Det är en stor sak mitt i den förlamande blockuppdelning som på senare år har
präglat svensk politik. En tradition som tjänat landet väl är återupprättad:
bred enighet om utrikes- och säkerhetspolitiken. Extremisterna, i form av
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, har ställts utanför.
Ytterst handlar närvaron i Afghanistan om Sveriges internationella inflytande.
Hur detta inflytande bäst kan uppnås råder det olika uppfattningar om, men
då och då flockas delar av etablissemanget kring en regional genväg:
Norden.
Nu kan det vara dags igen.
Om någon till äventyrs skulle vara intresserad av andra aktuella böcker än den
om Carl XVI Gustaf, så kan det vara värt att notera att Nordiska
ministerrådet och Nordiska rådet i veckan lanserade en studie av historikern
och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg: Förbundsstaten Norden.
Där argumenterar Wetterberg för att Sverige, Danmark, Norge, Finland och
Island skall gå samman i ett statsförbund med gemensam författning,
statsledning och folkförsamling. Utrikes- och säkerhetspolitiken skall också
vara gemensam och förbundsstaten skall ansvara för samordningen av den
ekonomiska politiken.
Wetterberg gör bedömningen att processen kan slutföras inom 15–20 år.
Som så ofta när Wetterberg är i farten är resonemangen lärda och utmanande.
Han framhåller att ett enat Norden med över 25 miljoner invånare skulle bli
en tung aktör i internationella sammanhang som G20: Nordens samlade bnp gör
regionen till en av världens 10–12 största ekonomier. Och enligt en färsk
undersökning från Nordiska rådet är nästan hälften av Nordens invånare, 42
procent, positiva till en sammanslagning av länderna.
”Förbundsstaten Norden är en realistisk utopi”, skriver Wetterberg.
Betoningen får nog läggas på utopi.
En förbundsstat, alltså en nordisk union, skall existera parallellt med den
större Europeiska unionen. Hur skall den relationen se ut när två av
länderna – Norge och Island – inte är medlemmar av EU? Danmark, Norge och
Island är anslutna till Nato, Sverige och Finland står utanför.
Att samordna ekonomierna blir heller inte lätt. Norges industribas är mycket
smalare än Sveriges och Finland har euron som valuta.
Erfarenheterna sedan Öresundsbrons tillkomst visar dessutom på stora
svårigheter när skilda skatte- och socialförsäkringssystem kolliderar.
Förvisso finns det gott om lyckade nordiska projekt. På det industriella
planet har fusionen mellan svenska Stora och finländska Enso 1998 varit en
framgång och politiskt spelar Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet
viktiga roller som samarbetsorgan.
Men mer långtgående enhetssträvanden har gång på gång kapsejsat och det är
symptomatiskt att Wetterberg måste sträcka sig 600 år tillbaka i tiden, till
Kalmarunionen, för att finna en lämplig förlaga till sin förbundsstat.
Denna personalunion mellan Sverige, Danmark och Norge, formaliserad i Kalmar
1397, fungerade med vissa mer eller mindre blodiga avbrott fram till valet
av Gustav Vasa till svensk kung 1523. Men att lyfta fram ett medeltida
arrangemang som förebild för en demokratisk förbundsstat framstår som
aningen långsökt.
På 1800-talet, i skandinavismens svallvågor, gjordes det ena försöket efter
det andra att smälta samman de nordiska länderna. Det gick inget vidare.
Regeringen och framför allt finansminister Johan August Gripenstedt motsatte
sig 1863 kung Karl XV:s vidlyftiga alliansutfästelser till Danmark inför det
katastrofala danska kriget med Preussen och Österrike.
Tio år senare ingick Sverige och Danmark en myntunion. Norge anslöt sig 1875.
Unionen klarade inte första världskrigets påfrestningar och upplöstes på
1920-talet.
När orosmolnen hopade sig på nytt strävade den svenske utrikesministern
Rickard Sandler efter någon form av nordisk försvars- och
neutralitetssamverkan. Helhetslösningen sprack och resultatet av Sandlers
vedermödor begränsades till den så kallade Stockholmsplanen för ett
gemensamt svensk-finländskt försvar av Åland, men den aktiverades inte när
Sovjet anföll Finland den 30 november 1939. Sandler avgick.
Efter andra världskriget och i skuggan av växande spänningar mellan USA och
Sovjet förhandlade Sverige, Danmark och Norge om ett skandinaviskt
försvarsförbund. Också de planerna gick om intet: Danmark och Norge, båda
med erfarenhet av tysk ockupation, valde Nato 1949.
