Nu, med katastrofsiffror för partiet, mobiliserar idel ädel socialdemokratisk
adel. Ingvar Carlsson, Göran Persson, Lena Hjelm-Wallén och ytterligare
tjugo S-veteraner gick häromdagen till storms mot en påstådd kampanj mot
Socialdemokraterna och partiledaren Mona Sahlin (DN 7/9). Exakt hur
denna kampanj tar sig uttryck framgår inte, men den sägs vara ”ett stöd för
den borgerliga alliansen och deras fortsatta nedrustning av välfärden i
Sverige”.
Bland undertecknarna finns flera erfarna, kloka och omdömesgilla personer. Men
här verkar något ha slagit slint.
För det första kan artikeln vara kontraproduktiv. Den bekräftar att
Socialdemokraterna har allvarliga problem och att Mona Sahlin är starkt
ifrågasatt. Varför skulle det annars behövas en så kraftig markering från
partiets grå eminenser?
För det andra bygger inlägget på föreställningen att ”socialdemokratin i detta
val har den ekonomiska, den politiska och den mediala makten emot sig”. Det
är ett besynnerligt påpekande.
Socialdemokraterna förfogar över ansenliga ekonomiska resurser och kan förlita
sig på stöd från LO, knappast en fattig organisation.
Att Socialdemokraterna slåss mot den politiska makten är så självklart att det
blir ett argument rakt ut i tomma luften. Partiet befinner sig i opposition
och kämpar ju för att återta den politiska makt som förlorades 2006.
Men mest anmärkningsvärt är nog att de tjugotre undertecknarna anser att
medierna bedriver kampanj mot Socialdemokraterna.
På kort tid har de rödgröna förlorat ett övertag i opinionen som ansågs
ointagligt; många minns säkert statsvetarprofessorn Sören Holmbergs profetia
om att alliansregeringen var ”rökt”. Enligt vissa mätningar kan
Socialdemokraterna rent av förlora sin nästan hundraåriga position som
Sveriges största parti.
Skall medierna avstå från att beskriva så potentiellt omvälvande processer av
hänsyn till Socialdemokraternas politiska välbefinnande? Och skall de av
samma skäl tona ned de förtroendemätningar som visar att oppositionens
statsministerkandidat, trots sin gedigna erfarenhet, möts av djup misstro?
Dessutom är detta med en ensidigt borgerlig mediemakt en sanning med
modifikation.
Visst stämmer det att de flesta stora tidningar i Sverige är borgerliga,
åtminstone på ledarplats. Och visst gynnade flera av dessa tidningar
alliansen även i nyhetsrapporteringen inför valet för fyra år sedan. Framför
allt gällde det Dagens Nyheter, landets största morgontidning. Det framgick
av medieprofessorn Kent Asps valstudie, som för övrigt presenterades på DN:s
debattsida i januari 2007.
Men samma undersökning visade också att de rödgröna partierna gynnades av två
nyhetskanaler som har minst lika stort genomslag som DN:
Aktuellt i Sveriges Television och Ekot i Sveriges Radio.
Sammantaget svarade public service, det vill säga SVT och SR, för en
balanserad rapportering, men det är ändå värt att notera att två av de
tyngsta nyhetsprogrammen ”i allmänhetens tjänst” hade en så klar tendens.
Att gamla monopolkanaler är mer välvilligt inställda till vänstersidan har
tidigare belagts av bland andra statsvetaren och publicisten Hans Bergström.
I forskarantologin Den svenska journalistkåren från 2007 skriver
Kent Asp:
”Journalister som arbetar i landsortspress och inom public service står klart
mer till vänster än journalister som är verksamma inom storstadspress och
kommersiella radio- och tv-företag.”
Bland public service-journalister placerar sig 48 procent till vänster, 44
procent i mitten och 8 procent till höger. Motsvarande siffror inom
kommersiell radio och TV är 33, 47 och 20 procent.
Dessa preferenser manifesterar sig ibland på närmast övertydliga vis.
Valrörelsen 2002 bjöd på ett par exempel:
Stina Lundberg Dabrowski tappade fattningen och började gräla med dåvarande
moderatledaren Bo Lundgren mitt under SVT:s partiledarutfrågning. Och
dagarna före valet sände SVT:s Uppdrag granskning ett
valstugereportage, där lokalpolitiker fällde korkade och fördomsfulla
yttranden om invandrare. Udden var främst riktad mot moderater och
reportaget bidrog, åtminstone på marginalen, till partiets genomklappning i
valet.
Mellan valen brukar det också inträffa en och annan ideologiskt avslöjande
incident. Som häromåret när SVT ägnade en lördagskväll åt temat Fidel Castro
– utan något tydligt avståndstagande från en kubansk regim som inte tillåter
yttrande- och pressfrihet. Sällan har en slogan slagit tillbaka så hårt mot
avsändaren: ”Fri television”.
