Det är den nivå som arbetslösheten beräknas hamna på valåret 2010. Prognosen
för i år är 6,0 procent. Arbetslösheten kommer alltså att öka fram till
valet. Det är i och för sig en obönhörlig konsekvens av den lågkonjunktur
som följer i finanskrisens spår, men ökningen skapar ett alldeles speciellt
problem för den borgerliga alliansen. Den vann valet 2006 på i stort sett en
enda fråga: jobben.
I budgetens finansplan betonar regeringen att antalet personer som uppbär
sociala ersättningar har minskat med cirka 125 000 så kallade
helårsekvivalenter sedan maktskiftet. Utmärkt. Fast vad hjälper det att
hänvisa till helårsekvivalenter när oppositionen kan tala ett språk som alla
begriper?
”Ni gick till val på att få ned arbetslösheten. Den har ökat, inte minskat.
Punkt slut.”
I Synovates septembermätning, publicerad i DN igår, leder nu den rödgröna
oppositionen med 19,1 procentenheter. Drygt sex av tio väljare tror att
regeringen förlorar nästa val. Går det att vända ett sådant underläge?
Sören Holmberg, professor i statsvetenskap, uttryckte det nyligen i
idrottsliga termer. Alliansen måste ”slå ett rackarns rekord, som ingen
varit i närheten av” (GP 21/9): ”Den dystra verkligheten för regeringen är
att de måste hoppa 2,44 när det svenska rekordet är 2,42.”
Holmberg har alldeles rätt i att ingen svensk regering har lyckats ta sig över
en så hög ribba. Men det finns exempel på dramatiska opinionsförskjutningar.
Ingvar Carlssons socialdemokrater gjorde en stark upphämtning inför valet
1991, låt vara att den inte var tillräcklig för att säkra
regeringsinnehavet.
I kommunalvalen 1966 drabbades socialdemokraterna av ett kraftigt bakslag.
Resultatet, 42,2 procent, var partiets sämsta sedan 1934. Länge såg det ut
som om detta förebådade en borgerlig seger i riksdagsvalet 1968, det sista
till andra kammaren. Men socialdemokraterna samlade ihop sig och fick 50,1
procent av rösterna. Tage Erlander kunde lämna över till Olof Palme efter
partiets bästa riksdagsval sedan andra världskriget.
Valet 1968 illustrerar dessutom hur oförutsedda händelser i omvärlden kan
transformera svensk politik. Den 21 augusti marscherade styrkor från
Warszawapakten in i Tjeckoslovakien. Oron grep omkring sig och många väljare
fann det tryggast att rösta på regeringspartiet. ”Folkpartiets halmhattar
blåste bort. Spexet passade inte in i allvarsbilden”, sade Erlander i Arvid
Lagercrantz intervjubok om 1960-talet.
Går det redan idag att urskilja en faktor som kan förändra den politiska
dynamiken inför valet 2010? Det skulle kunna vara finanskrisen. För det
flesta låter det nog underligt: i dåliga tider brukar väljarna straffa de
styrande. Men vissa omständigheter kan den här gången gynna regeringen.
Till skillnad från sina borgerliga föregångare i valen 1982 och 1994 kan
alliansregeringen stoltsera med välskötta offentliga finanser. Överskottet
ligger de närmaste åren kring 2 procent av bnp, klart över målet på 1
procent. Enligt budgetpropositionen finns ett utrymme på cirka 32 miljarder
kronor för reformer som kan dämpa effekterna av konjunkturnedgången.
Trots regeringens underläge i de allmänna opinionsmätningarna visar en färsk
undersökning från Synovate att moderaterna, det dominerande allianspartiet,
uppfattas som klart bättre än socialdemokraterna på ekonomi och
sysselsättning (DN 22/9).
Socialdemokraterna är idag större än de fyra allianspartierna tillsammans. Men
när Synovate ställer s-ledaren Mona Sahlin mot Fredrik Reinfeldt och frågar
vem av dem som är bäst lämpad som regeringschef så väger det jämnt i
opinionen. Sahlin vinner i två av fyra grenar: skapa majoritet i riksdagen
och ingjuta hopp. Reinfeldt vinner när det gäller att leda regeringen och
att företräda Sverige (DN 15/9). Denna diskrepans i förtroende mellan Sahlin
och hennes parti bekräftar ett trovärdighetsproblem. I den senaste
SOM-undersökningen utmärker hon sig som den partiledare som har lägst
popularitetstal jämfört med det egna partiet.
