Halmhatt på Beethoven

Detta är, litet tillspetsat, budskapet i en ny och häpnadsväckande dum bok:
Frihet är det bästa ting. En liberal musikhistoria (Timbro).
Författaren Anders Johnson, ett tag politisk chefredaktör på Dagens Nyheter, har uträttat mycket gott som skribent, t ex genom att lyfta fram invandringens betydelse för det svenska välståndet. Men nu har han gett sig i kast med musikhistorien med följande minnesbild som utgångspunkt: att det "sjöngs ... en hel del inom Folkpartiets ungdomsförbund (FPU)".
Det är frestande att hålla med Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten och musikintresserad vänsterdebattör, som häromdagen recenserade Johnsons opus i Aftonbladet:
"Det finns böcker man hade hoppats aldrig skulle bli skrivna."
Fast rent politiskt finns det en poäng med Frihet är det bästa ting:
Boken säger något om svensk borgerlighet.

Johnson lovar att "mycket av det jag berättar om i denna bok är okänt". Men även om det kan vara nytt för somliga att Wilhelm Stenhammar försökte bli invald som liberal i Göteborgs stadsfullmäktige, så förmedlar inte Johnson några musik- eller idéhistoriska sensationer.
Nionde symfonin, uruppförd 1824, är enligt Johnson "Beethovens mest kända liberala musik".
Visst utgör finalen - med en kör som sjunger Alle Menschen werden Brüder - ett slags musikalisk pendang till de upplysningsidéer som influerade Beethoven och som under hans livstid tog sig politiskt uttryck i den amerikanska självständighetsförklaringen och i franska revolutionens stridsrop: Frihet, jämlikhet, broderskap.
Men denna fokusering på det förment liberala hos Beethoven trivialiserar musiken. Här finns inte plats för Missa Solemnis eller de sena stråkkvartetterna.
Den som närmar sig Beethoven med hjälp av Johnsons bok kan få för sig att ett kuriosastycke som Wellingtons seger, ursprungligen skrivet för en mekanisk anordning, tillhör musikhistoriens viktigare verk.

Franz Liszt och senare Béla Bartók sympatiserade med ungerska frihetssträvanden. Alltså var de liberaler.
Återigen blir följden trivialisering.
Johnson berättar om Liszts Ungerska rapsodier, men inte om de kärva, visionära pianostycken, bland dem Nuages gris och Bagatelle sans tonalité, som Liszt skrev mot slutet av sitt liv för att, som han själv uttryckte det, "kasta en lans så långt som möjligt in i den gränslösa framtiden".
En annan kompositör som Johnson drar genom det liberala valsverket är Dmitrij Sjostakovitj.
Pravda - förmodligen var det Stalin själv som skrev artikeln - dömde 1936 ut Sjostakovitjs opera Macbeth från Mtsenk, senare omdöpt till Katerina Ismajlova. Efter kriget anklagades han för "formalism".
Sjostakovitjs musik, på ytan trogen sovjetiska ideal, innehåller ibland referenser till det lidande som drabbade miljoner under Stalins terror. Den åttonde stråkkvartetten är ett exempel.
Men Sjostakovitj som kämpande liberal? Räcker det inte med att det rör sig om stor musik, komponerad under omständigheter som tvingade honom till en gastkramande balansgång mellan den konstnärliga integriteten och de politiska realiteterna?

Enligt baksidestexten "avslöjar" Frihet är det bästa ting musikhistoriens störste antiliberal. Ingen överraskning här heller:
Richard Wagner. Glödande antisemit, socialist och chauvinist.
Åren närmast efter första världskriget drog en bitter veteran med konstnärsambitioner runt i Wien och drömde om att en dag göra som i Wagners Rienzi: rensa träsket och återupprätta rikets storhet. Veteranen hette Adolf Hitler och Wagner fick följaktligen kultstatus i Nazityskland.
Men Wagner, eller snarare Wagners inflytande, visar hur snett det kan bli när musikhistoria reduceras till ideologiska etiketter.

