Den brittiske historikern och författaren Simon Schama träffade förra året Bill Clinton för ett längre samtal på expresidentens kontor i New Yorks Harlem. Det lysande resultatet, en blandning av lärd essä och vanlig intervju, publicerades i Financial Times.
Schamas första mening löd:
”Hur inleder man en konversation med mannen som vet allt?”
En liknande känsla infann sig hos mig i måndags när Bill Clinton slagit sig ned vid middagsbordet på Hilton vid Triangeln, dit han bjudits in av Malmö börssällskap tack vare ett initiativ från affärsmannen Bo Håkansson, som i likhet med den berömde gästen utgör en levande bekräftelse på att det inte växer mossa på rullande stenar.
Jag hade hört talas om bokslukaren Clintons encyklopediska kunskaper, men blev ändå förvånad över detaljrikedomen i de miniföreläsningar, emellanåt kompletterade med litteraturtips, som blev svaret på varje fråga eller kommentar.
Efter några inledande artighetsfraser kom Clinton in på ett av sina favoritteman: hållbar energiförsörjning och hur den kan användas för att skapa företag och sysselsättning. Området har hög prioritet för The Clinton Foundation, en stiftelse som han bildat för att främja samarbete mellan regeringar, näringsliv och intresseorganisationer.
Clinton lutade sig lite fram över bordet och under sisådär tio minuter fick jag en grundlig genomgång av en ny teknik, uppfunnen av en god vän till Clinton, för att pressa ihop kasserade möbler till ett oerhört kompakt och effektivt bränsle. Detta följdes av en redogörelse för hur en ö alldeles utanför Köpenhamn storsatsar på elbilar. Dit ville Clinton gärna åka. Det visade sig att ön är Bornholm och jag tryckte tillbaka en korrigeringsimpuls: allt är ju relativt – och med det globala perspektivet hos en tidigare amerikansk president ligger naturligtvis Bornholm alldeles utanför Köpenhamn.
Därefter började Clinton spinna på den tråd som nog var mest intressant för alla inom hörhåll: det politiska läget i USA valåret 2012.
Demokraten Clinton tror givetvis att partivännen Barack Obama blir omvald i november, trots ett besvärligt ekonomiskt läge. Republikanerna har drivit för långt åt höger, menar Clinton, som gör bedömningen att Obama vinner över Mitt Romney med fem, sex procentenheter.
Samtalet gled sedan in på det högt uppskruvade tonläget i den amerikanska debatten. Clinton landade i en jämförelse mellan presidentvalen 1976 och 2004. Det gällde att hänga med i sifferexercisen:
Dessa val avgjordes med ungefär samma knappa marginal i röster räknat: Jimmy Carter vann 1976 med 50,1 procent mot 48,0 för Gerald Ford; George W Bush besegrade John Kerry med 50,7 procent mot 48,3. Clinton betade sig igenom resultaten i olika delstater och t o m vissa valdistrikt och konstaterade att 1976 var det jämnt runt om i landet medan det 2004 fanns väldiga variationer beroende på delstat och distrikt. Här speglas att något dramatiskt har skett i USA:s politiska liv under de senaste decennierna: uppkomsten av en häftig, destruktiv och geografiskt synlig polarisering som enligt Clinton drivs på av allt mer tendentiösa massmedier.
När Clinton, USA:s 42:e president, i januari 2001 avgick efter åtta år i Vita huset hade han en hel del kvar att ge, vilket ledde till The Clinton Foundation och ett intensivt kringflackande liv som talare och inspiratör.
I sommar fyller han 66. Åldern syns, men inte ens en hjärtoperation har fått honom att dra ned på tempot. Bill Clinton kan, en smula vanvördigt, beskrivas som världens mest eftertraktade föredetting.
En förebild är John Quincy Adams, USA:s 6:e president. Adams fick bara en mandatperiod, 1825–1829, men var den förste att aktivt utnyttja sin ställning som expresident. Han satt sjutton år i representanthuset och ledde fram till sin död 1848 den växande antislaverirörelsen.
Att Clinton fortfarande är a man with a mission framgick av det anförande han höll efter middagen. Han började en aning trevande, men blev snart varm i kläderna och bjöd med åhörarna på en vindlande och infallsrik resa: hur den grönländska issmältningen hotar Golfströmmen och därmed ett drägligt klimat i några av världens mest produktiva ekonomier, hur enkelt det skulle vara att utrota de vattenburna diarrésjukdomar som varje år släcker 800 000 barns liv, hur den ensidiga fokuseringen på åtstramning driver in Grekland, och i förlängningen kanske Europa, i ”en dödsspiral”.
