Juholt spelar högt

Den socialdemokratiskt odlade bilden av ett välfärdssamhälle som växte fram under hårt motstånd från ­borgerligheten är på det hela taget en chimär. Det visade statsvetaren Emil Uddhammar i sin viktiga avhandling Partierna och den stora staten: välfärdsbygget under 1900-talet genomfördes huvudsakligen i bred politisk enighet.

Detta är bakgrunden till att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tryckte så hårt på det finanspolitiska ramverket när han för första gången ställdes mot Socialdemokraternas Håkan Juholt i riksdagens partiledardebatt i onsdags:

Avser oppositionen att vara konstruktiv eller destruktiv?

Den borgerliga alliansregeringen ut­ökade avståndet till de rödgröna i förra årets val, men förlorade sin majoritet. Sverigedemokraterna, ett parti som inget av blocken vill samarbeta med, blev tungan på vågen.

Huvudansvaret för att landet skall kunna regeras i ett så prekärt läge ligger självfallet hos regeringschefen, men med en ny oppositionsledare är det ofrånkomligt att fokus hamnar på Håkan Juholt.

Sedan Juholts tillträde i mars har det kommit oroväckande signaler om att Social­demokraterna är mer intresserade av att obstruera än av att opponera.

En första antydan kom redan i installationstalet på S-kongressen när Juholt ifråga­satte den fempartiuppgörelse från 1994 som har gett Sverige ett robust pensionssystem. Därefter följde hans generande krumbukter i Libyenfrågan, även om det hela till sist utmynnade i en överenskommelse.

Socialdemokraterna såg i regeringsställning till att det finanspolitiska ramverket kom på plats efter krisen i början av 1990-talet. Det var klokt och förutseende. Där ingår ett överskottsmål för de offentliga finanserna, ett utgiftstak och en budgetprocess som ökar en minoritetsregerings möjligheter att driva igenom sin politik. Det senare innebär, i princip, att oppositionen måste vara enig om konkreta motförslag om den skall kunna stoppa budgeten.

Men Socialdemokraterna har nu upptäckt ett kryphål. När det gäller statens intäkter kan oppositionen, med stöd i Riksdagsordningen, använda sig av så kallade utskottsinitiativ för att blockera enskilda inslag i budgetpropositionen och sedan lägga fram egna förslag. Siktet är inställt på det femte jobbskatteavdraget, det vill säga fortsatt sänkt skatt på förvärvsarbete, något som även Sverigedemokraterna är emot.

Konstitutionsutskottet, KU, har understrukit att utskottsinitiativ bör användas ”med varsamhet”. Men på senare tid har det varit si och så med varsamheten. Regeringen har lidit flera nederlag efter utskottsinitiativ som lett till tillkännagivanden: att riksdagen uttalar sin mening och begär att regeringen återkommer i en viss fråga.

I förra veckan handlade det om stopp för hänvisningar till fas 3, det sista och med rätta hårt kritiserade steget i jobb- och utvecklingsgarantin för långtidsarbetslösa. Nu i onsdags, efter partiledar­debatten, röstade riksdagen för ytterligare tre tillkännagivanden, bland annat en översyn av lex Laval.

Hittills har det mest rört sig om nålstick för att påminna regeringen om att den saknar majoritet. Men med jobbskatteavdraget förhåller det sig annorlunda: det utgör en av grundvalarna för regeringens ekonomiska politik – och ett missbruk av utskottsinitiativ i budgetsammanhang ­hotar att slå sönder en beslutsmodell som tjänat landet väl genom att underlätta ordning och reda i statsfinanserna.

Även om det förefaller osannolikt att de tre rödgröna partierna S, V och MP och Sverigedemokraterna skulle kunna enas om ett gemensamt förslag är det illa nog för regeringen om skattesänkningen inte kan genomföras. Och Fredrik Reinfeldt har all anledning att oroa sig över Sverigedemokraternas sluga manöver i onsdags: ett erbjudande om ”budgetteknisk samverkan” med de rödgröna som betyder att oppositionspartierna, utan förhandlingar, röstar för sina egna förslag när de sammanfaller.

Om riksdagen fäller jobbskatteavdraget blir det regeringskris, vilket statsministern varnade för i partiledardebatten:

”Riksdagen har alltid det ultimata vapnet om ni vill byta regering i misstroendevotum.”

