I väntan på två val

I tisdags presenterade den borgerliga regeringsalliansens fyra partisekreterare sin gemensamma valstrategi. Politiken skall växa fram under­ifrån via en dialog med väljarna som kallas ”Samtal med Sverige”.

Parallellt med dessa borgerliga ansträngningar att förstärka allianssamarbetet försöker Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet enas i olika arbetsgrupper. Målet är en rödgrönt trepartialternativ 2010.

Det rör också på sig i väljarkåren. Alliansen har knappat in på det rödgröna försprång som tidigare tycktes ointagligt. I Sifos januaribarometer har skillnaden mellan blocken krympt till 5,7 procent och i Synovates mätningar för DN har gapet halverats på ett år.

Följaktligen blir statsvetaren Sören Holmberg jagad med sitt ofta citerade uttalande från 2007:

”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt.”

Det var en lite väl tillspetsad formulering, men Holmberg utgick från historiska data: sittande regeringar brukar tappa ett par procentenheter i valen. Med tanke på det dåvarande opinionsläget och alliansens ganska knappa segermarginal hade han visst fog för sin bedömning.

Sedan dess har två omständigheter – omöjliga att förutse även för en professor i statsvetenskap – rubbat cirklarna.

En pyrande finanskris i USA har slagit över i en djup global recession. Sverige, ett av världens mest exportberoende länder, drabbas hårt. Varslen duggar tätt. Under december 2008 ökade arbetslösheten med 42 000 personer till 6,4 procent jämfört med december 2007.

Detta borde missgynna en allians som vann valet 2006 på ett löfte om att bekämpa ”utanförskapet” på arbetsmarknaden. Men opinionsmässigt verkar krisen ha stärkt regeringen, som så här långt har agerat med lugn beslutsamhet. Det manifesteras inte bara i höga opinionssiffror för Moderaterna, det dominerande allianspartiet, utan också i stort förtroende för framför allt statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansminister Anders Borg (M).

Den andra omständigheten är den socialdemokratiska oppositionsledaren Mona Sahlins sjabbel i regeringsfrågan.

Först kallade hon till presskonferens för att tillsammans med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, Miljöpartiets språkrör, berätta att det rödgröna alternativet i valet 2010 skulle bestå av två partier. Vänsterpartiet kopplades loss på grund av sin oansvariga ekonomiska politik. Det blev ramaskri inom LO och bland socialdemokratins museivakter. Sahlin tvingades vika sig och släppa in Vänsterpartiet i samarbetet.

För Sahlin blev det ett dubbelt debacle: dels framstod hon som politiskt oskicklig och internt svag, dels stötte hon bort mittenväljare som inte vill se på sin höjd halvreformerade kommunister i en ny regering.

När Mona Sahlin tog över partiledarskapet efter Göran Persson i mars 2007 signalerade hon att socialdemokratisk politik måste förnyas på viktiga områden. Det gäller sådant som bättre företagsklimat och en skola som fokuserar mer på arbetsro och kunskapsförmedling. Vänsterpartiet har inget intresse av att medverka till kursomläggningar av det slaget. Tvärtom. Och Vänsterledaren Lars Ohly vet nu att han har supportrar i Sahlins parti. Höstens socialdemokratiska partikongress kan bli en rejäl prövning för henne.

Att Sahlin överhuvudtaget öppnade för en koalition framstår som ett taktiskt misstag. Mycket talar för att hon och partiet hade stått starkare idag om hon resonerat som den förre finansministern Pär Nuder, osentimentalt petad ur partitoppen, i boken Stolt men inte nöjd:

”Jag tycker inte att socialdemokraterna i förväg skall låsa sig för vilka man skall samarbeta med efter valet 2010. Låt väljarna först säga sitt. Parlamentarisk handlingsfrihet är det bästa för både landet och partiet.”

Partiledarnas opinionsmässiga betydelse skall inte överdrivas. De flesta svenska väljare är åsiktsröstare snarare än personröstare. Men ibland slår personfaktorn igenom. Valet 2006 är ett exempel: 15 procent av de väljare som övergav socialdemokraterna för alliansen uppgav att Göran Persson var en av orsakerna.

”Perssons svaga personliga popularitet bidrog till den socialdemokratiska valförlusten”, konstaterar Sören Holmberg och Henrik Oscarsson i studien Regeringsskifte.

