Giffords, en uppåtstigande stjärna i det demokratiska partiet, återvaldes med
knapp marginal i november, utmanad av en motståndare som backades upp av den
republikanerna närstående Tea Party-rörelsen, den senaste inkarnationen av
de ofta rasistiska utbrott av paranoia som gång på gång har förgiftat USA:s
politiska liv. I en berömd essä på 1960-talet etablerade historikern Richard
Hofstadter rent av The Paranoid Style in American Politics som ett
begrepp.
Giffords röstade för president Barack Obamas sjukvårdsreform, tokhögerns
främsta hatobjekt, och har utsatts för hot och vandalism i en delstat,
Arizona, som kännetecknas av extrema motsättningar och extremt liberala
vapenlagar.
Den mentalt sköre Loughner, som riskerar dödsstraff, tycks inte ha haft några
direkta politiska motiv. Han förefaller snarare ha drivits av sina inre
demoner.
Men med detta sagt: även förvirrade illdåd måste betraktas och bedömas i sin
tids sammanhang. Som New York Times Bob Herbert konstaterade (10/1):
”Galningar mördar inte i tomrum.”
Loughner öppnade eld i en hatfylld och polariserad atmosfär med ständiga
referenser till våld och vapen. Vänstern har förvisso bidragit till
klimatet, men huvudansvaret vilar på en vildsint höger som helt har tappat
fattningen.
I dessa kristider – arbetslösheten uppgår nationellt till 9,8 procent och
ligger i de hårdast drabbade delstaterna kring 20 procent – exploateras ett
rasande missnöje som saknar motstycke. Inte ens under depressionen, med
långt högre arbetslöshet, var stämningarna lika uppjagade och förbittrade
som idag, visar en rapport från Pew Research Center som bygger på
Gallupresultat från 1930-talet.
Ursinnet underblåses av politiskt hårdprofilerade TV-kanaler och radiopratare
och av bloggande stollar.
Barack Obama, USA:s förste svarte president, beskrivs som ett illegitimt och
”oamerikanskt” statsöverhuvud som vill införa socialism och dödshjälp. Hans
demokratiska partivänner jagas med grövsta tänkbara retorik.
Sarah Palin, republikansk vicepresidentkandidat 2008 och Tea Party-rörelsens
primadonna, har bland annat uppmanat sina anhängare att ”ladda om” och
Giffords kongressdistrikt har märkts ut med gevärssikte på Palins
Facebooksida. Palins medarbetare har försökt förklara siktena med att de i
själva verket är ”lantmäterisymboler”.
Glenn Beck, programledare vid reaktionära Fox News och Palinsupporter, hävdar
att Obama ”hatar vita” och säger sig vilja ”driva en påle genom hjärtat” på
demokraterna, som han beskriver som ”blodsugare”.
Så har det hållit på.
Våldsrelaterade ord och begrepp saknar inte betydelse, påpekar Jerrold Post,
professor i psykiatri och politisk psykologi:
”Emotionellt instabila personer kan uppfatta sådant bokstavligt.”
Det har förekommit flera varningar.
En av USA:s mest respekterade politiska kommentatorer, David Gergen, uttryckte
redan under valkampanjen 2008 oro för ”en uppiskad ilska som faktiskt skulle
kunna leda till våldsamheter”.
Förra året varnade Bill Clinton, president 1993–2001, för en regeringsfientlig
paranoia som kan slå över i våld. Clinton gjorde uttalandet i anslutning
till femtonårsminnet av det högerextremt motiverade bombattentatet mot den
federala kontorsbyggnaden i Oklahoma City i april 1995, då 168 människor
miste livet. Och med anledning av gevärssiktena på Palins karta sade
Gabrielle Giffords:
”När folk gör sådant måste de förstå att det kan få konsekvenser.”
Förhoppningsvis leder tragedin den 8 januari till en mer dämpad politisk
debatt. En sådan uppmaning fanns med i president Obamas eleganta tal i
Tucson i onsdags och att döma av den senaste veckans reaktioner har en viss
eftertänksamhet smugit sig in.
Representanthusets nye talman, republikanen John Boehner, har uppträtt med en
lugn värdighet som kontrasterar mot hans tidigare utfall; Boehner liknade
till exempel förra årets sjukvårdsreform vid Harmagedon. En av Fox News
gaphalsar, Bill O’Reilly, talar lätt självkritiskt om ”gränser som inte får
överskridas”.
Men bakom denna diskussion om vikten av varsamhet med ord och symboler ligger
en annan och mer svårhanterlig frågeställning: att USA ända sedan sin
födelse har varit impregnerat av våld, hat och vapen – och att det även
speglas i den politiska kulturen. Detta är Amerikas mörka arv, i ständig
konflikt med det ljusa.
