Wallenbergs halvsyster Nina Lagergren var på plats i sällskap med bland andra USA:s biträdande utrikesminister William Burns, som prisade Wallenbergs ”tidlösa mod”.
Det var blott en av många ceremonier för att hedra Raoul Wallenberg detta jubileumsår: den 4 augusti är det hundra år sedan hans födelse.
Ingen svensk har blivit så hyllad som den unge affärsmannen som blev diplomathjälte. Wallenberg, som försvann när han i januari 1945 greps av sovjetisk militär, är hedersmedborgare i USA, Kanada och Israel. Över trettio monument i tolv länder på fem kontinenter har rests till hans minne. Skolor, gator och torg har uppkallats efter honom:
”När judar i Budapest märktes med den gula stjärnan skyddade Raoul Wallenberg dem bakom det blå och gula i den svenska flaggan”, sade USA:s president Barack Obama vid en minnesstund i kongressen i april.
Men ändå:
Ingenstans i väst har frågan om Raoul Wallenbergs öde varit så problematisk och politiskt infekterad som i hans hemland.
När Wallenberg togs under ”beskydd” av framryckande sovjetiska styrkor i Debrecen – arresteringsordern var utfärdad av vice försvarskommissarie Nikolaj Bulganin, sedermera sovjetisk premiärminister – borde Sveriges diplomatiska apparat ha dragit igång för full maskin. Icke så.
Wallenberg nämns överhuvudtaget inte i Per Albin Hanssons nyligen utgivna och tämligen sporadiska dagboksanteckningar, som sträcker sig fram till september 1946. Tage Erlander, som efterträdde den hastigt avlidne Per Albin som statsminister, förde mer detaljerade dagböcker, men i de första tre volymerna, 1945–1952, förekommer Wallenberg bara fyra gånger, antingen i förbigående eller med distanserad kyla.
Den 7 mars 1951 jämför Erlander fallet Wallenberg med Kejneaffären, en uppmärksammad rättsröteskandal, och ett år senare beklagar han sig över Wallenbergs anhöriga: ”Bara nu inte släktingarna ställer till något elände.”
Till Erlanders heder skall sägas att han längre fram blev mer engagerad, inte minst genom påverkan från sin läkare Nanna Svartz, som råkade vara nära vän till von Dardels, den familj som Raoul Wallenbergs mor gifte in sig i 1918: Raouls far hade dött före sonens födelse. Men då, på 1960-talet, var det nog för sent. De flesta som forskat kring Wallenberg förmodar att han mördades i Lubjankafängelset 1947.
Om det bultade ett mörkrets hjärta i fallet Raoul Wallenberg så tillhörde det utrikesminister Östen Undén, som ville undvika ”ett kontinuerligt gräl med Sovjet”. Goda relationer med Moskva var, menade Undén, en av Sveriges ”viktigaste utrikespolitiska uppgifter”.
Hos denne juridikprofessor förenades legal formalism med en principlös hållning till den sovjetiska diktaturen som av allt att döma bottnade i en ideologisk aversion gentemot väst i allmänhet och USA i synnerhet. Undéns utbrott under ett möte med företrädare för den så kallade Wallenbergaktionen 1947 är ett svart ögonblick. Sovjets utrikesminister Andrej Vysjinskij hade meddelat att ”Wallenberg icke finnes i Sovjetunionen och att han är okänd för oss”. Medlemmarna av den privat organiserade aktionen trodde inte på det och en upprörd Undén frågade om de ansåg att Vysjinskij ljög. När utrikesministern fick ett jakande svar exploderade han: ”Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!”
Andrej Vysjinskij ledde de ökända Moskvaprocesserna på 1930-talet, då han förklarade att de åtalade, föremål för groteskt fabricerade anklagelser, ”måste skjutas som galna hundar”. Men Östen Undén tyckte att Vysjinskij var fullt tillförlitlig.
