På sistone har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) lämnat ett eget bidrag till
dessa försök att definiera politikens väsen, låt vara att han har gjort det
underförstått:
Politik är att förhäva sig.
De två senaste somrarna, inför sina framträdanden i Almedalen, har den annars
lågmälde Reinfeldt skruvat upp volymen.
Förra året hette det att Moderaterna skall ta över som ”samhällsbärande” kraft
och bli ”allmänintressets företrädare”.
Exakt ett år senare meddelade han, tillsammans med den borgerliga alliansens
tre övriga partiledare, att regeringen i höst tillsätter en
Framtidskommission: ”Varje regering har ett ansvar gentemot sina medborgare
att rusta sitt land, inte bara för dagens eller de närmaste årens
utmaningar, utan också för de som väntar på längre sikt”. Statsministern
skall leda arbetet. (DN 4/7)
Framtidskommissionen är ingen dålig idé, men sent skall syndaren vakna:
kommissionen måste med nödvändighet tangera Globaliseringsrådet, vars
slutrapport regeringen lade till handlingarna.
Båda utspelen, förra årets lika väl som årets, ger i alla händelser ett
intryck av arrogans.
Statsministern verkar vara övertygad om att de borgerliga, med Moderaterna i
spetsen, skall regera Sverige under överskådlig tid. Med tanke på de allt
snabbare opinionssvängningarna är det ett riskabelt antagande.
Dessutom har det hänt något mellan juli 2010 och juli 2011. Det har varit
riksdagsval. Regeringen drygade ut avståndet till de rödgröna, men förlorade
samtidigt sin majoritet från mandatperioden 2006–2010. Sverigedemokraterna,
ett parti med rötterna i högerextremism, tog sig in i riksdagen och blev
tungan på vågen.
Att regeringen befinner sig i ett svårt parlamentariskt läge har de senaste
månaderna bekräftats genom en serie voteringsnederlag, senast om
sjukförsäkringen. Frågan om Sveriges fortsatta medverkan i den Natoledda
insatsen i Libyen kunde lösas först efter generande turer av Håkan Juholt,
Socialdemokraternas nye partiledare.
I höst, när budgetpropositionen lagts fram, stundar emellertid den stora
drabbningen. Det gäller det femte jobbskatteavdraget, nästa steg i en
successiv sänkning av skatten på förvärvsarbete som är ett centralt inslag i
regeringens ekonomiska politik.
Ett nederlag för regeringen skulle sannolikt leda till regeringskris –
statsministern har redan varnat för det – och kanske nyval.
Håkan Juholt tycks vara beredd att gå mycket långt och ta stora risker för att
förödmjuka Reinfeldt. Och framför allt: han är inte lika noga med rågången
mot Sverigedemokraterna som sin företrädare Mona Sahlin, även om SD i de
flesta fall passivt röstar med regeringen.
När han framträdde i Visby för en vecka sedan sade sig SD-ledaren Jimmie
Åkesson uppleva ”en tydlig skillnad i tonläge” sedan Sahlin lämnade över
till Juholt, som fick en särskild eloge för att han i sitt Almedalsanförande
hade varnat för arbetskraftsinvandring och lönedumpning.
”Det är vår retorik”, konstaterade en nöjd Åkesson.
Oppositionens uppgift är att opponera, regeringens att regera. Därför har
Juholt en poäng när han återkommer till att det är en minoritetsregerings
ansvar att lägga förslag i riksdagen som kan vinna stöd.
Men det förutsätter att regering och opposition är konstruktiva – som när
Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering gjorde upp med Folkpartiet om
den stora skattereformen eller när Carl Bildts borgerliga koalition samrådde
med Socialdemokraterna under EG-förhandlingarna.
Denna konstruktiva anda är som bortblåst i dagens svenska politik som formats
av de senaste årens cementerade blockuppdelning.
Å ena sidan en borgerlig regeringsallians som övertolkar sitt mandat och som
inte riktigt har förstått att den regerar i minoritet. Å andra sidan en
förgrämd och radikaliserad socialdemokrati som är inställd på att obstruera.