Gustav Mahler, född i en judisk familj i nuvarande Tjeckien, tvingades 1907 lämna Wienoperan efter en kampanj med antisemitiska förtecken och sökte sig i stället till The Metropolitan i New York.
Mahlers musik förbjöds i Nazityskland och först på 1960-talet, efter rättegången i Israel mot Adolf Eichmann och ett växande intresse för Förintelsens fasor, började Mahlers symfonier och sånger vinna bred uppskattning. Numera är det inte ovanligt att hans sista fullbordade symfoni, den nionde, tolkas som ett farväl till livet och en hel epok - och ett förebud om 1900-talets tragedier.
Men Johnson glider snabbt förbi Mahler; terrängen stämmer liksom inte med bokens karta. För Mahlers musik blir omöjlig om Wagner definieras bort.
Mahler var en framstående Wagnerdirigent som debuterade i New York med Tristan und Isolde. Som kompositör var han starkt påverkad av det wagnerska tonspråket.
Wagner och Mahler. Besläktade och väsensskilda på samma gång. Så komplicerat kan det vara.

Komplikationer är inget för Johnson. Han sätter sin egen liberala stämpel på all form av frigörelse: personlig, nationell, materiell, konstnärlig.
Desto märkligare bli då detta: att jazzen, 1900-talets mest frigörande musik, hamnar på undantag i boken.
Som kompositör och orkesterledare slog Duke Ellington sönder myten om de svartas kulturella underlägsenhet. Om honom ingenting.
Benny Goodman, jude och bannlyst av den jazzhatande nazistregimen, nämns i förbigående eftersom Bartók och Hindemith skrev musik för honom. Inte ett ord om det riktigt viktiga: att Goodman bröt ned rasbarriären, The Color Line, när han på 30-talet insisterade på att framträda med svarta musiker - även i sydstaterna.
Inget om Alabama, John Coltranes stillsamma men gripande protest från 1963 mot rasistiskt våld.
Johnson förefaller också okunnig om jazzens betydelse för dissidentrörelsen i öst, där miljoner hukade vid radioapparaterna under The Voice of America Jazz Hour. Och han har nästan ingenting att säga om rocken, som ansågs så farlig i de söndervittrande kommuniststaterna att det sovjetiska författarförbundet liknade den vid aids.

Ty Frihet är det bästa ting handlar, påpekar Johnson, om "konstmusik ... där man bara får applådera efter avslutningen av ett helt verk". Därmed utesluts musik som jazz "där man applåderar efter ett bra solo".
Liberaler är fina, väluppfostrade människor som klappar på rätt ställe.
Soaréernas sippa sällskap.
Folkpartiet i blixtbelysning.
Men hur kan det komma sig att Beethovens sympatier har förblivit en hemlighet ända tills nu?
Johnson har svaret: vi har indoktrinerats "av att ett parti under mer än 70 år haft nära nog monopol på regeringsmakten". Och detta parti vill inte låtsas om den liberala idétraditionen.
Där satt den:
Det är sossarnas fel!

Mitt i ett angeläget borgerligt alliansbygge inför valet 2006 har Anders Johnson - helt oavsiktligt - sammanfattat det sämsta hos svensk borgerlighet:
Den är beskäftig och fin i kanten.
Den är som besatt av socialdemokraterna.
Och den svänger inte.


Mer att läsa: Beethoven Essays av Maynard Solomon (Harvard University Press). Mahler and his World, red: Karen Painter (Princeton University Press). Red & Hot. The Fate of Jazz in the Soviet Union av S Frederick Starr (Oxford University Press). Different Drummers. Jazz in the Culture of Nazi Germany av Michal H Kater (Oxford University Press). Moderna människor. Folkhemmet och jazzen av Johan Forsnäs (Norstedts). Back in the USSR. The True Story of Rock in Russia av Artemy Troitsky (Faber and Faber).