I en globaliserad värld där nationer och människor blir allt mer ömsesidigt beroende måste tre utmaningar angripas med gemensamma krafter: socioekonomisk ojämlikhet, miljömässig ohållbarhet och finansiell instabilitet. Detta låter sig endast göras om världen väljer samarbete istället för konflikt, förklarade Clinton:
”Konflikt skapar rubriker. Samarbete räddar våra barn.”
Efter en kort frågestund eskorterades Mr President – det är noga med titulaturen – ut ur lokalen. Massaudiensen i Malmö var slut.
Bill Clinton är den internationelle politiker som under mina drygt trettio skrivande år har gjort näst störst intryck. Nummer ett är och förblir Tony Blair, Storbritanniens premiärminister 1997–2007. Att nu ha träffat dem båda är en stor sak: hösten 2010 intervjuade jag Blair om hans memoarer, ett samtal som fortfarande kan ses på urplay.se.
Personliga möten med prominenta män från den riktigt stora världen – ja, det har tyvärr mest blivit män – förmedlar inte nödvändigtvis några överraskande insikter, men kan öppna nya dimensioner.
Det närmaste jag kommit en sittande amerikansk president var 1987, under mina korrespondentår i USA, då jag och några andra storögda kollegor från Sverige lotsades in i Vita huset för att under ett fototillfälle se Ronald Reagan ta emot statsminister Ingvar Carlsson. Mitt i blixtrandet parerade en soligt leende Reagan frågor som han inte kunde höra ett smack av på grund av sin nedsatta hörsel. Men alla var lika glada för det: The Great Communicator i aktion.
FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar var värdigheten personifierad när jag fick en stund med honom i New York dagen efter mordet på Olof Palme. Och Henry Kissinger var förbluffande pratglad när han i slutet av 1980-talet besökte Malmö.
I en lädersoffa på Foreign Office en stekhet dag 2002 lät sig Storbritanniens utrikesminister Jack Straw intervjuas, i skjortärmarna och omgiven av vattenflaskor. Kombinationen av hetta, svart kostym och en viss anspänning gjorde det till min svettigaste intervju hittills. Men den blev i varje fall längre än planerat, kanhända därför att jag hade läst på om Blackburn Rovers, Straws favoritlag i fotboll.
Ett år senare ingick jag i en liten internationell journalistgrupp som fick träffa USA:s utrikesminister Colin Powell i Madrid. Därifrån erinrar jag mig att krigshjälten Powell, trött efter en lång flygresa, råkade säga Iran istället för Irak. Blicken Powell gav mig när han insåg sitt misstag hade kunnat stoppa en stridsvagn.
Celebriteter av mindre politisk sort har också passerat. På en välgörenhetstillställning i Washington stod jag plötsligt framför Robert Redford. Det blev ett kort samtal med en kort herre som utstrålade sympatisk nyfikenhet. Han tittade upp:
”Är alla svenskar så långa?”
Och så var det konfrontationen med Clint Eastwood under hans borgmästarkampanj i Carmel i Kalifornien 1986, förevigad av den eminente fotografen Magnus af Geijerstam; en rejäl förstoring är strategiskt placerad på tjänsterummet. Eastwood, som ville tona ned stjärnglansen kring sin lokala valkampanj, undrade ilsket var vi kom ifrån.
”Sverige.”
”Menar du att ni har åkt ända från Sverige för att skriva om borgmästarvalet här?”
”Javisst.”
Då smalt Dirty Harry.
”Det är ju inte klokt. Okay, du får en kvart.”
Halvlögnen – vi hade utgått från New York, där jag bodde – made my day.
Efter detta ogenerade droppande av namn kan jag blott konstatera att inget av dessa möten, från Clint till Clinton, överträffar vad jag upplevde för ett par år sedan. Alla som varit pojkar i 1960-talets Malmö förstår vidden av det hela.
I många år hade vi frekventerat samma butik på Södra Förstadsgatan. Vi kände igen varandra, utväxlade något ögonkast, senare kanske en lätt nick. Att gå fram och inleda ett samtal var inte att tänka på. Mitt respektavstånd var enormt och jag visste att han är mycket tillbakadragen.
Men så hände det. Vi hamnade i kassan samtidigt. Där vände han sig om och sträckte fram näven:
”A, de e väl lika bra att vi hälsar på riktigt.”
Marken skälvde.
Det var Bosse Larsson.
per.t.ohlsson@sydsvenskan.se