Valen brukar avgöras av lättrörliga mittenväljare. Inget skulle oroa dem mer
än om Mona Sahlin aviserar att hon tänker bilda en koalition som inbegriper
ett ekonomiskt oansvarigt vänsterparti. Det vet Sahlin, som trycker på för
att vänsterpartiet, likt miljöpartiet, skall acceptera de budgetnormer som
infördes efter krisen i början av 1990-talet. Det finns, menar hon, ”saker
som en socialdemokratisk partiledare inte kan kompromissa om, och en rättvis
politik förutsätter en lugn, stadig och ansvarsfull ekonomisk politik” (DN
20/9).
Hittills har vänsterpartiet stretat emot, inställt på att både ha och äta
kakan: å ena sidan utverka ett socialdemokratiskt löfte om
regeringsmedverkan, å andra sidan utmana socialdemokraterna från vänster i
valrörelsen. Sahlin skulle troligen föredra en tvåpartikoalition med
miljöpartiet. Men de gröna är misstrodda i socialdemokratins djupa led, där
det finns ett tryck för att även vänsterpartiet skall vara med i regeringen
som ett slags garant mot högervridning.
Sammantaget skulle allt detta kunna innebära att alliansen i allmänhet och
moderaterna i synnerhet framstår som ett tryggare och stabilare alternativ i
ekonomiska kristider. Med betoning på skulle och kunna.
Diskussionen om olika regeringsalternativ utgår regelmässigt från uppdelningen
i två block. Mer sällan uppmärksammas faktor X: Sverigedemokraterna.
I en rad mätningar har det högerpopulistiska och invandringskritiska partiet,
som fick 2,9 procent av rösterna i valet 2006, etablerat sig på eller strax
över fyraprocentsspärren till riksdagen. I den senaste Sifobarometern var
noteringen 4,4 procent. Sedan 1988 har Sverigedemokraterna ökat i val efter
val. Om trenden håller i sig skulle partiet, enligt en beräkning från
Synovate, kunna få 5,3 procent i EU-valet nästa år – och 8,6 procent i
riksdagsvalet 2010.
Sverigedemokraternas svaghet är karaktären av enfrågeparti. I SOM-mätningen
valåret 2006 uppgav samtliga av partiets sympatisörer – 100 procent – att
det vore bra om Sverige tog emot färre flyktingar. I hela väljarkåren var
det 46 procent som hade den uppfattningen. Sverigedemokraterna är också det
i särklass mest impopulära partiet. Ändå har de etablerade partierna haft
svårt att möta utmaningen. Detta understryks av ett socialdemokratiskt
”strategidokument mot Sverigedemokraterna” som läckt ut (SvD 25/9). Den lite
tafatta argumentering som presenteras i dokumentet lär knappast ha någon
effekt. I vissa avseenden kan den rent av vara kontraproduktiv.
Mycket talar för att avståndet mellan blocken krymper före valet: 2006 var den
borgerliga segermarginalen bara 2,2 procentenheter. Om Sverigedemokraterna
skulle ta sig in i riksdagen finns det därmed en risk för att de blir tungan
på vågen. Men varken hos alliansen eller bland socialdemokraterna, båda
fastlåsta i ömsesidiga och kategoriska fördömanden, tycks det existera någon
som helst beredskap för det blocköverskridande samarbete som då skulle bli
nödvändigt.
Kanske blir det finanskrisen och lågkonjunkturen som löser problemet genom att
stöta bort väljare från ett oprövat och extremt parti som
Sverigedemokraterna. Men det kan också bli tvärtom. Partiet exploaterar den
svenska integrationspolitikens misslyckanden, framför allt på
arbetsmarknaden. Det förhållandet att sysselsättningsgraden bland utrikes
födda är väsentligt lägre än bland infödda svenskar används av
Sverigedemokraterna för att utmåla flyktingar och invandrare som parasiter
på välfärden.
En förbättrad integration på arbetsmarknaden är nyckeln till att knäcka
Sverigedemokraterna, men i en lågkonjunktur blir det svårare att åstadkomma
tydliga resultat på sysselsättningsområdet.
Det är för mycket begärt att allianspartierna och socialdemokraterna två år
före valet skall ta ställning till exakt hur en situation med
Sverigedemokraterna i riksdagen skall hanteras. Men Fredrik Reinfeldt och
Mona Sahlin borde åtminstone börja fundera på faktor X. Om det vill sig
riktigt illa får de en gemensam mardrömssiffra att förhålla sig till på
valnatten: 4 procent för ett parti med rötterna i nazianstuckna Bevara
Sverige Svenskt.
MER ATT LÄSA: Budgetpropositionen för 2009 (2008/09:1). Skilda
världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle
(SOM-institutet) red. Sören Holmberg och Lennart Weibull. Vinglig färd mot
makt (Fokus nr. 35/2008).