Raoul Wallenberg reste sommaren 1944 till Budapest på amerikanskt initiativ. Det var den amerikanska flyktingmyndigheten War Refugee Board som rekryterade honom och finansierade hans verksamhet i syfte att rädda så många som möjligt av de ungerska judar, närmare en miljon, som hotades av förintelse sedan Hitler i mars hade tagit kontroll över Ungern. Redan på första raden i Ingemar Eliassons förtjänstfulla utredning Ett diplomatiskt misslyckande från 2003 slås det fast:
”Raoul Wallenberg var i praktiken svensk diplomat med amerikanskt uppdrag.”
Kopplingen till USA, ett skäl till att ryssarna betraktade Wallenberg med misstänksamhet, gjorde hela frågan känslig för en socialdemokratisk regering som under det kalla kriget bedrev en utåt sett formellt strikt neutralitetspolitik samtidigt som Sverige, det vet vi nu, i praktiken var en informell del av västalliansen. Kontakterna måste döljas. Att Raoul Wallenberg dessutom tillhörde Sveriges främsta kapitalistdynasti gjorde inte situationen mindre obekväm för dåtidens politiska ledning. Först 2001, i ett av Göran Perssons mest hedervärda ögonblick som statsminister, beklagade den svenska regeringen att inte mer hade gjorts för Wallenberg.
Östen Undéns närmast föraktfulla attityd till Wallenbergärendet fortplantade sig genom det utrikespolitiska etablissemanget. Raoul Wallenberg förekommer inte i Sverker Åströms memoarer Ögonblick, utgivna 1992. Åström var chef för UD:s politiska avdelning 1956–1964 och kabinettssekreterare 1972–1977. En av hans efterträdare på UD:s högsta tjänstemannapost, Castroentusiasten Pierre Schori, fick 1990 frågan om det fortfarande fanns hjältar av Wallenbergs sort. Han svarade med att lyfta fram en hårt arbetande dagisfröken och en sliten fabriksarbetare.
Men den som gick allra längst var den omsusade publicisten Olof Lagercrantz, chefredaktör i Dagens Nyheter 1960–1975 och med tiden en inflytelserik apologet för kommunistdiktaturerna. Om Raoul Wallenberg sade han 1986:
”År efter år fortsätter heroiseringen av denne man, uppkallas gator efter honom, reser man statyer över honom, överräcker man till hans skugga städernas nycklar. Är det för att hålla minnet av förintelsen levande? Visst inte! Det hela har till enda syfte att hålla rysshatet vid liv.”
Lagercrantz uttalande speglade tidsandan i ett Sverige där kålsuparteorin om att demokratierna i väst inte var bättre än diktaturerna i öst impregnerade den officiella utrikespolitiken. Men det var också en tid då fördämningarna brast i synen på Förintelsen. Det var, tyvärr, Olof Palme som sprängde luckorna när han i ett tal vid TCO-kongressen 1982, efter Israels invasion av Libanon, förklarade att israelerna förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som nazisterna jagade judar.
Denna yttersta form av relativisering av Förintelsen, en slappt oreflekterad jämförelse mellan den judiska statens övergrepp och det nazistiska folkmordet, har sedan dess präglat vänsterns inställning till den diskussion om Mellanöstern, Israel och judar som på senare tid har aktualiserats av det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, Malmös starke man. Reepalu har, möjligen utan att själv begripa det, gjort en serie bottenlösa uttalanden, inbegripet antydningar om kollektiv judisk skuld, antisemitismens innersta mekanism.
Yehuda Bauer, världens främsta auktoritet på området, har definierat Förintelsen:
”Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien.”
Det var denna unikt ondskefulla politik och denna unika förbrytelse som Raoul Wallenberg konfronterade i Ungern. För somliga skaver det säkert än idag att han hette Wallenberg och att han skickades till Budapest av de eländiga amerikanerna. Men för de allra flesta av oss är hans minne evigt. Det fångas på de avslutande raderna i Ingrid Carlbergs fullkomligt magnifika bok, den i dagarna utgivna ”Det står ett rum här och väntar på dig ...”:
Carlberg har just besökt Nina Lagergren och på väg därifrån skymtar hon ”den späda blågula blomma, som bär det vackraste av svenska namn:
Förgätmigej.”