Några klick bort är hela världens kunskap tillgänglig. Att informera sig och
kommunicera via nätet har blivit en del av vardagen, inte bara för en bred
allmänhet, utan också för journalister och forskare.
I arabvärlden har årets folkresningar mot tyranniet lyfts fram av sociala
medier som Facebook, Twitter och Youtube. Även i Kina, där de styrande
satsar enorma resurser på att kontrollera nätet, utmanas diktaturen av
mikrobloggar. Särskilt från amerikanskt håll framhålls därför att nätet är
ett globalt demokratiprojekt, vilket inte är så konstigt: internet har sitt
ursprung i USA, som fortfarande leder den informationsteknologiska
utvecklingen. Det talas ibland om ”Google-doktrinen”.
Men samtidigt har det, äntligen, uppstått en debatt om nätets baksidor.
Långsamt men säkert avklingar det fenomen som forskaren och internetexperten
Evgeny Morozov benämner ”cyber-utopism” i sin uppmärksammade bok The
Net Delusion.
Morozov definierar ”cyber-utopism” som ”en naiv tro på nätkommunikationens
befriande natur” som emanerar från 1990-talets pionjärtid, då ”före detta
hippies ... argumenterade för att internet kunde leverera det som aldrig
uppnåddes på 1960-talet”. Och, tillägger han syrligt, ”om det fungerar i
Seattle, så måste det också fungera i Shanghai”.
Morozov, med rötter i Vitryssland, verkade i flera år som demokratiaktivist i
forna Sovjetrepubliker, där auktoritära traditioner lever kvar. Då upptäckte
han att regimerna ganska snabbt lärde sig att vända nätet till sin egen
fördel, bland annat genom att spåra oppositionella via digitala fotavtryck
och betala regimvänliga bloggare; i Vladimir Putins Ryssland har det
etablerats en särskild ”Kremlskola” för det sistnämnda ändamålet. Även i
länder som Iran, Kina och Venezuela försöker de styrande, inte utan
framgång, utnyttja nätet som verktyg.
Det finns emellertid också en annan demokratiskt problematisk aspekt. På nätet
cirkulerar hat, fördomar, kriminalitet, våld och perversioner i en
omfattning som de tidiga entusiasterna nog inte kunde föreställa sig.
Nätet är upplysande. Men det kan också vara fördummande och förråande.
Efter terrordåden i Norge den 22 juli i år, då 76 människor berövades livet,
har denna aspekt hamnat i blixtbelysning. Anders Behring Breivik, som samma
dag greps bland ihjälskjutna ungdomar, fick sina högerextrema uppfattningar
om ”islamiseringen” av Norge och Europa formad och förstärkt på rasistiska
nätforum, där likasinnade underblåser varandra. Och när han efter flera års
planering slog till mot regeringskvarteren i Oslo och Arbeiderpartiets
ungdomsläger på Utöya använde han nätet för att marknadsföra ett groteskt
manifest, där det politiska etablissemanget beskrivs i termer av ”förrädare”
och ”kulturmarxister”.
Sådana attityder, från början ytterst perifera, äter sig allt längre in i
politiken och opinionsbildningen i takt med att främlingsfientliga partier
vinner framgång och inflytande, särskilt i Europa. I en genomgång av den så
kallade counter-jihad-rörelsen konstaterar Toby Archer, doktor i
säkerhetsstudier:
”Idén att Europa håller på att islamiseras är numera gemensam valuta för
populistiska högerpartier ... och med den följer ofrånkomligen idén om
eliternas förräderi; den idé som dragen till sin spets gav Breivik hans
lista med måltavlor.” (SvD 3/8)
Utan att på något sätt koppla ihop honom med Breiviks illdåd utgör Kent
Ekeroths blogg ett exempel på tonlägen som lämnar all demokratisk
anständighet därhän. Ekeroth är inte vem som helst. Han är riksdagsledamot.
På sin blogg betonar Sverigedemokraten Ekeroth att han inte modererar
inläggen, men det gör samtidigt bloggen till tummelplats för giftspridare.
Där kan man läsa att de som ”förbjuder svenska företeelser med hänvisning
till muhammedaner eller andra, måste stämplas som landsförrädare och
fråntagas rätten att ha offentliga uppdrag.” Eller: ”Sverige är helt sjukt
och fullt av landsförrädare.”
