Farligast i världen

För första gången sedan Koreakriget 1950–1953 har Nordkorea öppnat eld mot civila sydkoreanska markmål. Förra tisdagen utsattes ön Yeonpyeong för 65 minuters artilleribeskjutning. Fyra människor dödades. Mängder av hus förstördes. USA, Sydkoreas skyddsmakt, skickade USS George Washington till Gula havet, ett hangarfartyg med en slagstyrka som motsvarar hela andra världskrigets sprängkraft.

Granatregnet över Yeonpyeong var kulmen på intensifierade provokationer och demonstrationer från nordkoreansk sida:

* Attacken genomfördes dagarna efter förevisningen av en avancerad anläggning för anrikning av uran.

* I mars i år sänktes det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och 46 sjömän miste livet. Ett par månader senare fastslog en internationell kommission, med bland annat svenska experter, att ”överväldigande bevisning talar för att torpeden avfyrades av en nordkoreansk ubåt”.

* I maj 2009 genomförde Nordkorea sitt andra kärnvapenprov, kraftigare än det första 2006.

* På senare år har Nordkorea testskjutit missiler med lång räckvidd, vilket tyder på att landet, parallellt med sitt atomprogram, försöker utveckla vapenbärare som kan nå USA.

Kalla kriget tog aldrig slut på den koreanska halvön, som efter Japans nederlag i andra världskriget 1945 delades i en sovjetisk zon norr om den 38:e breddgraden och en amerikansk i söder. Sovjet lät Kim Il Sung upprätta en kommunistisk diktatur, senare utvecklad till en familjedynasti, medan USA installerade Syngman Rhee, en auktoritär antikommunist.

Den 25 juni 1950 anfölls Sydkorea av Nordkorea. En USA-ledd FN-koalition drev tillbaka nordkoreanerna, upp mot den kinesiska gränsen. Det ledde till en massiv kinesisk intervention med ”frivilliga”. Krigslyckan vände. Efter ännu en kraftansträngning lyckades så USA och FN stabilisera fronten vid den 38:e breddgraden.

Kriget, som krävde miljontals dödsoffer och ödelade stora delar av Korea, var geografiskt begränsat, men ändå globalt till sin karaktär: tjugo länder från sex kontinenter var involverade.

Koreakriget har, fullt befogat, beskrivits som ”tredje världskrigets substitut”. Men det ingicks aldrig något fredsavtal, utan endast ett vapenstillestånd och den 38:e breddgraden är idag världens mest befästa gräns.

Den nordkoreanska regimen, grundorsaken till att Koreakonflikten aldrig har lösts, är totalt hänsynslös, både mot omvärlden och mot den egna befolkningen.

Den ägnar sig, vid sidan av militär aggression, åt terrorism och sedelförfalskning, åt smuggling av vapen och åt narkotikahandel.

Av Wikileaksdokumenten framgår till exempel att Nordkorea har sålt missiler och missildelar till Iran, en annan gangsterstat med nukleära ambitioner. Kombinationen är skräckinjagande: Iran har pengarna, Nordkorea har expertisen och båda saknar hämningar.

Indoktrineringen av Nordkoreas befolkning, 24 miljoner, är total och angiveriet systematiskt. I kwan-li-so, enorma slavarbetsläger, spärras hela familjer in på livstid i enlighet med yeon-jwa-je, en grymt bisarr rättsordning som innebär att politisk opålitlighet anses gå i arv i tre generationer.

Freedom House har i en skakande rapport, Concentrations of Inhumanity, definierat den nordkoreanska repressionen som ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord”.

Normala relationer med en sådan regim är omöjliga.

En annan aspekt på den koreanska krisen är det positionsbyte som inleddes på 1970-talet. Fram till dess var Nordkorea halvöns rika och utvecklade del; 1965 var den nordkoreanska ekonomin tre gånger större än den sydkoreanska. Det väckte, trots förtrycket, respekt på en del håll.

Villy Bergström, socialdemokratisk nationalekonom och vice riksbankschef 1999–2005, besökte Nordkorea 1971 och gjorde dagboksanteckningar som har återpublicerats med ärligt uppdaterade kommentarer i boken Bilder från Nordkorea.

Bergström fångade tidsandan när han före hemresan 1971 sammanfattade sina iakttagelser med att Nordkorea hade bevisat ”att den socialistiska samhällsorganisationen är överlägsen den kapitalistiska”.

