Den här gången har jag valt nio svenska böcker – samtliga utgivna under 2011
och lästa med stor behållning – varav de flesta fram tills nu inte har
funnit vägen in i årets söndagskrönikor.
Härmed repareras skadan.
Till vem kan man ge vilken bok?
Till den politikintresserade:
Tage Erlander. Dagböcker 1961–1962. Utgivna av Sven Erlander (Gidlunds
Förlag).
Liksom i tidigare dagboksvolymer möter läsaren en gruffande, ombytlig och lätt
hypokondrisk Erlander, socialdemokratisk statsminister 1946–1969, som ofta
tvivlar på sig själv.
Åren 1961–1962 var dramatiska. Kalla kriget hettade till i Berlin och på Kuba.
Men det är framför allt två möten som etsar sig fast: det ena med John F
Kennedy, det andra med Lennart Hyland.
I mars 1961 hade Erlander en lång överläggning med USA:s nye, unge president.
Dagbokens detaljer är få, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att
det idag är känt att Kennedyadministrationen i hemlighet skulle upprätta en
säkerhetsgaranti för det formellt alliansfria Sverige. Men Erlander var
imponerad av presidenten: ”Intelligens, kunskaper och mod.”
Strax före jul året därpå gästade Erlander Hylands
hörna, TV-programmet som alla tittade på. Där drog han en
Värmlandsvits och blev på kuppen folkkär landsfader. Själv skrev han:
”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha
nämnvärt skadat mej eller partiet.”
Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt skulle knappast kunna formulera sig med så
elegant självdistans.
Till musikälskaren:
Beethoven. Biografin (Albert Bonniers Förlag) av Åke Holmquist.
Förra året var det Keith Richards. I år skall det vara Beethoven.
Åke Holmquist, tidigare ständig sekreterare i Musikaliska Akademien, har
skrivit en magnifik tegelsten om Ludwig van Beethoven och hans resa från
Bonn till Wien, från underbarn till titan.
Författaren ställer höga krav på läsaren, men den som arbetar sig igenom
nästan 1000 sidor gör det med en känsla av tacksamhet över att få djupare
insikter om både personen och musiken.
Holmquist aktar sig noga för den romantiskt – och ibland politiskt –
tillrättalagda bilden av ett lidande och frihetsälskande geni. Beethoven var
förvisso ett barn av upplysningen, men någon jämlikhetsapostel var han inte.
Han var en utpräglad elitist och ansåg sig, till skillnad från andra, äga
”fullkomlighet”.
Det har sagts att Mozarts musik faller från himlen ned till människan, men att
Beethovens reser sig från människan upp mot rymden. Det är vackert. Och
sant. Mot slutet, ensam i sitt döva elände, komponerade han sina sista
stråkkvartetter. Högre än så har ingen varit.
Till Amerikavännen:
”Ni har klockorna – vi har tiden.” USA tio år efter 11 september (Albert
Bonniers Förlag) av Lennart Pehrson.
Det är svårt att tänka sig en bättre svensk ciceron genom ett katastrofalt
amerikanskt årtionde än Lennart Pehrson, korrespondentveteran i New York.
I sin Augustnominerade bok berättar Pehrson, på rak reporterprosa och utan
krusiduller, inte bara om terrorattackerna och deras direkta konsekvenser,
utan också om ett ekonomiskt och politiskt vilset USA som blir allt mer
polariserat och dysfunktionellt med ”väljare som vill se resultat men som
inte gärna vill ta konsekvenserna”.
En Amerikavän läser boken med gnagande oro:
Vart är denna fria och dynamiska men idag så hårt prövade supermakt egentligen
på väg?
Till nostalgikern:
Boken om Bildjournalen. Sveriges största ungdomstidning 1954–1969 (Premium
Publishing) av Börje Lundberg och Ammi Bohm.
Årets mest oemotståndliga ”blädderbok”, rikt illustrerad med material från en
färgsprakande tidning som 40- och 50-talister växte upp med.
Redan första uppslaget framkallar nostalgiska rysningar: Ringo, George, Paul
och John studerar ”Bildis”, naturligtvis utan att begripa
ett ord. Men så var det ju främst bilderna som lockade, däribland de
jättelika planscher, ”Elefantbilder”, som prydde väggarna i otaliga pojk-
och flickrum.
Bokens tyngdpunkt ligger på musikerna och musiken. Men det är inte bara
Beatles, Stones och Hendrix. Även svenska stjärnor är väl respresenterade:
Tages, Hep Stars, Anna-Lena Löfgren ...
Sällan har en populärkulturell epok fångats i en så läcker och genomarbetad
form.
Till den historieintresserade:
Norstedts svenska historia 1721–1830 (Norstedts) av Elisabeth Mansén.