Det finns närmare 300 miljoner skjutvapen i USA, varav en tredjedel ägs av
privatpersoner. Bara sedan millennieskiftet har över 150 000 amerikaner
mördats. Mer än en miljon människor i USA har dödats av
skjutvapen sedan 1968.
Trots återkommande massakrer – som den i Columbine 1999 – vidtas inga
effektiva motåtgärder. Vapenlobbyn NRA är urstark och den konservativa
majoriteten i Högsta domstolen slår ned på lokala ansträngningar att
begränsa vapeninnehaven. Tillgänglighet är inget problem; Jared Lee Loughner
köpte sin Glock i en sportaffär.
Vapenanarkin har djupa rötter.
Konstitutionens andra tillägg, med sin snåriga formulering om rätten att bära
vapen för upprätthållandet av ”en väl reglerad milis”, måste förstås mot
bakgrund av den våldsamma frigörelsen från Storbritannien. Andra
definierande komponenter är koloniseringen i väster, slaveriet,
inbördeskriget, rasismen och rädslan för brottslighet.
Följaktligen löper våldet som en röd tråd genom USA:s politiska historia.
Det har förekommit ett tjugotal attentat eller attentatsförsök mot amerikanska
presidenter sedan 1835, då Richard Lawrence riktade två flintlåspistoler mot
Andrew Jackson. De klickade och Jackson slog ned Lawrence med sin käpp.
Vid fyra tillfällen har de mordiska uppsåten lyckats: Abraham Lincoln 1865,
James Garfield 1881, William McKinley 1901 och John F Kennedy 1963.
Ronald Reagan skadades allvarligt 1981. Franklin D Roosevelt undkom med en
hårsmån strax före sitt tillträde som president 1933; istället dödades
Chicagos borgmästare som befann sig i Roosevelts sällskap. Gerald Ford var
föremål för två mordförsök 1975. Under valkampanjen 1912 räddades den
tidigare presidenten Theodore Roosevelt av ett ihopvikt manuskript och ett
glasögonfodral som låg i hans bröstficka. Kraften i kulan dämpades.
Till denna makabra lista måste man foga medborgarrättsledaren Martin Luther
King och presidentkandidaten Robert Kennedy. Båda sköts till döds 1968.
Mot bakgrund av massakern i Tucson och den efterföljande debatten kan det vara
värt att notera att flera dödliga attentat har genomförts i upphetsade lägen
med grasserande paranoia:
Abraham Lincoln mördades dagarna efter sydstatsgeneralen Robert E Lees
kapitulation. Bitterheten var utbredd i Söderns gamla slavstater och
Lincolns baneman, John Wilkes Booth, ingick i en konspiration för att förmå
dem att fortsätta slåss.
När John F Kennedy anlände till Texas och Dallas i november 1963 möttes han av
annonser som pekade ut honom som landsförrädare. Hans historiska
medborgarrättslag, som skulle förbjuda rasdiskriminering på allmänna
platser, mötte hårt motstånd i kongressen. Högern anklagade honom för att
vara undfallande mot kommunismen eftersom han, med Kubakrisen i färskt
minne, hade undertecknat ett partiellt provstoppsavtal med Sovjet samtidigt
som han vägrade sända reguljära förband till Vietnam.
Martin Luther King och Robert Kennedy mördades i april respektive juni 1968
när de väckte ilskna reaktioner på högerhåll för sina progressiva och
socialt försonliga budskap. King beskylldes regelmässigt för att vara
kommunist.
Bombningen i Oklahoma City utgjorde kulmen på vita suprematistangrepp mot den
federala regeringen, som påstods vilja upphäva USA:s självständighet. Detta
sammanföll med en republikansk hatkampanj mot en demokratisk president, Bill
Clinton.
Än en gång: Vi vet ännu inte, exakt, vad som fick Jared Lee Loughner att gå
från förvirrad tanke till mördande handling. Men alla som beundrar USA:s
goda sidor och som med någorlunda öppet sinne följer utvecklingen kan bara
känna sorg över de sjuka stämningarna, skapade av krafter som verkligen kan
kallas hatets och illviljans kolportörer.
MER ATT LÄSA: The Paranoid Style in American Politics and Other
Essays (Knopf) av Richard Hofstadter. The American Presidents Series
(Times Books) red. Arthur M Schlesinger och Sean Wilentz. How a Different
America Responded to the Great Depression (Pew Research Center) av Jodie
T Allen. www.realclearpolitics.com.