Drygt trettio år senare återvände han och såg ett annat Nordkorea, där männi­skor kröp omkring på marken för att hitta något ätbart.

Idag är levnadsstandarden i Nordkorea knappt 10 procent av den sydkoreanska. Sydkorea, som satsat på export och integ­ration med världsmarknaden, har på några decennier förvandlats till en framgångsrik, respekterad och demokratisk OECD-medlem.

Bakom de ständiga nordkoreanska krigshoten kan man således skönja drag av mindervärdeskomplex.

Det planekonomiska vanstyret i Nordkorea urartade 1995–2000 i en svältkatastrof som släckte cirka två miljoner människoliv. Sedan dess har en stat som hyllar självförsörjningens princip, juche, varit helt beroende av livsmedelshjälp utifrån.

Nu finns det tecken på att Nordkorea står inför en ny hungerkris, förvärrad av en vettlös valutareform som skingrade blygsamma besparingar. Provokationerna kan därför vara ett sätt för regimen att skrämma omvärlden till ökat bistånd. Den taktiken har fungerat förut.

Ytterligare en förklaring till Nordkoreas utmanande beteende är att familjediktaturen står inför ett generationsskifte. Kim Jong Il, som tog över när Kim Il Sung dog 1994, har drabbats av hjärnblödning och sägs förbereda upphöjelsen av sonen Kim Jong Un, 27. I december utnämndes denne till general. Kanske vill regimen demonstrera militär handlingskraft under övergångsfasen. Mönstret känns igen från när Kim Jong Il lanserades som sin fars efterträdare.

I Europa tog det kalla kriget slut och Tyskland återförenades under fredliga former. Det väckte förhoppningar om en liknande utveckling i Korea, särskilt kring år 2000 med Sydkoreas försoningsinriktade ”solskenspolitik”. Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och Korea som analyseras av den pensionerade svenske diplomaten Ingolf Kiesow i studien No Confidence in Korea.

Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening året därpå föregicks, särskilt efter Helsingforsavtalet 1975, av en trevande process för att undanröja missförstånd och skapa kontaktytor mellan väst och öst. Så etablerades gemensamma uppförandekoder. På diplomatspråk kallas det förtroendeskapande åtgärder.

Något liknande har aldrig förekommit på den koreanska halvön. Med ett undantag: den ekonomiska samarbetszonen i Kaesong, där sydkoreanska företag utan större framgång har försökt lära nord­koreaner hur en modern ekonomi fungerar.

Lösningen på denna till synes permanenta konflikt stavas Kina.

Kinesiska leveranser är den nordkoreanska regimens livlina. Stödet beror inte på kommunistiskt broderskap – Kina har valt en annan ekonomisk modell än Nordkorea – utan på egenintresse: kineserna vill upprätthålla en buffert mot USA:s militära närvaro i Sydkorea och undvika en okontrollerad regimkollaps i Nordkorea som skulle driva miljontals flyktingar över gränsen.

Men innehållet i vissa av de USA-dokument som avslöjats av Wikileaks har de senaste dagarna tolkats som att en ny kinesisk ledargeneration har tröttnat på sin krävande och oberäkneliga granne.

I ett telegram daterat april 2009 citeras Kinas vice utrikesminister He Yafei. Nordkorea beter sig, säger han, som ”ett bortskämt barn”. I ett annat telegram, från feb­ruari i år, hänvisas till kinesiska signaler om att en återförening av Korea under sydkoreansk ledning vore möjlig om USA avstår från att flytta fram sina militära positioner. Detta kan förvisso rymma en dos önsketänkande och en sådan process kommer att ta tid och bli ytterst besvärlig, men det är den enda farbara väg som skymtar i mörkret.

Kina, en snabbväxande supermakt i vardande, har hittills mest gjort sig gällande på det ekonomiska området. På Koreahalvön kan Kina göra hela världen en säkerhetspolitisk tjänst genom att börja ta sin hand från Kimdynastin. För ingenstans, inte ens i Mellanöstern, är tröskeln mellan en liten skärmytsling och ett storskaligt krig så låg som här.

Detta var världens farligaste plats 1950. Det är den fortfarande.

MER ATT LÄSA: No Confidence in Korea. A Regional Problem in a Global Context (Institute for Security & Development Policy) av Ingolf Kiesow med Sangsoo Lee. The Korean War. An International History (Princeton University Press) av William Stueck. Bilder från Nordkorea (Atlas Vintage) av Villy Bergström & Benjamin Katzeff Silberstein. www.freedomhouse.org.