I riksdagen förväntas våra folkvalda uppträda värdigt och med respekt för
varandra, även när debatterna är som stormigast. Men ute på nätet kan alltså
parlamentariker tillhandahålla plattformar för budskap som aldrig hade
tolererats i kammaren – eller för den delen på en insändarsida.
Just tryckta insändarsidor, underställda ansvariga utgivare med
grundlagsstadgade befogenheter, leder till en annan aktuell frågeställning:
Hur skall seriösa och ansvarskännande medier, ibland föraktfullt avfärdade som
”gammelmedier”, förhålla sig till näthatet?
Förra lördagen var det ämnet för både Daniel Sandström och Heidi Avellan som
här i Sydsvenskan, klokt och skarpt, diskuterade kommentarsfunktionerna
intill artiklar och inslag som publiceras på nätet.
Tanken med kommentarsfunktionerna är god, publicistiskt och kommersiellt:
läsarna erbjuds en möjlighet att framföra synpunkter och kompletterande
uppgifter samtidigt som nättrafiken ökar.
Kruxet är att somliga, ofta bittra och uppenbarligen misslyckade figurer som
agerar anonymt, exploaterar funktionerna för att kränka, hata, desinformera
och rent allmänt använda ett språk som hade varit oacceptabelt på papper.
Mycket rensas bort, men det är inte praktiskt möjligt att undanröja allt.
Ytterst gäller frågan om medier som bedriver sin verksamhet på demokratisk
värdegrund indirekt skall legitimera näthat genom att låta det florera i
anslutning till det egna varumärket.
Att ta bort kommentarsfunktionerna är en kontraproduktiv överloppsgärning:
fördelarna försvinner med nackdelarna. Men två omedelbara möjligheter står
till buds:
Man kan, som filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö föreslår (DN 31/7), stoppa
anonymiseringen med hänvisning till att ett öppet samhälle kräver ansvar för
det egna ordet. Och man kan, som bloggaren Ida Therén rekommenderar (AB
16/8), låta journalisterna själva avgöra om deras texter och inslag skall få
kommenteras eller inte.
Invändningen kommer som ett e-brev över mejlen:
Censur!
Nej, det är inte censur. Det är hederligt redaktörskap.
Ett speciellt problem med näthatet är att tekniken på nätet blir allt mer
självgenererande.
Genom vad som kallas personalisering, praktiserad av bland andra Google,
anpassas sökresultaten till vad användaren förväntas vara intresserad av.
Det låter sig göras eftersom sökinformation sparas. Den som vid upprepade
tillfällen söker efter till exempel ”islamism” och ”Europa” får efter ett
tag upp länkar till sajter som sammantaget berör begreppen, utan någon annan
urskiljning.
Den gemensamma offentligheten tynar bort och istället får var och en sin egen
offentlighet, helt anpassad till den egna världsbilden och med kontakter som
begränsas till meningsfränder. De möten med andra åsikter, prioriteringar
och erfarenheter som är den demokratiska processens livsluft försvinner i
privata och avgränsade informationsbubblor. Det är tesen i en uppmärksammad
bok av Eli Pariser, ordförande för amerikanska MoveOn.org: The
Filter Bubble. En annan varning framförs av internetanalytikern Sascha
Lobo i Der Spiegel. Han ser Anders Behring Breivik som representant för en
ny generation terrorister som socialiseras och aktiveras på nätet, där det
egna hatet får ständig bekräftelse.
Ända sedan antikens stadsstater har metaforen med torget, platsen där
medborgarna möts och diskuterar, utgjort ett centralt inslag i
föreställningen om det goda folkstyret. Nu är torget hotat, inte bara av
nätet, utan också av en tilltagande social, ekonomisk och etnisk segregation
med människor som lever i permanent åtskilda och diametralt olika
verkligheter.
När alla har sitt eget torg finns det inget behov av det gemensamma, det
demokratiska.
Fria samhällen kan inte reglera eller censurera bort nätets baksidor. Därför
begick Storbritanniens premiärminister David Cameron en principiell
dumhet när han nyligen hotade släcka ned Twitter och Facebook som svar på
kravallerna i London och andra brittiska städer. Men en öppen diskussion som
utgår från att nätet inte bara rymmer möjligheter utan också risker – en
diskussion bortom den blåögda ”cyber-utopismen”, om man så vill – är en
demokratisk nödvändighet.
Torget måste försvaras.