Även Mona Sahlin har ett förtroendeproblem, som knappast blivit mindre på sistone. Enligt den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet är hon den partiledare som har sämst popularitetssiffror relativt det egna partiet. Hon är, som statsvetarna brutalt uttrycker det, ett ”sänke”.

Valet 2010 framstår alltså i dagsläget som en helt öppen affär.

Men först är det generalrepetition: den 7 juni skall Sverige utse 18 ledamöter av Europaparlamentet.

Såväl valkampanjen som resultatet kan få konsekvenser inför riksdagsvalet i september nästa år.

Vid det förra EU-valet, 2004, deltog bara 37,9 procent av väljarna. Det finns dock en hel del som talar för ett högre valdeltagande i år. Den ekonomiska krisen och klimatfrågan visar på EU:s betydelse som internationell aktör.

Stödet för det svenska EU-medlemskapet har inte varit så starkt sedan inträdet i unionen 1995. Det framgår av SOM-undersökningen: 46 procent för, 29 procent emot, 25 procent utan uppfattning. Och i en Eurobarometer från EU-kommissionen svarar en klar majoritet av svenskarna, 59 procent, att EU-medlemskapet är bra. Snittet för samtliga 27 medlemsländer ligger på 53 procent.

Ju högre deltagandet är i EU-valet, desto lättare blir det att dra politiska slutsatser med bäring på riksdagsvalet.

I Sifos senaste undersökning inför EU-valet, genomförd i mitten av januari, ökar både Socialdemokraterna och Moderaterna jämfört med 2004. De förra från 24,6 till 36,0 procent, de senare från 18,2 till 26,5 procent.

Miljöpartiet, som slopat sitt krav på utträde ur unionen, går också fram: från 6,0 procent i senaste EU-valet till 9,8 procent i Sifo. Vänsterpartiet, som envist håller fast vid sin EU-fientliga linje, tycks däremot vara på väg mot en smärre katastrof: valresultatet 2004 på 12,8 procent har hos Sifo reducerats till 6,2 procent. Samtidigt ligger EU-kritiska Junilistan, sensationen 2004, och de EU-negativa Sverigedemokraterna på blygsamma 2,0 respektive 1,9 procent.

EU-motstånd verkar inte löna sig lika bra som förut.

Men framför allt:

Båda blocken riskerar att i EU-valet utsättas för hårda påfrestningar som kan fortplanta sig till riksdagsvalet nästa år.

På den borgerliga sidan kan Kristdemokraterna åka ur Europaparlamentet: partiets Sifonotering är 3,8 procent, strax under den fyraprocentsspärr som gäller i både EU- och riksdagsval. Även Folkpartiet och Centern ser ut att tappa mark.

Ett sådant borgerligt resultat – plus för Moderaterna och minus för de andra allianspartierna – skulle bli en bekräftelse på den styrkemässiga obalansen i regeringskoalitionen. Det skulle i sin tur leda till ett ökat profileringsbehov hos de tre mindre partierna och därmed slitningar inom alliansen.

Bland de rödgröna lär EU-valet tydliggöra de tre partiernas olika syn på unionen. Socialdemokraterna är positiva till EU. Miljöpartiet accepterar numera medlemskapet, fast utan större entusiasm. Vänsterpartiet säger nej till allt. Ett drygt år före riksdagsvalet tydliggörs därmed rödgröna motsättningar som är så fundamentala att inga arbetsgrupper kan undanröja dem.

Genom den borgerliga alliansen och det rödgröna samarbetet kan man inför valet 2010 ana konturerna av ett slags tvåpartisystem inom flerpartisystemets ram. Det har vissa fördelar: tydliga alternativ och skiljelinjer. Men det har också nackdelar.

När vallgravarna grävs djupare och djupare finns det till sist ingen beredskap för extraordinära situationer som kräver bred samverkan. Det kan vara ett läge där Sverigedemokraterna blir tungan på vågen; i opinionsmätningarna har partiet parkerat kring fyraprocentsnivån. Det skulle också kunna röra sig om en allvarligt förvärrad ekonomisk kris.

Kanske blir EU-valet om fyra månader en nyttig påminnelse om det okloka i att riva broar. Alla broar.

MER ATT LÄSA: Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006 (Norstedts Juridik) av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Stolt men inte nöjd (Norstedts) av Pär Nuder. Skilda världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle (SOM-rapport nr 44) red. Sören Holmberg och Lennart Weibull. Standard Eurobarometer 70/Autumn 2008.