Sedan en tid tillbaka kan man nu skönja mönstret i den pågående
valbevakningen. Marken gungar under de rödgröna. Då rycker public service ut.
Onsdagen den 1 september berättade Uppdrag granskning om Euro-orphans,
barn i fattiga östeuropeiska länder som överges när deras mödrar beger sig
västerut för att städa och diska i välbeställda hem. Detaljerna var socialt
och moraliskt upprörande, men Maciej Zaremba, som efter sina prisade
artiklar om den polske rörmokaren vet mer än de flesta om arbetskraftens
rörlighet i EU, menar att förekomsten av Euro-orphans inte
är någon nyhet. De fanns långt innan den borgerliga regeringen införde det
så kallade rutavdraget för hushållsnära tjänster – med den skillnaden att
deras mammor då reste till Sverige för att jobba svart (DN 3/9).
Trots detta mer än insinuerade Uppdrag granskning ett samband med
den borgerliga reformen. På SVT:s hemsida kan man läsa om lille Alens Polins
i Lettland:
”Hans längtan är baksidan av det nuvarande RUT- och ROT-systemet ... familjer
splittras – för att överleva.”
Det kan knappast bli mer tendentiöst än så.
Förra fredagen föregreps de tjugotre socialdemokraterna i DN av SR:s P1-morgon,
som gjorde nummer av att Mona Sahlin har fått mer negativ uppmärksamhet än
statsminister Fredrik Reinfeldt (M) på de stora tidningarnas förstasidor.
Vänsterdebattören Johan Ehrenberg var inkallad som något slags expert och
hävdade att rubrikerna om Sahlins kris beror på mediernas ägarstruktur, ett
påstående som Jesper Bengtsson avfärdade som ”trams” på Aftonbladets allt
annat än alliansvänliga ledarsida.
Den 2 september inträffade årets största SVT-debacle. Hittills. Fredrik
Reinfeldt grillades hårt i partiledarutfrågningen; kontrasten var slående
mot den lite fnittriga tillställningen med V-ledaren Lars Ohly några dagar
senare.
Landets regeringschef får finna sig i fräna och raka frågor, men här visade
det sig att den överläkare som i programmet lyftes fram som ett offer för
regeringens nya och stramare sjukförsäkringsregler används i den
socialdemokratiska valkampanjen.
Mats Knutson, en av programledarna, sade att det ”kom som en chock när jag och
Anna Hedenmo fick veta det efter programmet”. Men i studion fanns även Axel
Gordh Humlesjö med uppgift att fånga upp kommentarer på nätet. Han fick
under sändningen flera frågor om varför SVT åberopade en person som nästa
dag skulle framträda på en socialdemokratisk presskonferens. Det blev ingen
reaktion.
I måndags, den 6 september, blev det liksom fel igen, låt vara att missen inte
var lika grov som i fallet med överläkaren.
SVT anordnade en skoldebatt som leddes av Natanael Derwinger. Efteråt kom det
fram att han har haft ett förhållande med Maria Wetterstrand, Miljöpartiets
ena språkrör, och att han har varit engagerad i Ung vänster, Vänsterpartiets
ungdomsförbund.
Att Derwinger, född 1972, har varit ihop med Wetterstrand som gymnasist kan
knappast diskvalificera honom som programledare, men när han avfärdar
kopplingen till Ung vänster med att ”det var ju 20 år sedan” ringer
klockorna: som ung man anslöt han sig till en råkommunistisk organisation
vid tiden för Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps.
Gör tankeexperimentet att Derwinger istället hade haft en bakgrund i
högerstolliga Ny demokrati. Hade han då fått uppdraget att leda
partiledarnas skoldebatt i SVT?
Fler överraskningar kan väntas från public service under den vecka som
återstår fram till valet. Rykten gör gällande att Uppdrag
granskning nu på onsdag, bara några dagar före avgörandet, sänder
ytterligare ett indignerat reportage som riktar sig mot en annan borgerlig
hjärtefråga. Den här gången sägs det handla om friskolor. Kanske med ett
kritiskt inslag om Lars Ohly som alibi.
Socialdemokratins veteraner sluter upp bakom Mona Sahlin. Argumentationen må
vila på bräcklig grund, men den framförs i öppen och hederlig lojalitet med
partiet och med en hårt ansatt partiledare. Andra hjälper till bakom den
dimridå som så vackert benämns ”i allmänhetens tjänst”.
MER ATT LÄSA: Rättvisa nyhetsmedier. Partiskheten under 2006
års medievalrörelse (Arbetsrapport nr. 42, JMG) av Kent Asp. Att
granska makthavare – media i fokus (Näringslivets Mediainstitut)
red. Janerik Larsson. Den svenska journalistkåren (JMG) red.
Kent Asp.