hans förvandling till massmördare? Men
mest påträngande är om västvärlden har blivit så fixerad vid muslimer i
terrorsammanhang att högerextremismen försvann från radarskärmarna.
De allra första reaktionerna på förra fredagens blodbad antyder att så är
fallet. Det var inte bara twittrande Sverigedemokrater som genast utgick
från att det rörde sig om terrorism med islamistiska förtecken. Även sansade
bedömare talade i termer av al-Qaida.
Mot bakgrund av tidigare attacker i New York, Madrid och London var
spekulationerna inte så konstiga, men under ytan finns likafullt
fördomsfulla mekanismer som borde lyftas fram när det nu visat sig att det
var en blond, blåögd etnisk norrman, tillika kristen fundamentalist, som låg
bakom terrordåden i Norge.
I journalisten Lisa Bjurwalds uppmärksammade bok om rasism och högerextremism, Europas
skam, finns ett särskilt talande avsnitt. Hon berättar om ett
bombattentat mot en gaypub i London 1999 som krävde flera liv och om hur de
första misstankarna riktades mot ”muslimska fanatiker”: ”Alla visste ju hur
mycket de hatade bögar.” Men den skyldige var inte muslim, utan en 23-årig
nynazist.
Redan då, två år före 9/11, hade alltså
antimuslimska reflexer en tendens att slå till direkt.
På senare år har Europa sett ett kraftigt uppsving för partier på yttersta
högerkanten, en del mer uttalade än andra, men alla med en främlingsfientlig
agenda: Norge, Nederländerna, Danmark, Ungern, Österrike, Belgien, Italien,
Finland. Radiojournalisten Christoph Andersson har i Från gatan in i
parlamenten, en lysande reportagebok, skildrat hur dagens högerextremism
målmedvetet går in för att parlamentariskt påverka politiken.
Dessa partier exploaterar Europas mörka sida, de föreställningar om etnisk och
nationell homogenitet som envist dröjer sig kvar trots historiska
katastrofer, och bidrar samtidigt till ett förråat debattklimat, där begrepp
som ”massinvandring” och ”muslimsk invasion” blir en del av vokabulären.
Vissa av deras företrädare sticker heller inte under stol med att de
sympatiserar med Anders Behring Breiviks åsikter, även om de fördömer hans
metoder. En italiensk ledamot av Europaparlamentet, Mario Borghezio från
Lega Nord, har till exempel berömt Breiviks idéer som ”utmärkta”.
Mycket talar för att Europas etablerade och demokratiska partier har tagit
alldeles för lätt på hotet från en allt mer välorganiserad och självsäker
extremhöger.
Även i USA finns oroande tecken. Antalet hatgrupper, bland dem beväpnade
rasistmiliser, ökar: 2009 var de ungefär 50 procent fler än år 2000.
Huvudförklaringarna är den ekonomiska krisen och den omständigheten att USA
har fått sin förste svarte president. Men när det amerikanska
säkerhetsdepartementet sammanställde en varnande rapport på temat blev det
ramaskri bland konservativa och då framför allt inom den republikanska
tokhöger som i dessa dagar driver USA mot statsbankrutt. Rapporten lades åt
sidan.
Terror är extremismens yttersta manifestation. Vilka läror som terrorister
åberopar är av sekundär betydelse. Problemet bakom terrorismen är alltså
extremismen i sig. Det öppna samhällets vaksamhet måste därför utgå
ifrån att alla absoluta sanningar, utopiska modeller och apokalyptiska
konspirationsteorier – de må vara religiösa, politiska eller rasistiska –
rymmer frön till terror.
Oslo och Utöya är tragiska påminnelser om att den vaksamheten uppenbarligen
har brustit.
Här någonstans, i den extremistiska dimman, avtecknar sig dessutom en tänkbar
anledning till att Anders Behring Breivik utsåg Arbeiderpartiets
ungdomsläger till mål. För det berodde nog inte bara på att partiet leder
regeringen och därmed symboliserar den politiska makten.