Juholt spelar högt. I det mest dramatiska scenariot, om talmannens förslag till regeringsbildare röstas ned fyra gånger, blir det nyval, eller extra val som det heter i Regeringsformen. Senast Sverige gick till nyval var 1958.

Vem skulle gynnas?

Att döma av den senaste partisympatiundersökningen från Statistiska central­byrån, som bygger på över 6 000 intervjuer, är de rödgröna idag största block med 47,4 procent mot 45,4 procent för den borgerliga alliansen. Men Sverigedemokraterna är med 5,7 procent fortfarande tungan på vågen. Med ett sådant valresultat skulle alltså Håkan Juholt bli statsminister på samma premisser som Reinfeldt.

Om Juholt verkligen leker med tanken på att pressa fram en regeringskris i höst – och därmed också öppna för nyval – måste han överväga några problematiska omständigheter.

Socialdemokraterna har ännu inte formulerat en alternativ politik. Det var uppenbart i onsdagens debatt. Med det återkommande argumentet att han har ”högre ambitioner för Sverige” ställde Juholt ut det ena löftet efter det andra utan att tala om hur de skall genomföras.

Därutöver skulle en regeringskris med påföljande nyval mycket väl kunna gagna ett missnöjesparti som Sverigedemokraterna. Och mitt i den ekonomiska återhämtning som pågår skulle det leda till finansiell oro med högre räntor och försvagad krona.

Till detta kommer Juholts egen framtoning.

Socialdemokraterna kan glädja sig åt ett opinionslyft sedan han tog över efter Mona Sahlin, men med 34,0 procent hos SCB är det långt kvar till partiets historiska nivåer.

Förmodligen bidrar Juholt själv till att uppgången dämpas. I varje fall syns det inte någon tydlig ”Juholteffekt” bland väljarna. I Demoskops senaste mätning av förtroendet för partiledarna (Expressen 13/6) tappar Juholt mark medan hans förtroendesiffra ökar något i en liknande undersökning från Sifo (AB 15/6). I båda mätningarna ligger han långt efter Fredrik Reinfeldt.

Håkan Juholt, yvig och skämtsam, har livat upp det politiska meningsutbytet och klarade oavgjort i veckans debutmatch mot statsministern. Men han är ändå, särskilt efter Libyenturerna, farligt nära att bli driftkucku.

Häromveckan, i slutet av min krönika den 29 maj, liknade jag honom vid TV-figuren Marve Fleksnes. Responsen var överväldigande med mestadels glada och positiva reaktioner; något måste ha träffat rätt. En och annan ansåg förstås att jag var elak och nedlåtande, men då hade de inte läst de sågningar som följde på Juholts framträdande i Agenda, där han den 5 juni försökte reda ut allt från Libyen till monarkin.

Dagens Nyheters TV-recensent Johan Croneman:

”Håkan Juholt gick inte igenom rutan, han sprang rakt in i en vägg och det var länge sedan man såg något så tillplattat i direktsändning.

Var det verkligen en toppolitikerkarriär som precis tagit sin början? Det såg ut som slutet.”

I Aftonbladet gick Peter Kadhammars tankar till en klassisk Monty Python-sketch:

”Papegojor är kända för att lära sig ramsor utantill, ord utan mening som de upprepar gång efter gång.

Så det var ingen död papegoja vi såg i Agenda. Det var Håkan Juholt.”

Och när Libyenproblemet äntligen var löst skrev K-G Bergström i Expressen:

”Det är tur för Sverige att inte Håkan Juholt blev statsminister samtidigt som han utnämndes till partiledare.”

En politiker som framkallar dylika kommentarer lär knappast vilja ta de risker som följer med ett snabbt nyval. Fast det förutsätter att han vet vad han gör och att han fullt ut förstår konsekvenserna av sitt agerande. Det är högst tveksamt om Håkan Juholt är så att säga utrustad för den sortens insikter.

För efter mindre än tre månader som partiledare har han lyckats skapa osäkerhet kring två brett förankrade fundament för den ”gemensamma” ekonomi som han säger sig värna: pensionsöverenskommelsen och det finanspolitiska ramverket. Och med sina tanklösa hugskott om Libyen underminerade han trovärdigheten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Man kan kalla det mycket. Fast knappast ansvar. Och definitivt inte klokskap.