Femte bandet i förlagets storsatsning på Sveriges historia – de övriga fyra
kan rekommenderas de med – är på sätt och vis det hittills mest spännande
trots att epoken inte var lika dramatisk som medeltiden eller
stormaktstiden.
Författaren är professor i idéhistoria och närmar sig lyhört upplysningens
influenser på en stukad före detta stormakt i Europas periferi. Krigen och
kungarna, med undantag för Gustav III, placeras i bakgrunden.
Frihetstiden, med Tryckfrihetsförordningen från 1766 som kulmen, utgör bokens
främsta fokus. Tron på förnuftets makt och på den upplysta allmänheten
började så smått skingra gamla auktoritära föreställningar om en storhet som
gått förlorad i en diffus forntid.
”Det innebar en revolution i tankens värld om man var villig att placera
utopin i framtiden istället för i det förgångna”,
skriver Mansén i en av många skarpa iakttagelser.
Till konstälskaren:
Den döende dandyn. Om konstsamlaren Fredrik Roos (Natur & Kultur)
av Karin Grundberg Wolodarski.
Finansmannen Fredrik Roos, uppvuxen i en skånsk bankdynasti, kan sägas
personifiera 1980-talet, det kalla krigets sista decennium, då så många
spärrar släppte. Med ständigt högtflygande planer använde han sin
förmögenhet för att skapa en stor konstsamling som inkluderade Nils von
Dardels målning Den döende dandyn.
Pengarna rullade. Det var som om tyngdlagen inte gällde Roos och i Malmö
skapades ett ihåligt monument: Rooseum.
Men Roos personifierade 1980-talet också på ett mer tragiskt plan: han avled i
aids, tidens mystiska och skräckinjagande farsot. Då var han nästan
utblottad. Samlingen såldes på auktion.
Om Fredrik Roos har journalisten Karin Grundberg Wolodarski skrivit en fin och
balanserad bok med träffsäkra glimtar av allt från Bladins privatskola i
Malmö till New Yorks konstscen.
Till andra världskrigs-nörden:
Swede. Svenskamerikanen som överlevde Pearl Harbor (Forum) av Thomas
Tynander.
Andra världskriget har utvecklats till en formlig industri med en aldrig
sinande ström av böcker, filmer och artiklar; det är väl bara en tidsfråga
innan någon börjar ge ut magasinet Allt om Hitler.
Sverige spelar med neutral nödvändighet en marginell roll i allt detta. Desto
mer intressant blir då berättelsen om Emery ”Swede” Lundqvist, vars familj
utvandrade i början av 1900-talet. Efter en problemfylld barndom sökte han
sig till USA:s flotta och upplevde den japanska attacken mot Pearl Harbor
för i dagarna sjuttio år sedan. Han deltog därefter i de stora sjöslagen i
Stilla havet.
Den svenska kopplingen är självfallet en behållning med denna flyhänta
skildring, signerad journalisten Thomas Tynander. Men den fungerar också som
en nyttig påminnelse om hur oförsonliga – och betydelsefulla – drabbningarna
mellan USA och Japan var. Midway, inte El Alamein eller Stalingrad, var
andra världskrigets första vändpunkt.
Till lyrikamatören:
Dikter och prosa 1954–2004 (Albert Bonniers Förlag) av Tomas Tranströmer.
Att ge en Tranströmerbok i julklapp till en lyrikälskare är föga meningsfullt.
Risken är att vederbörande redan har allt av poeten som på lördag tar emot
sitt välförtjänta Nobelpris. Men den här volymen, utgiven
till Tranströmers 80-årsdag, är en perfekt introduktion för den som är
nyfiken på honom eller på poesins hemligheter i största allmänhet.
Tranströmer lyckas som kanske ingen annan modern diktare begrunda det
vardagliga och förvandla det till konst. Få uppfattar honom som politisk,
men ibland bränner det till. Som i Östersjöar från
1974. En oöverträffad bild av den totalitära angivarstaten:
”Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder ...
Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll,
där tankarna byggs med reservutgångar,
där ett samtal med vänner verkligen blir ett test på vad vänskap betyder.”
För att sluta vid början:
Nästan ett kvarts sekel med söndagskrönikor varje vecka; man börjar med andra
ord bli gammal.
Därför blir sista julklappstipset för i år en rolig bagatell:
Gubbvarning (Forum) av Lennie Norman.
Komikern Norman har samlat sina bästa one-liners om att bli gubbe.
Alla män över femtio känner igen sig. Min egen favorit leder tankarna till
nyårsafton:
”Du vet att du är gubbe när du är på fest och säger: Det är en dag i morgon
också.”