En av drivkrafterna bakom Breiviks terroraktion förefaller vara ett glödande
hat mot socialdemokratin i allmänhet, inte bara den norska, utan också den
svenska. Förra S-ledaren Mona Sahlin, alltid konsekvent i sitt
avståndstagande från främlingsfientlighet, figurerar i Breiviks manifest,
där Sverige framställs som en förtappad nation, det europeiska land där
mångkulturalism och ”islamisering” har gått allra längst.
I synnerhet den skandinaviska socialdemokratin skulle kunna beskrivas som
själva antitesen till extremism: den är pragmatisk, reformistisk, öppen och
kulturradikal. Visionerna har socialistisk karaktär, men de vilar på solid
demokratisk grund medan den praktiska politiken bygger på insikten om att
marknadsekonomin, eller kapitalismen om man så vill, skall balanseras och
kompletteras med offentliga välfärdssystem, inte avskaffas. Jämlikheten är
central.
Det säger sig självt att en sådan ideologisk mosaik ter sig provocerande för
en extremist som anser sig ha skådat ljuset.
I sin tankeväckande studie The Primacy of Politics från 2006
hävdar Sheri Berman, statsvetare vid Columbia University i New York, att den
europeiska socialdemokratin, antifascistisk och antikommunistisk, har haft
en speciell förmåga att förena kapitalismens och demokratins ibland
motstridiga intressen. Hon uppehåller sig särskilt vid det svenska exemplet
under mellankrigstiden, då Sverige lyckades dämpa de ekonomiska och sociala
konflikter som fick så förfärande konsekvenser på andra håll.
Med tanke på den europeiska liberalismens ganska svaga ställning, rent
partipolitiskt, skulle man rent av kunna betrakta socialdemokratin som ett
slags ställföreträdande liberalism. Den italienske socialisten och
antifascisten Carlo Rosselli, mördad 1937, skrev en gång:
”Socialism är inget annat än den logiska och yttersta utvecklingen av
frihetens princip. Socialism, när den förstås i sin grundläggande mening och
bedöms efter sina resultat som den konkreta rörelsen för proletariatets
frigörelse, är liberalism i handling; den betyder att friheten kommer in
även i fattiga människors liv.”
Rickard Sandler, kortvarig statsminister 1925–1926, var en av den svenska
arbetarrörelsens skarpaste hjärnor. Delvis inspirerad av Nils Karleby,
socialdemokratins främste ideolog och författare till den epokgörande boken
Socialismen inför verkligheten, rörde sig Sandler mot mitten från
sin ungdomliga position långt ute på vänsterkanten.
Hans resa kan man följa i Socialiseringsnämnden, en märklig utredning som
tillsattes av Hjalmar Brantings första regering 1920. Sandler, som översatt
Karl Marx Das Kapital till svenska, spelade nyckelrollen. När han
efter 15 år satte punkt för nämndens resultatlösa arbete fångade han, i en
intrikat men utsökt formulering, det öppna samhällets ofrånkomliga brokighet
och den demokratiska processens ständiga balansakt mellan olika intressen:
”Välstånd och frihet, framsteg och trygghet kunna råka i konflikt. Än sen,
skola de därför beskäras efter linjal? Den logiska ’bristen’ är ohjälplig.
Normerna äro sådana de äro, emedan människan är som hon är.”
Demokratin är inte perfekt. Däri ligger dess djupa mänsklighet.
Vad extremister vill är att beskära samhället efter linjal; de ser sig ju som
ombud för de perfekta lösningarna. Hos somliga av dem blir övertygelsen så
stark att den slår över i terror. Som i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011.
Lärdomen kan bara bli att all extremism måste bekämpas. Med
största möjliga beslutsamhet.
MER ATT LÄSA: Från gatan in i parlamenten. Om extremhögerns väg
mot politisk makt (Norstedts) av Christoph Andersson. Europas skam.
Rasister på frammarsch (Natur & Kultur) av Lisa Bjurwald. The
Power of Unreason. Conspiracy Theories, Extremism and Counter-Terrorism
(Demos) av Jamie Bartlett och Carl Miller. The Primacy of Politics.
Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century (Cambridge)
av Sheri Berman. Rickard Sandler. Sveriges statsministrar under 100 år.
Vol. 10 (Albert Bonniers Förlag) av Per T Ohlsson.