Framtidskommissionen gav Fredrik Reinfeldt ett gyllene tillfälle att uppträda
som storsint statsman, lätta på prestigen och desarmera Juholts kritik om
att han inte är införstådd med minoritetsregerandets villkor. Han hade
kunnat erbjuda Socialdemokraterna, som det största oppositionspartiet, någon
form av medverkan. Med all respekt för Miljöpartiet: erfarenheten talar för
att S är en mer stabil partner.
Det enda man kan vara nästintill hundraprocentigt säker på i den ovissa
situation som råder är att efter nästa val heter statsministern antingen
Fredrik Reinfeldt eller Håkan Juholt. De har således, bakom de hårda ord som
hör till spelet, ett visst gemensamt intresse av att finna breda och
uthålliga lösningar på långsiktiga samhällsproblem som de annars måste ta
ensamt ansvar för.
Men Reinfeldt missade chansen. Nu framstår kommissionen mest som ett försök av
en lite idélös regering att knyta an till den diskussion om det borgerliga
uppdraget som har initierats av Svenska Dagbladet och tankesmedjan Timbro.
Det hela påminner om när Reinfeldt efter valet tog strid om talmansposten
istället för att, med hänvisning till valresultatet, acceptera statsvetaren
och socialdemokraten Björn von Sydow, högt respekterad talman 2002–2006. Det
hade signalerat ödmjukhet, men det är liksom inte statsministerns grej.
När Fredrik Reinfeldt och hans allianskollegor lanserade sina
kommissionsplaner radade de upp angelägna ämnesområden: demografi,
jämställdhet, klimat – och integration.
Att Sverige är sämst i OECD på att integrera invandrare på arbetsmarknaden är
ett missförhållande som måste åtgärdas av såväl ekonomiska som sociala skäl.
Nu råkar det vara så att det nyligen, under Almedalsveckan, presenterades en
klok och balanserad rapport från Socialdemokraterna med kopplingar till
integrationsfrågan.
Luciano Astudillo, tidigare riksdagsledamot, har lett en grupp som har utrett
förutsättningarna för upprustning och vitalisering i invandrartäta områden
med hög arbetslöshet, så kallade LUA-områden. Fokus ligger på att stimulera
företagande och arbete och att undanröja fattigdomsfällor. Åtskilligt, om än
inte allt, skulle kunna få liberaler och ansvarskännande konservativa att
nicka instämmande.
Även på andra politikområden kan man tänka sig en politiskt bred
Framtidskommission som genom givande och tagande hittar de minsta gemensamma
nämnarna:
Skattereformen från 1990–1991 har hackats sönder. Det behövs en översyn och en
återgång till de principer som var vägledande för tjugo år sedan.
Stora delar av infrastrukturen i Sverige är eftersatt. Det vet alla som åkt
tåg de senaste vintrarna. Och investeringar i infrastruktur brukar vara
långsiktigt lönsamma.
Ingen har något att vinna på att resultaten i den svenska skolan försämras
jämfört med andra länder och att en kombination av oordning och pedagogiskt
flum slår hårdast mot elever från miljöer utan studietradition.
Europa var märkligt frånvarande i alliansledarnas katalog med sakfrågor för
Framtidskommissionen. Blir eurokrisen utdragen och hur påverkas i så fall
Sverige? Vad betyder det säkerhetsmässigt när USA trappar ned sitt
engagemang i Europa? Vad blir konsekvenserna av EU:s solidaritetsklausul för
en formellt alliansfri nation?
Fredrik Reinfeldt och hans regeringskollegor betonar att de vill att ”Sverige
ska möta framtiden med en bred och öppen samhällsdiskussion”. Därav
Framtidskommissionen. Men när oppositionen utesluts faller den ambitionen
platt till marken.
Den borgerliga alliansen har spelat en historisk roll genom att bryta
socialdemokratins osunda hegemoni: för första gången har en sittande
borgerlig regering kunnat fortsätta efter ett val. Det är ett nytt läge. Men
sedan förra året gäller också den gamla kartan: Sverige styrs, som så ofta
förut, av en regering i minoritet.
Om inte den polletten trillar ned hos statsministern riskerar han så många
nederlag och så mycket parlamentarisk oreda framöver att det till sist bara
återstår för honom att dra samma slutsats som Rickard Sandler, mannen bakom
den mäktigaste politiska sentens som har formulerats på svenska:
”Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att
förfalla.”