I slutet av 1960-talet började de nordiska länderna diskutera ett närmare
ekonomiskt samarbete, inbegripet en tullunion, inom ramen för Nordek.
Nordiska rådet godkände 1970 ett traktatförslag, men Nordek blev aldrig
verklighet. Finland hoppade av och tre år senare gick Danmark med i EG.
På företagsområdet har särskilt ett öppet Sverige och ett mer inåtvänt Norge
haft samarbetsproblem, från Volvochefen Pehr G Gyllenhammars idé om norska
staten som delägare i Volvo 1978 till fusionsplanerna mellan Telenor och
Telia 1999.
Dessa återkommande misslyckanden hänger samman med en tendens att underskatta
de kulturella, politiska och ekonomiska skillnader som faktiskt föreligger i
Norden, trots högtidstalen om en nordisk folkfamilj. Faktum är att Sveriges,
Finlands och Danmarks identiteter idag präglas mer av Europa än av Norden.
Ett försök att realisera Gunnar Wetterbergs vision om en nordisk
förbundsstat skulle bara stjäla energi från den långt viktigare europeiska
integrationsprocessen.
Och så detta:
Idén om en specifikt nordisk gemenskap bottnar i dunkla föreställningar om
etnisk och kulturell homogenitet som är djupt problematiska i dagens
globaliserade värld.
Det mesta talar för att Gunnar Wetterbergs vision skingras för verklighetens
vindar så som när förbundsstaten senast var aktuell. Wetterbergs
”realistiska utopi” är nämligen inte ny.
Under andra världskriget pågick en intensiv diskussion om Nordens
förenta stater, vilket var titeln på en debattbok som gavs ut i
Sverige våren 1942, då det även genomfördes en Gallupundersökning som visade
att nästan 50 procent av svenskarna ville se ”ett organiserat, närmare
samarbete mellan fria nordiska länder” efter kriget.
Kända politiker och intellektuella i Sverige och i ett tyskkontrollerat
Danmark, där Nordens förenta stater trycktes i 80 000
exemplar, ställde sig bakom en förbundsstat med gemensam statsledning,
gemensam utrikespolitik och gemensamt försvar. Bland de svenskar som var
tongivande i debatten fanns den kände kooperatören Anders Örne, men också
Rickard Sandler, som inte hade släppt sina nordiska tankar. Sandler,
landshövding i Gävle, förblev ett respekterat namn i svensk politik och satt
kvar i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna.
Efter 1944 försvann emellertid förbundsstaten från den nordiska dagordningen.
Krigsslutet innebar att länderna gjorde helt olika prioriteringar. Finland
måste hantera sitt nederlag i fortsättningskriget, Norge och Danmark behövde
göra upp med ockupationsåren medan Sverige tvingades till säkerhetspolitisk
balansgång.
Men dessförinnan flammade de nordiska känslorna, bland annat vid ett stort
opinionsmöte i Stockholms konserthus 1943, där Rickard Sandler, känd för sin
talekonst, höll ett anförande med formuleringar som fortfarande får
nackhåren att resa sig:
”Drabbat av dubbla åsknedslag står det nordiska ekträdet idag splittrat.
Det kom ett åskmoln från öster. Urladdningen sargade dess finska gren. Men
den höll, och den håller ännu, prövad i ännu ett östanväder ... Det kom ett
stormmoln susande från syd. Dess ljungeld ven över Jyllands hed och de
danska öarna, gjorde nedslag på nedslag i hart när ett och samma ögonblick i
Norges fjordar och fjäll. Den danska och norska grenen klövs nästan bort ur
sitt naturliga samband med grenen Sverige.
På den sitter vi, vaksamt spejande, om nya ofärdstecken uppenbarar sig på
den himmel, som i oföränderlig höghet välver sig över både fridsamma och
våldsmän. I vår vakande vakt, där vi sitter beträngda, lyhörda och vässande
våra vapen, måste vi begrunda, vad Norden är i dag och vilket det Nordens
öde är, som skall avslöja sig bakom framtidens täckelse.”
Säga vad man vill om den nordiska utopin – alla dessa havererade projekt och
till intet förpliktande utspel har i varje fall givit oss ett stycke
Churchill på klingande svenska.
Glöm Norden. Sveriges väg till reellt inflytande går – idag och i framtiden –
genom EU. Den union som både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill
lämna.
MER ATT LÄSA: Förbundsstaten Norden (Tema Nord
2010:582) av Gunnar Wetterberg. Nordens förenta stater: Debatten under
andra världskriget om en nordisk union (Helsingfors universitet) av
Tora Byström. www.norden.org.